Nutida Musik # 3 2009: Tystnad

Nutida Musik # 3 2009: Tystnad

Nutida Musiks släpper ett temanummer om tystnad.

Inom ny musik och ljudkonst är tystnad en dramaturgisk parameter, ett konceptuellt verkningsmedel, en teknik i ljudredigering. Tystnad är en subliminal kroppslig effekt inom såväl modern dansmusik som experimentell live-elektronik. Tystnad används för att transformera konstnärliga idéer. Vi skriver om naturens skenbara tystnad, om rymdens tysta ljud. Om Felix Hess tysta ljudinstallationer och Salvatore Sciarrinos tysta dramaturgi. Om Strip silence, no-input mixing board, digital tystnad, konstnärlig hantering av ultraljud och infraljud …

Vi fortsätter med våra artikelserier om filmmusik och om musikkritik i världen, som denna gång tar temperaturen på Finland.

Vi recenserar skivor med bland andra Francisco López, Spunk, Kaija Saariaho, Helmut Lachenmann, Maja Spasova, ett par antologier kinesisk experimentmusik, Burkhard Beins, György Kurtág, Daniel Rozenhall, etc. Vi recenserar böcker om Åke Hodell, om improvisation, om den samtida neo-modernismens, etc. Som vanligt har vi besökt en mängd festivaler, operor och konserter. Denna gång presenterar vi stort 30-årsjubilerande Ars Electronica i Linz och World Music Days som 2009 ägde rum i Visby, Växjö och Göteborg.

Soundofmusic.nu listar 00-talet.

Lagom till decennieskiftet har nättidningen soundofmusic.nu summerat det snart helt gångna årtiondet och året. Ett antal tonsättare och musiker skriver om vad det gjort det senaste året och skribenterna listar viktiga händelser, skivor och tendenser. Det är många listor och inte så mycket analys – dessutom bitvis väldigt internt. Angelägenhetsgraden bland de medverkande musikerna varierar också. Men det är också underhållande och säger en del om det kreativa musiklivet idag. Och så kan man på ett konkret sätt jämföra med vad man själv tycker.

Ronnie Sundins Very Friendly – noise i serieform.

Det finns gott om seriestrips med vardagsrealism där upphovsmannen/kvinnan är i huvudrollen. Men ingen (vad jag vet) som handlar om noise och experimentmusik! Ronnie Sundins albumserie Very Friendly på Malmöetiketten Komplott är ett genialt drag i miniatyr. Efter det första mindre # 0 har nu ettan släpps där Sundin tecknar episoder i serieform ur den samtida experimentella musikscenen. Nollan handlade om hur Sundin på 90-talet besökte några amerikanska musiker i Los Angeles, bland annat ljudkonstnären Steve Roden, och i ettan berättar han om när han under studietiden på Umeå konsthögskola tog tåget tvärs över Skandinavien till Trondheim för att träffa Lasse Marhaug. Sundin har ett sedan länge ett dokumenterat intresse också för äldre elektronisk musik, vilket han satt avtryck i den lilla serieboken The history of Electronic Music, med porträtt av historiska personer och företeelser. I Very Friendly varvar han de självbiografiska striparna med ”klassiker”, som hur det gick till när Edgard Varèse fick Deserts uruppfört i Paris 1954, och en konsert med Throbbing Gristle. Det ingår även en liten 7” vinyl med Lasse Marhaug. Den ska man lyssna på medan man läser serierna, menar Marhaug. Det kommer fler volymer. Tänk om den också kunde dyka upp på, säg Sydsvenskans seriesidor.

Varför läggs CoMA ned?

Man upphör inte att förvånas över det kortsiktliga tänkandet i svenskt kulturliv. Ett rikt land som Sverige ska ha råd med en lödig och mångfacetterad kultur. Det är i själva verket förmågan och möjlighet att stödja olika uttryck i olika landsändar som tecknet på rikedom. Inom den nutida konstmusiken har Växjöbaserade CoMA länge och av många, till exempel av Kulturutredningen, lyfts fram som ett lysande exempel på kreativ och stimulerande miljö. Det program de presenterat sen starten 2003, det genomslag de haft, den internationella förankringen, den breda och publika förankringen och den omsorg om artister som den slimmade och visionära – och faktiskt litet ideellt arbetande – organisation med Thomas Liljeholm och Hans Parment uppvisat är häpnadsväckande. Nu bestämmer Musik i Syd att CoMA ska läggas ned under 2010. Man kan alltid hänvisa till ekonomi, och så gör man även här. Mönstret känns igen. Efter den i alla avseenden fantastiska framgången med Stockholm New Music 2008 beslutade Rikskonserter för att lägga ned festivalen. Efter Växjös otroligt lyckade genomförande av den internationella festivalen World New Music Days i september beslutar Musik i Syd att lägga ner CoMA. En av bidragsgivarna, Rikskonserter, ska som bekant läggas ned. Detta borde medföra en utlokalisering av resurser som bör tillfalla det fria musiklivet. Tyvärr är detta ett stort kliv bakåt i den utvecklingen och en varning för vad som kan hända när blåbärskungar på lokal nivå utövar makt och driver en personlig agenda – för det är precis det jag tror det handlar om; någon har något emot någon, som kanske gjort något för bra. Nutida Musik rapporterar för övrigt i det nya numret om Växjös lyckade genomförande av World New Music Days. En Facebook-grupp har bildats som heter just Varför läggs CoMA ned? Jag hoppas att ni går med.

Trio Recherche på Capitol – Samtida Musik igen!

I raden av fantastiskt fina konserter på Capitol i arrangemang av Samtida Musik kan läggas den med Trio Recherche; en stråktrio från den Freiburgbaserade ensemblen. Drygt hundratalet bänkade sig för intimt kammarspel för denna fantastiska stråktrio som imponerade i samtliga stycken med som vanlig och som väntat idiomatiskt och distinkt spel. Personligen föll jag mest för Fredrik Hedelins Akt, även med elektronik, samt "Freiburgmusikens" urfader Klaus Hubers Des Dichters Pfleg.

Rosenbergpriset till Guds söner.

Vid den här tiden på året brukar en rad priser delas ut till verksamma inom svensk konstmusik. En översikt över detta kan man få på KMA:s hemsida samt på FST:s. Det val av pristagare om verkligen sticker ut är ändå att FST:s Rosenberg-pris gick till Guds söner (Leif Elggren och Kent Tankred). Sedan priset första gången delades ut 1982 har det med undantag för utdelningen till Ákos Rózmann, Åke Parmerud och i viss mån Dror Feiler uteslutande gått till tonsättare som huvudsakligen komponerar instrumentalmusik. Både Elggren och Tankred är sedan länge medlemmar i FST. Detta är likväl ett stort erkännande för ljudkonsten.

World New Music Magazine recenserat i Aftonbladet

Idag (2009-09-30) recenseras World New Music Magazine i Aftonbladet av Mikael Strömberg. Eftersom det inte finns någon länk till texten följer den här i sin helhet.

"Senaste numret av World New Music Magazine (Volume 19) ägnas helt åt svensk nutida musik: Swedish (hi)stories. Idén, med Andreas Engström som redaktör, är att ta temperaturen på en konstmusik som allt tydligare tänjer åt bild, film, text, design – och just berättelser.

Tråden, eller strängen, nystas upp på ett elegant sätt av Erik Wallrup i texten String Theory, som beskriver de yngre tonsättarnas intresse för hela landskapet. Detta soundscape som fysikaliskt bygger på strängteorins idé om vibrerande strängar.

Sverige har sin karga ödslighet som viker ut sig i ljud och poesi (Jesper Olssons Swedish audio-poetry today). Vi har den radioegna konsten (Susanne Skog Myréns Seduction of transmission). Trots konserthusens pengabrist har vi ny orkestermusik med fler lyssnare i salongen än på scenen (text av Thomas Anderberg).

Antagligen skapar klimatet och landskapet, bidragsmodellerna och kulturpolitiken den musik vi förtjänar. Å ena sidan är det naturligtvis utopiskt att hitta en nationell identitet bara genom att lyssna till musik. Å andra sidan är musik ett slående exempel på hur inlånade, omformulerade och nyskapande influenser formar ett land. Allt detta som identitet består av.

Bra nummer av en, vanligtvis, anonym tidskrift."

Nutida Musik och World New Music Magazine recenserade i Tidskriftsspalten.

Nutida Musik 1-2 2009 samt årets svenska nummer av World New Music Magazine recenserades i Kristianstadsbladets tidskriftsspalten i går.

Open Form-festival med Pauline Oliveros i Oslo.

De båda tidigare nämnda Cage-forskarna har dock korsat varandras vägar tidigare. De var båda med och startade nätverket Open Form kring årsskiftet 2004/05. Bland grundarna fanns även Else Olsen Storesund och jag själv. Efter ett par möten och konferenser i Stockholm och Oslo, samt en festival i Trondheim, organiserad av Guro Rønningsgrind, ägde den första stora Open form-festivalen rum i Oslo i februari 2007 med Christian Wolff som huvudtonsättare. (En intervju med Wolff därifrån går att läsa i Nutida Musik # 2 2007.) Lägligt nog äger den andra upplagan av festivalen rum just nu, 26-29 november, med Pauline Oliveros på plats. Igår var det stor invigning med ett performativt skådespel av festivalens ledare Olsen Storesund i foajén till den nya operan, i vilket bland annat Oliveros medverkade på dragspel. Idag var jag på en intressant konstnärspresentation och intervju med Oliveros på Notam.

John Cage-forskning i Oslo.

Sedan några år forskas det flitigt om John Cage i Norge. Det handlar inte om något gemensamt forskningsprojekt utan om individer som råkar dela intresse. Nu kan man se det första ordentliga resultatet av detta. På Norges Musikkögskole och vid musikvetenskapen vid Oslo universitet har Magnus Andersson respektive Mia Gøran disputerat två dagar efter varandra(!). Ingångarna till Cage skiljer sig dock rejält åt. Titeln på Anderssons avhandling Elaborating Nothing – John Cage's aesthetics of Silence talar för sig själv. Gøran har en mer performativ ingång i sin avhandling Sansningens poetikk, John Cages estetiske prakis – "a non-knowledge of something rhat had not yet happened".

Kristianstadsbladet om Nutida Musik.

Så här skriver Kristianstadsbladets kulturredaktör Sune Johannesson 12 november i tidningens kulturblogg om senaste numret av Nutida Musik:

"I Nutida musiks senaste nummer skriver tonsättare själv om sin arbetsprocess. Kul läsning, även om det är lite väl internt ibland. Musik är inget som bara låter i stunden, det ligger ett stort och tidskrävande arbete bakom. Inget nyhet, men sällan får man ta del av vägen på det här viset. Kul."

Peter Vogel på Sandvikens konsthall.

Sandviken är sannerligen ingen storstad, och Konstmuseet är för staden proportionerligt dimensionerat. Men de har en festival för ny musik och ljudkonst, Vindöga. Har just tagit in på ett bed and breakfast efter hållit en föreläsning om soundscapes. Men framför allt har jag sett en separatutställning med en av den första generationens tyska ljudkonstnärer, Peter Vogel. Det är bara att gratulera konsthallen för en av intendenterna, Daniel Palmbergs, påpassliga initiativ. Vogel har länge och konsekvent jobbat skulpturalt, där skulpturerna är nedskalade till det mest basala av system där de reagerar på ljud, rörelse eller skugga – och lyser, rör sig eller låter. Peter Vogels skulpturer hör egentligen inte till mina favoriter – just interaktiv konst får lätt något egennyttigt över sig och åldras snabbt. Men det finns en linje och konsekvent tänkande, och, skulle jag vilja påstå, en objektiv kvalitet ... Jag tror inte Peter Vogel haft en separatutställning i Sverige tidigare. Jag rekommenderar en resa till Sandviken för en av den interaktiva ljudkonstens pionjärer. Pågår fram till 29 november.

Seminarium för festivalarrangörer i 's-Hertogenbosch.

I s'-Hertogenbosch, eller "Den Bosch", i Brabant, en timmas tågresa från Amsterdam, pågår just nu en av de stora nederländska festivalerna för ny konstmusik, November Music. Där medverkade jag nyss i ett seminarium för festivalarrangörer (trots att jag inte är festivalarrangör själv, men Sverige bör väl ha någon representant tycker jag ;-)). Mötet utgick från en grundproblematik men som snarare betraktades som en positiv utmaning; hur man bär sig åt för att nå fram till publiken och utan att behöva spendera massiva utgifter just på information och marknadsföring. I grund och botten handlar det om att skapa attraktion, och hur gör man då det? Det intressanta är att de flesta festivalarrangörer verkar tämligen överens om att detta med att kunna presentera ett uruppförande av en beställning är långt ifrån vad som utgör grundreceptet för en framgångsrik festival. Kanske inte ens för vad som skulle innebära kvalitet, inte ens internt. För vad bryr sig en publik om egentligen? Att man får höra en massa första framföranden eller att man får höra bra verk? Prestigen kring uruppförandena är något som endast bekommer några få. Istället handlar det om att en festival skall vara en mötesplats för en levande muskikultur och för att utveckla detta handlar det m att samarbeta om beställningar och produktioner.

Tidningen Kulturen om World New Music Magazine.

Tidningen Kulturen recenserade nyligen World New Music Magazine. Recensionen var ganska kritisk, om än inte helt. Huvudsakligen handlade det om att detta temanummer om ny svensk konstmusik alltför mycket handlade om presentationer av en rad ämnen och inte om en kritisk debatt: det "påminner ibland mer om public service-rapporter än artiklar om en levande sen. ... generaliserande snarare än problematiserande." Jag kan delvis förstå kritiken – men mest på så sätt att jag som skribent och redaktör ständigt tampas med dessa frågor: att göra journalistik och kritiken kring musik till kritik i en vidare (och ursprungligare, eller korrektare) mening. Därför tycker jag att Billie Lindahl har läst aningen slarvigt när hon – generaliserande – skriver att avsaknaden av en levande kritik avspeglas i World New Music Magazine. Men för all del, det är skribentens åsikt, och jag respekterar den. Recensionen blir däremot mot slutet rejält problematisk. Lindahl ställer sig bland annat frågan hur det kommer sig att musikkritiker hellre går på Springsteen-konserter än intresserar sig för ljudkonst, och tar även upp något ljudprojekt som Magasin 3 visar upp på sin hemsida som exempel på "övergivna frågor". Nu är väl kanske Magasin 3 inte någon vidare progressiv inrättning för ljudkonst, men framför allt tycker jag skribenten här gör ett grundfel som kanske återspeglas i hela texten: Det är den lättaste saken i världen att komma på ämnen som inte tas upp i till exempel en tidskrift och sen kritisera den för detta; därmed är risken stor att man bedömer den på fel grundvalar. Nåväl, läs den själva. Recensionen - och World New Music Magazine.

Nils Forsberg intervjuar Blixa Bargeld.

I dagens Expressen intervjuar Nils Forsberg Blixa Bargeld som är på besök i sin gamla hemstad (Väst)Berlin. Med anledning av att det är 20 år sen ”muren föll” ger Forsberg perspektiv på ”nu” och ”då”. Blixa Bargeld blir då den perfekta illustrationen: mannen som tidigare använde borrmaskiner i sin alternativmusik, sitter nu välklädd i kostym på en vinbar och konverserar på italienska, samtidigt som han sörjer den tid som en gång var. I sin iver att hitta en journalistisk hook (som väl i och för sig föll sig ganska naturligt) målar Forsberg upp en gammal kliché: en gång var Berlin radikal – inte längre. Blixa Bargeld var med ”då” – men betyder det att han vet hur det ser ut idag? Och vilka är hans kriterier för alternativkulturer och radikalitet? Och vad vet Nils Forsberg? Han säger i princip inget själv – och köper därmed resonemangen.

Resultatet är inte bara svag kulturjournalistik utan tyvärr ett praktexempel på hur denna ser ut i svenska dagstidningar idag. Vid sidan av att indirekt verifiera den intervjuades åsikter faller artikeln på ett klassiskt felslut – även det så vanligt inom framför allt just kulturjournalistik – att bedöma samtiden utifrån vad man idag vet om det som varit.

Det är lätt att känna till Einstürzende Neubauten idag. Det var svårare att veta vad de hade för sig 1981. På samma sätt är det lätt att känna till Berlins ”klubbscen” idag, men svårare att känna till Berlins alternativscener. Kan man därför dra slutsatsen att Berlins musikscen idag handlar om technoklubbar och Love Parade? Artikeln kunde varit som den är, minus detta konstaterande (som väl är Bargelds, men också blir Forsbergs). Samt med tillägget att det finns en annan Berlinradikalitet idag. Vad som inte tas upp är att de hyfsat insatta idag varje dag i veckan kan uppleva kanske 2-3 ”alternativa” musikevenemang i Berlin och att Berlin i många kretsar är navet för alternativmusik, internationellt. Detta får sällan någon form av institutionellt stöd utan är helt självorganiserat. Är infrastrukturen densamma som på 80-talet. Naturligtvis inte. Fanzine, flyers och posters är (i stort) utbytt mot internet och mailutskick. Och så finns det annat. Vilka som spelar med tryckluftsborrar eller – rättare sagt – gör motsvarande mer samtidsradikalt kanske jag inte känner till. På samma sätt som man inte visste vilka som gjorde detta 1981.

Nej, det hade inte blivit en annan artikel. Däremot en riktigt bra.

Ulf Stenberg anklagar svenska konsertinstitutioner.

Förre EMS-chefen Ulf Stenberg anklagar i Tidningen Kulturen svenska konsertinstitutioner för att försumma ett viktigt musikarv genom att helt glömma bort ett par generationer radikala efterkrigstonsättare: Nono, Berio, Kagel, Stockhausen, Xenakis; de moderna klassikerna. Ulf Stenberg har helt rätt i sin kritik och situationen är naturligtvis mycket beklaglig. Detta är en repertoar som är mycket försummad i Sverige och det känns som om uppgiften mest bärs av vissa enskilda individer. Det senaste två åren är det främst KammarensembleN med sina klassikerkonserter som stått för den främsta insatsen. Jag har själv tagit upp ämnet, men då i ett annat sammanhang (i Nutida Musik # 2 2008). Då handlade det om hur dagstidningskritiken på senare år allt tydligare dragit ner på utlandsperspektivet genom att mest skriva om svensk musik, samtidigt som man lyft fram musik som på ett eller annat sätt har populärkulturella referenser. Den"kontinentala modernism" – äldre som ny – är mer eller mindre bortsorterad. Kan informera om att Nutida Musik i de närmsta numren kommer med rejäla block om bland andra Mauricio Kagel, Georges Aphergis och Klaus Huber. Vi sviker i alla fall inte.

Galerie Mario Mazzoli: Berlins kommersiella ljudkonstgalleri.

Galerie Mario Mazzoli är den italienska uppstickaren på Berlins ljudkonstscen. Sedan i våras då man öppnade på galleritäta Zimmerstrasse mellan Mitte och Kreuzberg har man erbjudit en "kommersiell" plattform för ljudkonsten. Ljudkonsten, särskilt då installationen, är annars bland den minst kommersiellt gångbara konsten. Ofta finns den i offentliga miljöer, tar stora ytor i anspråk, och är därtill ofta platsspecifik. Galerie Mario Mazzoli satsar därför främst på en ljudkonst som är mer lätthanterlig, nämligen ljudskulpturer. Lokalerna de har till sitt förfogande är fantastiska, även om de ser ut som gallerilokaler i stort. Galleriet består av fyra fem rum. De helt vanliga dörrarna isolerar rummen från varandra trots att de skulpturer som upptar dessa är tämligen högljudda. Lokalen är perfekt lämpad för ljudkonst. Den senaste utställningen är med amerikanen Douglas Henderson. Dukatenscheißer (bilden) heter den, vilket också är namnet på en av installationerna. Denna associerar till "zonen nedanför bältet" och är även en kommentar till den finansiella situationen i världen. Installationen (bilden) utgörs av ett rör på vilket det är fäst 16 högtalare som i sin korkskruvsformation riktar ljudet både lodrätt och sprider ut det. Vad som låter? Ljudet av mynt som faller uppifrån och ned ... Hendersons styrka ligger i ljudhanteringen. Han förmår att fint panorera det 16-kanaliga materialet både rumslig och vertikalt. Det gäller även de andra installationerna. Till exempel ... therefore I am som är en i ett fyrkantigt rum på jämna avstånd från varandra utplacerade 16 högtalare som vardera spelar olika popsånger som innehåller ordet "I". Genom runda klot precis ovanför högtalarna panoreras ljudet och man uppfattar därmed inte de olika högtalarna som punkter i rummet samtidigt som man i dess närhet kan höra de olika låtarna tydligt. Svagheten i verken är annars tydligheten: det uppenbara temat, som i Dukatenscheißer förstärks genom de guldfärgade högtalarna. Och visuellt en generellt ... ja, inte helt god smak.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra i Berlin.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra, är nog det största evenemanget för turntablism som jag varit på. Festivalen ägde rum under fyra fullmatade dagar i Akademie der Künste i Berlin och samlade turntablister från hela världen. "Turnbalism" ligger inte helt rätt i munnen, särskilt inte om man som jag är måttligt förtjust i anglocismer. En "DJ", är vi mer vana vid. Men TITO handlade långt ifrån om användning av skivspelare ens i något slags utvidgat DJ-hänseende. Som initiativtagaren och konstnärlige ledaren Ignaz Schick uttryckte det i Berliner Zeitung (ingen länk till intervjun), är turntablism en del av den samtida improvisationsscenen och har egentligen ganska litet gemensamt med hiphop och annan dj-kultur. Hur märker man då detta? Ja, framför allt att man i det rika programmet stötte på en mängd framträdanden där just hela inventariet används till att skaffa fram ljud och klanger, och att litet fokus ligger i det rena kollaget. Hos australiske Martin Ng (bilden) dröjde det en kvart innan han ens började att beröra själva skivtallriken. Fram till dess, och även senare under hela setet, utforskade Ng främst brus, klanger och volymer genom att experimentera med reglage och kontrollknappar samt genom att beröra olika delar av instrumentet. Ng arbetar mycket med små ljud och tystnader, och till skillnad mot vad som oftast är bruklig inom dj-kulturen i stort – och som instrumentets egenskaper uppmuntrar till – så använder Ng sig inte av loopar och repetition. Ett i grunden liknande men estetiskt helt annat förhållningssätt företräder Arnaud Rivière (Frankrike). Han använder huvudsakligen en lågteknologisk apparatur som han preparerar med stänger, gummiband och spiraler och som han går loss på med våldsam kraft. Det är ett volymstarkt och skärande uttryck och som performance oerhört tilltalande. Det gäller även Ngs, men där är estetiken snarare minimal och småskalig. I båda fallen handlar det hursomhelst om live-elektroniska improvisationer av två musiker som kan sina instrument och vet exakt vilka klanger som de kan plocka fram. Det var soloframträdandena som stack ut. Detta inte minst då publiken kunde sitta nära hela setet och ta del av det visuella elementet. De olika duorna hade litet mer trevande karaktär – mycket säkert eftersom det väl handlade om ad hoc-spelningar. Helt lyckat var det inte att pussla ihop musikerna två och två kring en på scen redan färdigt uppställning av instrument. Ibland innebar detta att två musiker satt tio meter ifrån varandra. Samtidigt var det praktiskt och musikerna kunde snabbt byta av varandra; man gick bara in och satte sig på sin plats. Här var de inspirerande ögonblicken mer svårräknade. Bland de finare upplevelserna fick jag av Maria Chavez (Peru/USA) och Marina Rosenfeld (USA). De lyssnade in varandra och inte minst hade de en ganska ren och ambient klangvärld som kändes både egen och stack ut ur mängden. Flera musiker, som Philip Jeck, österrikiske dieb13 och Jake Lanz (Tyskland) jobbar för all del med repetition och loopen. Men som helhet betraktad kändes TITO som en festival helt i linje med Berlins friimprovisatoriska och klangfokuserade alternativscen. Inte mig emot.

Skrivet om World New Music Magazine – och om Nutida Musik

Hittills har World New Music Magazines Sverigenummer blivit omnämnt i två dagstidningar. Omnämnt är rätta ordet, för mycket utrymme har den sannerligen inte fått. DN:s Martin Nyström skriver i sista stycket av sin rapport från Göteborgsdelen av World Music Days om några "lysande artiklar". Jag förmodar jag att han läst i varje fall dessa. Däremot är jag tveksam till om Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet gjort något annat än att bläddrat i tidningen. Bakifrån. I den bakre delen hittar man nämligen de texter av de tre medverkande han nämner. Dessa är visserligen (såklart!) utmärkta texter, men de är korta och tänkta att utgöra ett slags supplement till tidningens huvuddel. Denna handlar inte mycket om Världsmusikdagarna i perspektiv, som är det som Löfvendahl tar fasta på i sin notis. Fast det är klart, Löfvendahl slutade väl att läsa, eller bläddra, vid sidan 130 – bakifrån alltså. Varför skriver man en notis om detta? För att vara "schyst" mot mig, redaktionen och medarbetarna? För att informera att "det finns en tidning"? Den informationen är sedan länge ute. Uppenbarligen inte för att föra någon form av kulturellt samtal. Och varför så bråttom – jag hade nätt och jämt lagt tidningarna på brevlådan förren blänkarna var inne? Inget blir ju sagt! En som däremot tog sig tid till att göra ett seriöst jobb också i det lilla formatet som dagstidningarnas kultursidor oftast erbjuder, är Bodil Juggas i Arbetarebladet. I sin text om Nutida Musiks Sydöstasiennummer gör hon ett kort referat av en artikel (eller två – de om Kina) för att sen i några korta, kärnfulla meningar sammanfatta precis vad hela numret handlar om och går ut på. Jag är såklart påverkad av att Juggas verkar tycka att numret är bra – "sanslöst ambitiöst". Likväl är detta ett exempel på utmärkt kulturjournalistik: skribenten är påläst, gör något av utrymmet som står till buds, och förmår att på ett begripligt sätt förklara på vilket sätt just detta är intressant, bra, dåligt, etc.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Höjdpunkter och relativa besvikelser.

En förnämlig konsert var den med Ensemble Orchestral Contemporain från Lyon. Ensemblen spelade fantastiskt bra, och det var överlag utmärkta stycken. Men framför allt kändes det som om de enskilda styckena var som gjorda just för denna ensemble. Så var det nu inte – så brukar det inte vara i någon större omfattning under ISCM:s World Music Days, men textur och klang gifte sig fullständigt med ensemblens temperament. Daan Janssens (Belgien), Diana Rotaru (Rumänien) och Zeynep Gedizlioglu (Turkiet) fick förträffliga framföranden av sina respektive lågmälda och klangligt precisa stycken. Jag hade även stor behållning av Gérard Griseys Talea: hör faktiskt sällan Grisey spelad sämre än mycket bra, kanske känner interpreterna pressen att nu ställs man på prov ... ? Avslutade konserten gjorde Jesper Nordins Undercurrents för cello, ensemble och live-elektronik. Detta stycke är däremot skrivet för ensemblen, vilket så klart märktes. Nordin komponerar med väldigt tydliga idéer. Det är fel att säga enkelt, men det finns en dramaturgisk klarhet som gör att det komplexa framstår som helt underordnat dramat. Det är logiskt. Nordins förankring i fransk musik är uppenbar. Ändå känns den universell efter ett framförande som detta. Det här är musik som precis vem som helst med litet nyfikenhet skulle kunna gilla. Nyfikenhet präglade också det superintressanta seminariet om interpretation som gavs på musikhögskolan, lett av Ole Lützow-Holm. Vem äger partituret, var den övergripande frågeställningen. Två tydliga poler fann man i dirigenten Andrew Manze, som, enkelt uttryckt, menar att man bör ligga nära originalet eftersom tonsättaren är den som kan saken bäst och vet vad den ville med musiken, samt i regissören Johanna Garpe, som har en betydligt friare inställning till "autografen" och gärna stryker ner en opera om det behövs för att samtidsmänniskan ska förstå. Båda hade poänger, men jag tycker under alla omständigheter att det känns befriande att en person med musikbakgrund som Garpe, kan förhålla sig så öppen som om hon ... tja, vore Staffan Valdemar Holm. Några besvikelser måste jag också nämna. Philip Jeck på Storan var verkligen supertrist, han kom aldrig i närheten av den nivå han når på skiva. Hans dj:ande kändes inte bara slentrianmässigt utan rent av klumpigt emellanåt. Vid sidan av improvisationsgruppen Beamstone, som jag tycker höll en god nivå, bjöd denna kväll på Storan även på en konsert med norske trumpetaren Nils Petter Molvaer med grupp; en vag form av "fusion" samt excess i 90-talsreverb. Totalt sett ingen vidare kväll på Storan – även om vi äntligen fick litet äkta "World Music" på World Music Days. Jag blev också aningen besviken på konserten Genre X med George Kentros, violin, och Johan Baertling, kontrabas. Musikernas insats var det inget fel på, men tyvärr nådde tyvärr inte de nykomponerade styckena riktigt fram. Något intressant överskridande upplevde jag inte – de engagerade tonsättarna jobbar vanligtvis i andra former än med akustiska instrument – snarare blev icke-förtrogenheten med formatet tydligt. (Skall dock sägas att jag blev tvungen att gå efter 4 av 6 styckena: Erik Büngers och Mattias Peterssons han jag inte höra.). Men idén att gå den långa vägen efter något nytt är bra och det är initiativ som detta som gör att man ser fram emot konserter och att bli överraskad. Och däri ingår besvikelsen.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Festivalmingel.

På festivaler för ny musik hamnar jag titt som tätt på tillställningar av represenatativ karaktär. Det gäller kanske särskilt under World Music Days. Så har det varit också denna gång. Det verkar sällan vara programmlagt, möjligen för ISCM-delegaterna, utan brukar komma som en trevlig överraskning. Har jag varit i närheten har det bara varit att hänga på, och generellt verkar det varit så att alla som råkat befinna sig där det serveras buffé och gratis vin har varit hjärtligt välkomna. Igår var jag i god tid till Göteborgsoperans konsert på Konserthuset. Jag gick in i kaféet och där står mitt i rummet ett bord dukat med bubbel och smörgåsar av finare kaliber. Folk äter och dricker och minglar. Det ser ut att bara vara att hugga in, men bakom bordet står en man som verkar vara litet för mycket på vakt. Jag blir osäker, bäst att fråga. Jag får veta att vissa har blivit tilldelade "mingelbiljetter" och mot uppvisandet av dessa får man ett glas med tilltugg. Har jag det? Jag letar i mitt biljettkuvert, men hittar ingen mingelbiljett. Med svansen mellan benen lommar jag ut ur kaféet, och ut ur Konserthuset. Det blev vegansnabbmat ett stenkast ned på Avenyn istället.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Att synliggöra musiken.

Efter att tillbringat några dagar i Visby och Växjö för att sen komma till Göteborg blir det tydlig hur kultur "funkar" i små respektive stora städer. World Music Days förmådde verkligen inta Visby och Växjö medan festivalen framstår som ett evenemang i mängden i Göteborg. I en mindre stad kan en festival som denna vara månadens, kanske säsongens kulturella höjdpunkt – jag tror så är fallet i Växjö och Visby – medan egentligen ingen kulturhändelse i egentlig mening fullständigt kan ta över i en stor stad. Kanske är det just så man resonerat. I Göteborg framstår festivalen efter två dagar som en serie konserter som generellt varit bra, därtill litet mer internationella och samtida än vanlig. Samtidigt har man i Göteborg en annan festival (!) som pågår under 11 dagar före, under och efter ISCM:s festival, som heter – Listen to the World och som är ett paraplynamn för allt annat av relevans som händer under denna tid. Varför då? Kanske för att få "den där effekten" och då är det väl lika bra att uppmärksamma detta inom ramen för ISCM. Om man lyckats? Om det verkligen varit syftet? Jag vet inte. Hur som helst, det jag har upplevt av klass i Göteborg har varit i form av regelrätta konserter, inte att konstmusiken tagit över. Det började med Göteborgssymfonikerna i Konserthuset. Precis som i Visby med Radiosymfonikerna och Växjö med Musica Vitae var det en ovanligt vital konsert för att vara en orkesterkonsert inom ramen för World Music Days. Orkestern lät bra. Det stycke som utmärkte sig var Simon Steen-Andersens Ouvertures för förstärkt Gu-zheng (kinesiskt knäppinstrument, spelat av Liu Le) och orkester. Precis som i hans kammarverk är Steen-Andersen fantastiskt skicklig i att finna nya klanger och utforska varje nyans av instrumenten. Det är många som jobbar på detta sätt, men det är verkligen få som på allvar kan finna en egen ton i denna klangliga mångfald. Steen-Andersen är en av dem. Torsdagkvällen och dirigenten Pierre-André Valade fortsatte med Göteborgsensemblen Gageego! Det var verkligen en mycket fin konsert. Utmärkt spel och fina stycken av italiensk-finska Paula Livorsi och portugisiske Hugo Ribeiro. Höjdpunkten kom i avlutande Mnemonist S av Yannis Kyriakides. Grek-brittiske Kyriakides bor sedan länge i Nederländerna, vilket man kan nästan kan höra i musiken. Här finns en tydlig Nederländsk minimalistisk stil med det tydliga beatet och den samtidigt komplexa rytmiken som är betydlig mer komplex än vad den först verkar. Stark verkan hade de rumsligt panorerade elektroniska rytmerna som tillförde ett slags analog Kraftwerk-känsla till den "data"-känsla som stycket i övrigt bjöd på: Mnemonist S handlar om minnesfunktioner och den snabba följd av text som projicerades på duken över orkestern var på nåt sätt kongenial i samspelet med den nervöst framstressande musiken.

World Music Days: medmänniskor och andra.

Vid sidan av mina två seminarier i Växjö har jag varit involverad i festivalen genom att för tredje året vara redaktör för ISCM:s tidskrift World New Music Magazine, som detta år har svenskt tema (se mitt tidigare blogginlägg). Fast nu måste saker bli rätt. ISCM, dess internationella styrelse, har gett mig uppdraget, men att tidningen handlar om svensk musik detta år har inget med festivalarrangemanget i övrigt att göra. Det är en tradition att numret handlar om det land som arrangerar festivalen. Detta innebär också i praktiken att tidningen faller mellan flera stolar. Tidningen bör ju finnas till försäljning vid konserterna, kan man ju tycka. Den är intressant ;-) och innehåller en mängd artiklar om samtida musik. Klart att den ska synas. Samtidigt kan man inte begära att ISCM-delegaterna från Slovakien, Taiwan eller Mexico ska börja styra upp försäljningen hos de lokala arrangörerna. Och Rikskonserter har heller inget med tidningen att göra. Festivaler brukar kunna bli rätt påfrestande: man stressar mellan konserter, alkoholkonsumtionen stiger, det blir litet tid till träning. Men det jobbigaste under denna festival har varit att styra upp distributionen – eller att se till att tidningen syns. Visst får man litet hjälp, men det handlar då om vänligt sinnade individer. Min redaktörskollega Sven Rånlund har skött försäljning under några förkonserter i Göteborg, och i Visby var Mirjam Tally (som var den som såg till att hela maskineriet kring festivalen funkade) till stor hjälp. Vid ett par tillfällen hoppade jag in och hjälpte henne med biljettförsäljningen. Inte min uppgift, men ingen stor grej – man hjälper varandra när det behövs. Extra jobbigt blir det när man först för höra av en av Rikskonserters anställda att de ska hjälpa till med frakten av tidningarna från Växjö till Göteborg för att sen neka till det. Ord står mot ord, så visst kan jag ha missuppfattat, men ... Väl i Göteborg, när jag undrar om de kan se till att två kartonger kommer till ett konferensrum på ett hotell där samtliga delegater bor, men där inte jag bor, hävdar de att de "inte kan ta ansvar för värdesaker". I samma veva blir jag utskälld av en av de som arbetar med festivalen för att jag i ett email "ställt krav" på att de ska sköta försäljningen av tidningen, vilket är en mycket märklig tolkning av den förfrågan jag skickade om hur det skulle kunna gå att arrangera med försäljning. Jag tolkar det som ett nej. Nu är det i alla fall dags att fylla plastpåsen och bege sig till dagens första evenemang.

World Music Days: etapp 2 Växjö: tema Auditive Cultures

Växjös övergripande tema under festivalen var elektronisk musik, nya medier och ljudkonst. Denna profilering har viss förankring sedan tidigare i CoMA:s verksamhet och inriktning och presenterades nu också genom ett slags sidotema: Auditive Cultures. Inom ramen för detta gav Växjö konsthall en separatutställning med den schweitziske konstnären Pe Lang som både spelar med och bygger skulpturer på användandet av magneter. Utanför konsthallen kunde man uppleva Åsa Stjernas ljudinstallation Sounding Esplanade, och på biblioteket på andra sidan gatan fans Musicalfieldsforevers interaktiva ljudskulptur Searching Voices samt tyske Rolf Giegolds hörlursverk Audioguided. Till detta tema kan man också inräkna Fredrik Olofssons ljud- och videoperformance Machine Listening som framfördes på Rififi. Möjligen kan jag tycka att detta ordentligt tilltagna tema försvann något i den uppmärksamhet konserterna i övrigt fick. Kanske har det att göra med att tydligt utpräglade musikfestivaler fortfarande har svårt att kontextualisera verk som har andra presentationsformer än den rena lyssningskonserten. Följer man en festivals schemalagda program är det lätt att det inte blir tid över till de verk som inte har en bestämd tid för framförande utan finns som kanske öppna eller platsspecifika verk. I Växjö arrangerades även två panelsamtal som jag själv ledde som båda knöt an till temat: ett om digital lagring, arkiv och nya konstformer inom det digitala paradigmet, och ett om ljudkonst, sound art. Seminarierna, framför allt det sistnämnda var ganska välbesökta. Kanske just för att de hade en schemalagd tid och plats. Kanske också tack vare mitt eget Facebooklobbande ... Hur välbesökta installationerna och de övriga ljudverken var är förresten svårt att säga. Det ingår ju i de olika verkformerna att de inte är konserter som framförs vid ett och samma tillfälle. Apropå Facebook. Sista dagen i Växjö fick jag ett meddelande från Göteborgsgruppen av Listen to the World att "Den internationella ljudkonstfestivalen" nu går vidare till Västsverige. Undrar hur många inom ISCM som skulle kalla festivalen för "ljudkonstfestival". I Västsverige, närmare bestämt Göteborg, befinner jag mig för övrigt nu i skrivande stund.

World Music Days: etapp 2 Växjö: Bra planering.

Att nå fram med ny musik handlar om att välja tillfälle och plats. Vad som slog mig under de tre dagar World Music Days var i Växjö var att konserterna framträdde som viktiga händelser i den småländska musikmetropolens (ej ironiskt) musikliv. Att förlägga Norrbotten Neos lunchkonsert mitt i centrum av Växjö universitet var akustiskt kanske inte det bästa – men det var inte ett större problem, och det uppvägdes av publiktillströmningen. Till och med sådana hyperintensiva stycken som Octavian Nemescus (Rumänien) Spectacle for an Instant, som består av en dryg handfull sekundsnabba urladdningar där bortklingandet upptar kanske 2/3 av styckets totala tidslängd, förmådde att sätta universitetsbyggnaden i vibration. Stycken av Dmitri Kourliandski (Ryssland) och Johan Tallgren (Finland) samt utmärkt spel bidrog till en ypperlig konsert. Till och med Växjö katedral var närapå fullsatt senare på måndagskvällen. Detta var möjligen den finaste konserten under Växjödagarna. Danmarks Radio Vokalensemblet stod för förstklassiga framföranden av överlag utmärkta stycken. Mest fastnade jag för den unga litauiskan Juste Janulytes Aquarelle och den fantastiska finkänsligheten med vilken hon utforskade rytmik och harmonier. Mina tankar går mot den baltiska (post)minimalismen men också åt ett stycke som Anders Hillborgs muyaiouom Hon åstadkom rent av ett slags vokal verfremdungs-effekt genom glissandoinslagen som jag kopplar till klangen från upp- och nerpitchade vinylskivor. De två konserterna på Palladium, mitt på Storgatan var betydligt ojämnare. Programmet inkluderade det mesta som hade med elektronik att göra: multimedia, video, dans, live-elektronik, akusmatisk musik. Höjdpunken på tisdagens sena kvällskonsert stod Anna Petrini för i sitt framförande av italienaren Oscar Bianchis Crepuscolo för paetzold-flöjt och elektronik. Lunchkonserten dagen efter var det taiwanesiskan Pei-Yu Shis elektroakustiska Fall, aus der Zeit som fick mig att verkligen lystra till. Men det lyckade med konserterna var framför allt bredden och att arrangörerna verkligen förmått att skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet kring evenemangen så att de verkar framstått som något man "bör" gå på.

World Music Days: etapp 2 Växjö: Musica Vitae – och en sagotant

Den första konserten efter det att Växjö tagit över stafettpinnen i World music Days 2009 var den med Musica Vitae – stråkensemblen som grundades av Växjös konstnärlige ledare Thomas Liljeholm. Musica Vitae har under flera decennier nu spelat en viktig roll inte bara i regionens musikliv utan genom att spela ny musik av unga tonsättare. På så sätt känns de som en självklar ensemble för en festival som denna, som skall kunna introducera och förmedla. Konserten på måndagskvällen var en fin öppning. Det skall sägas att jag hört stabilare framföranden av samma ensemble, vilket väl säger något om det jag nämnde i mitt förra inlägg, att det är svårt att göra så många nya verk rättvisa under en festival som ISCM:s World Music Days. Under alla omständigheter var det en absolut acceptabel nivå på musicerandet. Jag tyckte också mycket om flera av styckena, framför allt Indra Rises (Lettland) Balt-minimalistiskt färgade Wind, Earth and Smells. Anders Hillborgs Peacock Tales med klarinettisten Martin Fröst som solist avslutade konserten. Hillborg har verkligen en helt unik klang, han kan göra saker med en orkester som ingen annan. Det är inte illa. Fröst å sin sida är en makalös solist med en enorm teknik och lyhördhet. Med detta sagt tycker jag att de koreografiska inslagen i konserten är rent ut sagt fruktansvärda. Denna typ av showande har åldrats mycket på tio år och känns som ett hopplöst daterat sätt att tillgängliggöra ny musik. Det finns de inom journalistkåren som tycker att denna typ av inslag gör musiken inte bara öppnare utan också "häftigare". En som säkert tycker det är Sveriges radios programpresentatör Pernilla Eskilsdotter. Hennes sätt att "levandegöra musiken" genom att tillskriva musiken egenskaper, ställa retoriska frågor och allmänt behandla publiken som okunniga barn (barn behöver inte vara okunniga) är inget annat än att nedvärdera både publiken och musiken. En finsk kollega sa till mig i pausen att i Finland vore det omöjligt för en programpresentatör att fjanta sig på samma sätt. I den mån konstmusik i vissa kretsar har en töntstämpel är det tack vare just "sagotanter" (som hon kallades av några) som Pernilla Eskilsdotter.

World Music Days: etapp 1 Visby

Vilken roll ska ISCM och den sedan 1922 årligen återkommande festivalen World Music Days ha. Frågan är lika relevant varje år festivalen ges någonstans i världen. Så även detta år när festivalen åter arrangeras i Sverige, närmare bestämt i Visby, Växjö och Göteborg under rubriken Listen to the World. Ofta sägs det om ISCM:s festival att den inte är lika betydande längre; det finns andra festivaler som är både större och bättre, och det var länge sen man upplevde uruppförandet av något banbrytande verk som kommit att gå till historien. Allt detta stämmer. Frågan är om det är ett svaghetstecken. Festivalen och organisationen skapades för att just sprida den nya musiken från hela världen över hela världen, och om idag festivalen har förlorat i betydelse är saker väl helt i sin ordning ... Under alla omständigheter ställer det krav på en arrangör. Kravet handlar framför allt om att formulera en personlig idé kring varför man arrangerar en festival. Oavsett vad man tycker om det som presenterades under årets tre första festivaldagar i Visby tror jag att de flesta kan instämma i att man lyckats med just detta; att formulera en vision och att genomföra den. Arrangörerna med konstnärlige ledaren Ramon Anthin i spetsen hade inga pretentioner på att presentera "den bästa" musiken. Ville man visa vad ny musik kan vara idag. Jag skriver "kan vara", för programmet presenterade inte allt utan var koncentrerad kring vissa teman och genrer. Det som Gotland är bra på är, enligt Anthin, körmusik och blåsmusik, och så finns det många kyrkor. Därtill kan man lägga utbildning, och då i form av Gotlands tonsättarskola. Allt detta visade sig i programmet. Studenter från tonsättarskolan engagerades i seminarium samt deltog med ett par soundscapeorienterade projekt ute på stan. I festivalens call-for-works ingick även Orgel- och sångboksprojekten där tonsättarna kunde skriva för amatörkör och orgel, med syfte att på så sätt utvidga repertoaren. Detta är naturligtvis en fantastiskt fin idé. Inom Svenska kyrkan, till exempel, finns många organister med stort intresse för ny musik, samtidigt som tillgängligheten till material inte alltid gör det hela så lätt och bidrar till konservatism. Och körer finns det gott om. Sen kan man som jag reagera på att samtliga körstycken är väldigt traditionella – samtidigt som flera är svåra för amatörkörer. Men då måste man komma ihåg att den modernistiska körtraditionen ser olika ut i olika delar av världen. Själv sjöng jag som mellanstadieelev betydligt mer experimentell körmusik än vad man fick höra här. Men å andra sidan kommer bidragen från bland annat Bulgarien, Mexiko och Australien. Mångfalden är ett plus i sig. Målet med festivalen var alltså inte att presentera Mästerverken, utan att visa upp en mångfald för en intresserad publik. Med detta lyckades man. Det var många Visbybor och andra som trotsade det småkyliga vädret för att höra alltid lika engagerade Stockholms saxofonkvartett framträda. Eller som trängdes i Gotlands Museum för att få en historisk rundvandning kombinerad med musik av Saxofonkvartetten, Vox Vokalkvartett och Gotlands blåskvintett. I övrigt tycker jag att man lärt vissa läxor. Till exempel var den orkesterkonsert som var en av upptakterna till festivalen, betydligt bättre än vad som brukar vara fallet när man som i dessa sammanhang på kort tid tvingas repa in fem sex nya stycken, som man kommer att spela endast en gång. Radiosymfonikerna lät helt enkelt riktigt bra. Även om det var påtaglig med vilket större energi, entusiasm och säkerhet de avslutande med Rolf Martinssons "konsertöppnare" Open Mind – ett stycke de säkert spelat en massa gånger tidigare. Konserten med Radiokören bidrog också med ytterligare högkvalitativa insatser. Det är svårt för mig att peka ut några riktiga höjdpunkter under Listen to the Word i Visby. Kanske är just detta ett gott tecken. Även om kvalitet fanns handlade mer om att presentera, öppna upp och engagera. Som lyssnare bjöds man på en fin provkarta på vad samtidsmusik kan vara och där kunde man finna sina egna favoriter. Ett bra betyg.

World New Music Magazine – Swedish (hi)stories.

Äntligen har jag fått i min hand årets nummer av World New Music Magazine! Svenskt tema. Som vi har slitit med det ... Tidningen ges ut av ISCM och kommer ut med ett nummer om året. Numret fokuserar på den nya konstmusiken och ljudkonsten i det land som är värd för ISCM:s årliga festival. Detta år är det Sverige – Visby, Växjö och Göteborg festivalen startar i Visby imorgon. Numret har alltså svenskt tema.

Nedan pressmeddelandet.

World New Music Magazine 2009 – Swedish (hi)stories

I anslutning till festivalen Listen to the World! ISCM World New Music Days släpper ISCM 2009 års nummer av World New Music Magazine, detta år med svenskt tema.

I ett digert 160 sidor tjockt nummer kan man om svensk minimalism under fem decennier, elektroakustisk musik från analogt till laptop, regional musik i kritisk debatt. Ljudkonsten nagelfars, kvinnliga tonsättares och ljudkonstnärers ställning diskuteras, den svenska musikhistorieskrivningen problematiseras. Läs om orkestermusikens ställning, svenska oberoende skivbolag, text-ljudscenen idag, radiokonst, "string theories", soloimprovisation, inzoomning på Göteborg och Öresund, World Music Days i backspegeln och kikaren. Röster från USA, Vietnam, Tyskland och Finland tycker till om svensk nutida konstmusik, med mera.

World New Music Magazine kan beställas direkt från Nutida Musik: andreas.engstrom@nutidamusik.se Den kan även köpas i Visby, Växjö och Göteborg under konserterna på World New Music Days-festivalen. Råkar man befinna sig i Göteborg kan skriften shoppas direkt på RANK:s kontor vid Kungsportsplatsen info@rankmusik.se

Pris 100 kr/10 € + ev porto.

Dagens Nyheter om Listen to the World.

Idag kan man läsa i Dagens Nyheter en artikel om World Music Days, ISCM:s årliga festival som snart startar på svensk mark, först i Visby, sen vidare till Växjö och som avslutas i Göteborg. Texten är informativ när det gäller den historiska betydelse som ISCM och festivalen betytt för den nya musiken men är litet märklig vad gäller samtiden. Det ska understrykas att det är den lokala arrangören som väljer inriktning på festivalen. Att välja ett "omvärldsperspektiv" är alltså inget ställningstagande från ISCM:s sida utan ett koncept från den lokala arrangören. Men ISCM är absolut inte emot detta, utan det "utvidgade konstmusikbegrepp" har funnits på agendan "officiellt" sedan flera år – vilket i praktiken kan innebära längre, det har nämligen inte tidigare funnits någon officiell akademiskt doktrinär linje. Jag har de senaste fem åren på plats upplevt 90-95 % av samtlig musik som presenterats på festivaler i Vilnius, Hong Kong, Stuttgart, Zagreb och att påstå att festivalen detta år "för första gången" skulle inkludera electronica, ljudkonst och improvisationsmusik är rena dumheterna. Det finns traditionalistiska krafter inom ISCM, delvis rent av bakåtsträvande. Men detta är också ett administrativt problem. ISCM är ett litet "världsparlament" där medlemmarna kommer från Tyskland, Sydafrika, Venezuela och Turkiet, bland annat. Det är många krafter och ideologier som möts i ISCM, ibland med produktivt resultat, ibland inte. Att hävda att festivalen tappat i betydelse de senaste årtiondena är därför en sanning med modifikatiner. I Västeuropa, visst. Men är det inte delvis en konsekvens av att musiklivet i stort stärkt ställningarna, vilket hela tiden varit syftet med ISCM? Festivalen i Stuttgart 2006 var en av många stora tyska festivaler det året. Därmed inte unik, men väldigt bra. I Asien och Östeuropa har ISCM också en helt annan betydelse. Räknas inte det? Jag vill härmed inte förringa de svenska arrangörernas öppenhet och förmåga att arbeta med intressanta koncept; ett arbete jag kunnat följa under flera år och även indirekt varit involverad i (i egenskap av redaktör för ISCM:s tidning World New Music Magazine och Nutida Musik som ges ut av svenska sektionen av ISCM). Tvärtom vet jag vilket tankearbete det faktiskt ligger bakom detta. I slutändan handlar det hursomhelst om festivalens kvalitet. Och detta oavsett om festivalen har tema "Listen to the World" – eller som förra året i Vilnius "In-Between", eller som året innan "Music and Beyond", eller som i Stuttgart "Grenzenlos" ...

No Fun? – Jo, för all del!

Det har surrat om No Fun-festivalen ett tag nu. Utsålt har det också varit till denna New York-noise-festival som "äntligen" kommit till Europa. Ja, tydligen har arrangörerna länge velat ha det så, men det är först nu med Joachim Nordwall – vem annars? – som det blir av. Fyra dagar, först på Strand (ikväll) och sen på Fylkingen. Nu bor jag ju inte i Göteborg, men jag har ändå varit på flera av Nordwalls/iDEALs egna arrangemang som hajpats mindre och som det sprakat betydligt mer om. Ectoplasm Girls var helt ok. Men det är litet för ofta som man inom noisegebietet missar att det kan vara en poäng att tänka övergripande; vad vill sägas med det här materialet och hur utveckla det? Noise är inte bara "här och nu", som lyssnare använder man minnesfunktionen och det är en stor känsla att uppleva hur musiken andas och lever med sina egna erfarenheter. Detta är inget unikt problem för Ectoplasm Girls, men det blir särskilt tydligt när materialet heller inte riktigt funnit sin egen klang. I förra numret av Nutida Musik recenserade jag Skull Defekts skiva the Drone Drug. Den är rent elektronisk, minimalistisk och rå. Riktigt bra! Jag kan därför inte förstå varför man också kör på det monotona rockspåret, som ikväll. Faktum är att inga beståndsdelar riktigt håller. Man har ett annat vinnande koncept och det skulle säkert funkat utmärkt en kväll som denna. Bäst under kvällen var Wolf Eyes. De må ha, och spelar på en rocksluskig image, men när de drar ner på tempot lyckas de verkligen finna intensiteter i sina inte alltför öronbedövande klanger och pulser. Just klang och puls är svåra att definiera för att de sällan stannar vid en fix idé. Det är kort sagt musik som är väldigt intressant, spännande att följa. och de behöver som sagt inte dra på alltför mycket för att göra sig hörda. Första kvällen var ok, men inte mer. Men det var mycket folk och kändes rätt blandat och öppet. Och det är tre dagar kvar.

Kritikdebatten i Oslo.

Jag har ännu inte kommenterat den kritikdebatt jag själv senast medverkade i, den i Oslo arrangerad av Norska musikinformationscentrumet. Kanske för att det som vanligt vid kritikdebatter var splittrat med många frågor men sällan något ordentligt fokus: Jag pratade mest om tidskrifternas roll, uppgifter och framtida möjligheter; Magnus Andersson från norska Morgonbladet, och sedan länge medarbetare i Nutida Musik, koncentrerade sin framställning kring begreppet kritik och vad god kritik kan innebära; Juha Torvinen från Finish Music Quarterly slog ned på den finska musikkritiken och tendensen att applicera ett modernistiskt tänkande på betydligt öppnare tendenser. Och så gled vi in på en del andra spår: bloggandet, marknadsföring av ny musik, och annat. Här i alla fall en bild på delar av den huvudsakligen manliga skaran. Från vänster, Juha Torvonen, Magnus Andersson, jag, Pär Magnusson. Utanför bild Ida Habbestad (från Norska MIC som ledde debatten), Agnar Lamhauge (Färöarna, dagspress) och Max Fage Petersen (Danmarks radio). Fotot togs av Anna Hedelius.

Palettens kritikdebatt.

Igår kväll var jag och lyssnade på Palettens kritikdebatt på Moderna museet. Jag har det senaste året själv lett en kritikdebatt, medverkat i tre fyra stycken, senast i Oslo under Nordiska musikdagar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter hade jag inte några högre förväntningar – även om jag säkert också påverkats av att tidigare, lätt rodnande, läst de banaliteter som Magdalena Dziurlikowska skriver om sin delade kritiker/konstnärsroll i Palettens senaste nummer. Debatten hade visserligen ett ambitiöst anslag, Den litterära konstkritiken, men var splittrat och ledde inte till vare sig fördjupning eller diskussion – mycket på grund av Eva Ströms plattityder kring ditten och datten. Då det huvudsakligen var dagstidningskritiker som var engagerade, huvudsakligen på SvD, blev det också en del gnäll över de försämrade villkoren för frilansare. Här håller jag med Carl-Johan Malmberg som menar att det främst handlar om engagemang. Det var för övrigt Malmberg som hade de mest genomtänkta och klart formulerande åsikterna, bland annat om hur kritiken/r gått från att sträva efter en lång hållbarhetstid, till att formulera något läsbart för stunden. Vidare är fältet så oöverblickbart att mycket kritik handlar om att rita kartor och där positionera sig. Det finns inte utrymme till fördjupning kring enskilda konstnärskap och verk. Beskrivningen är träffande. Samtidigt leder den vidare till en annan frågeställning, som jag och min vän Øyvind Vågen, som för övrigt formger Paletten, diskuterade över ett par belgiska öl på Pressklubben: Vad skulle ett fördjupat inträngande i vissa verk eller konstnärskap, alltså en rörelse mot den litterära kritikformen som var ämnet för debatten, innebära idag? I och med att fältet är så stort med så många aktörer innebär varje fördjupning en uteslutning av något annat. Så har det väl i och för sig alltid funkat, men kanske är situationen tydligare än någonsin Detta leder in på frågan om makt och maktutövning – ett kanske litet trist men i högsta grad relevant ämne inom kritiken. Jag häpnade därför aningen när Marie Lundquist som om det vore den mest självklara sak i världen berättar om hur hon fördjupat sig i ett konstnärskap (minns en vem, en kvinnlig skulptris), och skrivit både katalogtexter, essäer och regelrätta recensioner om denna. Som kritiker ser jag faktiskt inget principiellt fel i detta (många hänger upp sig på just principen), men i praktiken är det svårt att förena med en kritikerverksamhet.