Kommentar till Kulturtidskriftsnomineringen.

Nutida Musik har i år blivit nominerade till priset "årets kulturtidskrift" av Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter (som inte längre lägger upp nyheter på sin hemsida – se Facebook). Det är naturligtvis roligt. Och på tiden. Nutida Musik skulle kunnat fått priset de senaste fem sex åren, men alltså först nu blivit nominerade. Naturligtvis finns det också andra tidskrifter som håller en hög kvalitet men som aldrig kommit i fråga. Rättvist är det sällan – nästan aldrig. Och det är nog betydligt mer än ett eller flera kvalitetsbegrepp som styr. Vilka är då de övriga nominerade – och vad kan man säga om dem?

Tidningen Expo har sedan tidigt 90-tal varit viktig i sitt djupa engagemang mot främlingsfientlighet och rasism. Vad de har presterat senaste tiden har jag ärligt talat ingen riktig uppfattning om. Men verksamheten är viktigt, inte minst "i dessa tider", som det brukar heta. Är kvaliteten intakt har jag inget emot om de får priset. Skulle de få priset kan man tolka det politiskt – inte minst får man här möjlighet att än en gång kunna markera att "samhällsdebatt också är kultur".

Den feministiska querorienterade tidskriften Ful vinner inte direkt på kvalitet. Texterna är ojämna, långt ifrån alltid bra. Men den är kaxig och alternativ, och betydligt roligare att bläddra i än Bang, så jag gillar den. Att ge Ful priset är naturligtvis politiskt helrätt och jag har väl egentligen inget emot det heller.

Filter har gjort sig kända för att skriva "rejäla reportage" – det är väl ungefär så som 95% av landets samlade kulturjournalister brukar karakterisera tidskriften. Delar man ut ett pris vill man ju visa upp sig litet, liksom sola sig i glansen av dem man ger priset till. Filter var från innan dag ett en tung aktör i mediavärlden med en stark lobbygrupp. Jag har svårt att se hur juryn skulle kunna stå emot tanken på hyllningarna från denna lobbygrupp, alltså den monolit av Sveriges samlade kulturjournalister. Filter får priset.

Paletten publicerar ett och annat läsvärt. Dock är nivån på tok för ojämn och tidskriften borde inte ha något med detta pris att göra. Det är heller inte vare sig politiskt korrekt eller inkorrekt att ge dem priset.

Nutida Musik då? Ja ... äh, det räcker med att snabbt ögna igenom den senaste årgången för att kunna konstatera att av de medverkande skribenterna är 23 kvinnor och 51 män. Exit. Men nästa årgång ser bättre ut än någonsin. Vi är alltid på gång!

Sven Rånlunds artikel om Palettens, 00tals och Nutida Musiks kritiknummer.

Nutida Musiks bjuder på ett smakprov från det senaste nummer på tidskrift.nu. Där publiceras Sven Rånlunds artikel om Palettens, 00tals och Nutida Musiks respektive temanummer om kritik.

Nutida Musiks releasefest på Rönnells.

I tisdags hade Nutida Musik releasefest för det nya numret på Rönnells antikvariat. Kvällen inleddes med att Carl Michael von Hausswolff spelade upp en version av John Cages 4'33'' för två elgitarrer och förstärkare. Till skillnad mot rådande uppförandepraxis lät det väldigt mycket under alla tre satserna medan pauserna var tysta – ett slags negativ, menade Hausswolff. På detta följde en presentation av det nya numret i form av en diskussion mellan mig, Johan Redin, Hausswolff med Susanne Skog Myrén som förnämlig moderator. Vi inledde med att diskutera den långa intervjun med Zbigniew Karkowski vi presenterar i numret, och gick sedan över till att prata om numrets kritiktema och frågor rörande konstmusikens plats i media, och den generella förändring som sker på kultursidorna och vilken roll en tidning som Nutida Musik har och kan få. En fråga som Skog Myrén lyfte fram, som ofta tas upp men det sällan uttrycks några precisa åsikter om, är varför kritik är så viktigt – egentligen. Jag tycker att denna fråga ventilerades ordentligt men kan inte riktigt sammanfatta den här. Jag ber att få återkomma. Vidare kom vi in på vår serie där vi presenterar musikkritik i olika länder för att avsluta med en diskussion om jämställdhet och frånvaron av kvinnliga skribenter som tog avstamp i att detta nummer är mer mansdominerat än på mycket länge. Vi gick faktiskt igenom hela numret utan att det för den skull handlade om en ren presentation av detsamma utan diskussionen höll sig på en övergripande nivå. Mot slutet av debatten kom det också ett antal inlägg och synpunkter från lyssnarplatserna. Tillställningen drog inte endast musikfolk utan också en del från till exempel konst- och litteraturcirklar. Detta med hur svårt det tycks vara för de olika kritikerskråna att mötas var annars något som diskuterades, och som även tas upp framför allt i Sven Rånlunds text i numret där han jämför tre tidskrifter (00TAL, Paletten och Nutida Musik) som alla gjort temanummer om kritik. Också Leif Nylén påpekade detta och med honom samt Bengt af Klintberg och Folke Rabe på plats är man nästan beredd att hålla med om att "allt var öppnare och nyfiknare på 60-talet". Jag räknade till ett 40-tal närvarande – Pekka på Rönnells menade att det var 50-60. Det gick åt mycket vin. För det var gratis! Så ni som inte var där, ni missade både det ena och det andra. Så kom nästa gång!

Bild från debatten: fr v. Johan Redin, Susanne Skog Myrén, jag, Carl Michael von Hausswolff.

Foto: Anna Linder

Palettens kritikdebatt.

Igår kväll var jag och lyssnade på Palettens kritikdebatt på Moderna museet. Jag har det senaste året själv lett en kritikdebatt, medverkat i tre fyra stycken, senast i Oslo under Nordiska musikdagar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter hade jag inte några högre förväntningar – även om jag säkert också påverkats av att tidigare, lätt rodnande, läst de banaliteter som Magdalena Dziurlikowska skriver om sin delade kritiker/konstnärsroll i Palettens senaste nummer. Debatten hade visserligen ett ambitiöst anslag, Den litterära konstkritiken, men var splittrat och ledde inte till vare sig fördjupning eller diskussion – mycket på grund av Eva Ströms plattityder kring ditten och datten. Då det huvudsakligen var dagstidningskritiker som var engagerade, huvudsakligen på SvD, blev det också en del gnäll över de försämrade villkoren för frilansare. Här håller jag med Carl-Johan Malmberg som menar att det främst handlar om engagemang. Det var för övrigt Malmberg som hade de mest genomtänkta och klart formulerande åsikterna, bland annat om hur kritiken/r gått från att sträva efter en lång hållbarhetstid, till att formulera något läsbart för stunden. Vidare är fältet så oöverblickbart att mycket kritik handlar om att rita kartor och där positionera sig. Det finns inte utrymme till fördjupning kring enskilda konstnärskap och verk. Beskrivningen är träffande. Samtidigt leder den vidare till en annan frågeställning, som jag och min vän Øyvind Vågen, som för övrigt formger Paletten, diskuterade över ett par belgiska öl på Pressklubben: Vad skulle ett fördjupat inträngande i vissa verk eller konstnärskap, alltså en rörelse mot den litterära kritikformen som var ämnet för debatten, innebära idag? I och med att fältet är så stort med så många aktörer innebär varje fördjupning en uteslutning av något annat. Så har det väl i och för sig alltid funkat, men kanske är situationen tydligare än någonsin Detta leder in på frågan om makt och maktutövning – ett kanske litet trist men i högsta grad relevant ämne inom kritiken. Jag häpnade därför aningen när Marie Lundquist som om det vore den mest självklara sak i världen berättar om hur hon fördjupat sig i ett konstnärskap (minns en vem, en kvinnlig skulptris), och skrivit både katalogtexter, essäer och regelrätta recensioner om denna. Som kritiker ser jag faktiskt inget principiellt fel i detta (många hänger upp sig på just principen), men i praktiken är det svårt att förena med en kritikerverksamhet.