Palettens kritikdebatt.

Igår kväll var jag och lyssnade på Palettens kritikdebatt på Moderna museet. Jag har det senaste året själv lett en kritikdebatt, medverkat i tre fyra stycken, senast i Oslo under Nordiska musikdagar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter hade jag inte några högre förväntningar – även om jag säkert också påverkats av att tidigare, lätt rodnande, läst de banaliteter som Magdalena Dziurlikowska skriver om sin delade kritiker/konstnärsroll i Palettens senaste nummer. Debatten hade visserligen ett ambitiöst anslag, Den litterära konstkritiken, men var splittrat och ledde inte till vare sig fördjupning eller diskussion – mycket på grund av Eva Ströms plattityder kring ditten och datten. Då det huvudsakligen var dagstidningskritiker som var engagerade, huvudsakligen på SvD, blev det också en del gnäll över de försämrade villkoren för frilansare. Här håller jag med Carl-Johan Malmberg som menar att det främst handlar om engagemang. Det var för övrigt Malmberg som hade de mest genomtänkta och klart formulerande åsikterna, bland annat om hur kritiken/r gått från att sträva efter en lång hållbarhetstid, till att formulera något läsbart för stunden. Vidare är fältet så oöverblickbart att mycket kritik handlar om att rita kartor och där positionera sig. Det finns inte utrymme till fördjupning kring enskilda konstnärskap och verk. Beskrivningen är träffande. Samtidigt leder den vidare till en annan frågeställning, som jag och min vän Øyvind Vågen, som för övrigt formger Paletten, diskuterade över ett par belgiska öl på Pressklubben: Vad skulle ett fördjupat inträngande i vissa verk eller konstnärskap, alltså en rörelse mot den litterära kritikformen som var ämnet för debatten, innebära idag? I och med att fältet är så stort med så många aktörer innebär varje fördjupning en uteslutning av något annat. Så har det väl i och för sig alltid funkat, men kanske är situationen tydligare än någonsin Detta leder in på frågan om makt och maktutövning – ett kanske litet trist men i högsta grad relevant ämne inom kritiken. Jag häpnade därför aningen när Marie Lundquist som om det vore den mest självklara sak i världen berättar om hur hon fördjupat sig i ett konstnärskap (minns en vem, en kvinnlig skulptris), och skrivit både katalogtexter, essäer och regelrätta recensioner om denna. Som kritiker ser jag faktiskt inget principiellt fel i detta (många hänger upp sig på just principen), men i praktiken är det svårt att förena med en kritikerverksamhet.