TITO - The Internatonal Turntable Orchestra, är nog det största evenemanget för turntablism som jag varit på. Festivalen ägde rum under fyra fullmatade dagar i Akademie der Künste i Berlin och samlade turntablister från hela världen. "Turnbalism" ligger inte helt rätt i munnen, särskilt inte om man som jag är måttligt förtjust i anglocismer. En "DJ", är vi mer vana vid. Men TITO handlade långt ifrån om användning av skivspelare ens i något slags utvidgat DJ-hänseende. Som initiativtagaren och konstnärlige ledaren Ignaz Schick uttryckte det i Berliner Zeitung (ingen länk till intervjun), är turntablism en del av den samtida improvisationsscenen och har egentligen ganska litet gemensamt med hiphop och annan dj-kultur. Hur märker man då detta? Ja, framför allt att man i det rika programmet stötte på en mängd framträdanden där just hela inventariet används till att skaffa fram ljud och klanger, och att litet fokus ligger i det rena kollaget. Hos australiske Martin Ng (bilden) dröjde det en kvart innan han ens började att beröra själva skivtallriken. Fram till dess, och även senare under hela setet, utforskade Ng främst brus, klanger och volymer genom att experimentera med reglage och kontrollknappar samt genom att beröra olika delar av instrumentet. Ng arbetar mycket med små ljud och tystnader, och till skillnad mot vad som oftast är bruklig inom dj-kulturen i stort – och som instrumentets egenskaper uppmuntrar till – så använder Ng sig inte av loopar och repetition. Ett i grunden liknande men estetiskt helt annat förhållningssätt företräder Arnaud Rivière (Frankrike). Han använder huvudsakligen en lågteknologisk apparatur som han preparerar med stänger, gummiband och spiraler och som han går loss på med våldsam kraft. Det är ett volymstarkt och skärande uttryck och som performance oerhört tilltalande. Det gäller även Ngs, men där är estetiken snarare minimal och småskalig. I båda fallen handlar det hursomhelst om live-elektroniska improvisationer av två musiker som kan sina instrument och vet exakt vilka klanger som de kan plocka fram. Det var soloframträdandena som stack ut. Detta inte minst då publiken kunde sitta nära hela setet och ta del av det visuella elementet. De olika duorna hade litet mer trevande karaktär – mycket säkert eftersom det väl handlade om ad hoc-spelningar. Helt lyckat var det inte att pussla ihop musikerna två och två kring en på scen redan färdigt uppställning av instrument. Ibland innebar detta att två musiker satt tio meter ifrån varandra. Samtidigt var det praktiskt och musikerna kunde snabbt byta av varandra; man gick bara in och satte sig på sin plats. Här var de inspirerande ögonblicken mer svårräknade. Bland de finare upplevelserna fick jag av Maria Chavez (Peru/USA) och Marina Rosenfeld (USA). De lyssnade in varandra och inte minst hade de en ganska ren och ambient klangvärld som kändes både egen och stack ut ur mängden. Flera musiker, som Philip Jeck, österrikiske dieb13 och Jake Lanz (Tyskland) jobbar för all del med repetition och loopen. Men som helhet betraktad kändes TITO som en festival helt i linje med Berlins friimprovisatoriska och klangfokuserade alternativscen. Inte mig emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar