World Music Days: etapp 2 Växjö: Musica Vitae – och en sagotant

Den första konserten efter det att Växjö tagit över stafettpinnen i World music Days 2009 var den med Musica Vitae – stråkensemblen som grundades av Växjös konstnärlige ledare Thomas Liljeholm. Musica Vitae har under flera decennier nu spelat en viktig roll inte bara i regionens musikliv utan genom att spela ny musik av unga tonsättare. På så sätt känns de som en självklar ensemble för en festival som denna, som skall kunna introducera och förmedla. Konserten på måndagskvällen var en fin öppning. Det skall sägas att jag hört stabilare framföranden av samma ensemble, vilket väl säger något om det jag nämnde i mitt förra inlägg, att det är svårt att göra så många nya verk rättvisa under en festival som ISCM:s World Music Days. Under alla omständigheter var det en absolut acceptabel nivå på musicerandet. Jag tyckte också mycket om flera av styckena, framför allt Indra Rises (Lettland) Balt-minimalistiskt färgade Wind, Earth and Smells. Anders Hillborgs Peacock Tales med klarinettisten Martin Fröst som solist avslutade konserten. Hillborg har verkligen en helt unik klang, han kan göra saker med en orkester som ingen annan. Det är inte illa. Fröst å sin sida är en makalös solist med en enorm teknik och lyhördhet. Med detta sagt tycker jag att de koreografiska inslagen i konserten är rent ut sagt fruktansvärda. Denna typ av showande har åldrats mycket på tio år och känns som ett hopplöst daterat sätt att tillgängliggöra ny musik. Det finns de inom journalistkåren som tycker att denna typ av inslag gör musiken inte bara öppnare utan också "häftigare". En som säkert tycker det är Sveriges radios programpresentatör Pernilla Eskilsdotter. Hennes sätt att "levandegöra musiken" genom att tillskriva musiken egenskaper, ställa retoriska frågor och allmänt behandla publiken som okunniga barn (barn behöver inte vara okunniga) är inget annat än att nedvärdera både publiken och musiken. En finsk kollega sa till mig i pausen att i Finland vore det omöjligt för en programpresentatör att fjanta sig på samma sätt. I den mån konstmusik i vissa kretsar har en töntstämpel är det tack vare just "sagotanter" (som hon kallades av några) som Pernilla Eskilsdotter.