Process Festival i Berlin – Pe Lang och Marianthi Papalexandri-Alexandri

Som sagt så vara jag på Process Festival på Ausland i Berlin i helgen. Festivalen varade under två kvällar där live-framträdanden varvades med videoverk. Temat presenterades som "sound of systems" och gick ut på att sätta de processer, oavsett om det rörde sig om kroppsliga system eller datorsystem, i fokus. Som koncept för en festival var det hela mycket intressant. Rent konstnärligt var det ganska blandat, och inte alltid så intressant. Ett helt fantastiskt framträdande bjöd emellertid Pe Lang på när han framförde två kompositioner av Marianthi Papalexandri-Alexandri. Lang spelade på två mekaniska maskiner, skulpturer i sin egen rätt, där klangerna slog en direkt bro till den elektroakustiska musikens estetik och klangvärld. De som hade möjlighet att se Langs skulpturer och se honom spela i Växjö konsthall under ISCM World New Music Days vet vilket fantastisk intensitet som går att få fram ur mekaniska system. Det kommer mer om Process Festival i Nutida Musik.

Skriv under för att rädda CoMA!

Få kulturpolitiska beslut eller idéer på konstmusikens område har lett till ett så enat underkännande som Musik i Syds beslut att stänga CoMA i Växjö. CoMA har gång efter annan lyfts fram som ett föredöme för välskött och visionär organisation för ny konstmusik. Senast i Nutida Musik (# 3 2009) där jag får lägga band på mig för att inte citera mig själv från min rapport från ISCM:s World Music Days. Det märkliga är att man inte angett något direkt skäl till att lägga ner CoMA. Första steget i en aktion för att rädda denna viktiga resurs inom svensk – och internationell konstmusik – är då att få klarhet i denna fråga, varför man tagit detta beslut. "Varför läggs CoMA ner?" Hittills har 300 personer skrivit under uppropet för att få svar på den frågan. Gör det du också genom att klicka på denna länk.

Varför läggs CoMA ned?

Man upphör inte att förvånas över det kortsiktliga tänkandet i svenskt kulturliv. Ett rikt land som Sverige ska ha råd med en lödig och mångfacetterad kultur. Det är i själva verket förmågan och möjlighet att stödja olika uttryck i olika landsändar som tecknet på rikedom. Inom den nutida konstmusiken har Växjöbaserade CoMA länge och av många, till exempel av Kulturutredningen, lyfts fram som ett lysande exempel på kreativ och stimulerande miljö. Det program de presenterat sen starten 2003, det genomslag de haft, den internationella förankringen, den breda och publika förankringen och den omsorg om artister som den slimmade och visionära – och faktiskt litet ideellt arbetande – organisation med Thomas Liljeholm och Hans Parment uppvisat är häpnadsväckande. Nu bestämmer Musik i Syd att CoMA ska läggas ned under 2010. Man kan alltid hänvisa till ekonomi, och så gör man även här. Mönstret känns igen. Efter den i alla avseenden fantastiska framgången med Stockholm New Music 2008 beslutade Rikskonserter för att lägga ned festivalen. Efter Växjös otroligt lyckade genomförande av den internationella festivalen World New Music Days i september beslutar Musik i Syd att lägga ner CoMA. En av bidragsgivarna, Rikskonserter, ska som bekant läggas ned. Detta borde medföra en utlokalisering av resurser som bör tillfalla det fria musiklivet. Tyvärr är detta ett stort kliv bakåt i den utvecklingen och en varning för vad som kan hända när blåbärskungar på lokal nivå utövar makt och driver en personlig agenda – för det är precis det jag tror det handlar om; någon har något emot någon, som kanske gjort något för bra. Nutida Musik rapporterar för övrigt i det nya numret om Växjös lyckade genomförande av World New Music Days. En Facebook-grupp har bildats som heter just Varför läggs CoMA ned? Jag hoppas att ni går med.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Höjdpunkter och relativa besvikelser.

En förnämlig konsert var den med Ensemble Orchestral Contemporain från Lyon. Ensemblen spelade fantastiskt bra, och det var överlag utmärkta stycken. Men framför allt kändes det som om de enskilda styckena var som gjorda just för denna ensemble. Så var det nu inte – så brukar det inte vara i någon större omfattning under ISCM:s World Music Days, men textur och klang gifte sig fullständigt med ensemblens temperament. Daan Janssens (Belgien), Diana Rotaru (Rumänien) och Zeynep Gedizlioglu (Turkiet) fick förträffliga framföranden av sina respektive lågmälda och klangligt precisa stycken. Jag hade även stor behållning av Gérard Griseys Talea: hör faktiskt sällan Grisey spelad sämre än mycket bra, kanske känner interpreterna pressen att nu ställs man på prov ... ? Avslutade konserten gjorde Jesper Nordins Undercurrents för cello, ensemble och live-elektronik. Detta stycke är däremot skrivet för ensemblen, vilket så klart märktes. Nordin komponerar med väldigt tydliga idéer. Det är fel att säga enkelt, men det finns en dramaturgisk klarhet som gör att det komplexa framstår som helt underordnat dramat. Det är logiskt. Nordins förankring i fransk musik är uppenbar. Ändå känns den universell efter ett framförande som detta. Det här är musik som precis vem som helst med litet nyfikenhet skulle kunna gilla. Nyfikenhet präglade också det superintressanta seminariet om interpretation som gavs på musikhögskolan, lett av Ole Lützow-Holm. Vem äger partituret, var den övergripande frågeställningen. Två tydliga poler fann man i dirigenten Andrew Manze, som, enkelt uttryckt, menar att man bör ligga nära originalet eftersom tonsättaren är den som kan saken bäst och vet vad den ville med musiken, samt i regissören Johanna Garpe, som har en betydligt friare inställning till "autografen" och gärna stryker ner en opera om det behövs för att samtidsmänniskan ska förstå. Båda hade poänger, men jag tycker under alla omständigheter att det känns befriande att en person med musikbakgrund som Garpe, kan förhålla sig så öppen som om hon ... tja, vore Staffan Valdemar Holm. Några besvikelser måste jag också nämna. Philip Jeck på Storan var verkligen supertrist, han kom aldrig i närheten av den nivå han når på skiva. Hans dj:ande kändes inte bara slentrianmässigt utan rent av klumpigt emellanåt. Vid sidan av improvisationsgruppen Beamstone, som jag tycker höll en god nivå, bjöd denna kväll på Storan även på en konsert med norske trumpetaren Nils Petter Molvaer med grupp; en vag form av "fusion" samt excess i 90-talsreverb. Totalt sett ingen vidare kväll på Storan – även om vi äntligen fick litet äkta "World Music" på World Music Days. Jag blev också aningen besviken på konserten Genre X med George Kentros, violin, och Johan Baertling, kontrabas. Musikernas insats var det inget fel på, men tyvärr nådde tyvärr inte de nykomponerade styckena riktigt fram. Något intressant överskridande upplevde jag inte – de engagerade tonsättarna jobbar vanligtvis i andra former än med akustiska instrument – snarare blev icke-förtrogenheten med formatet tydligt. (Skall dock sägas att jag blev tvungen att gå efter 4 av 6 styckena: Erik Büngers och Mattias Peterssons han jag inte höra.). Men idén att gå den långa vägen efter något nytt är bra och det är initiativ som detta som gör att man ser fram emot konserter och att bli överraskad. Och däri ingår besvikelsen.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Festivalmingel.

På festivaler för ny musik hamnar jag titt som tätt på tillställningar av represenatativ karaktär. Det gäller kanske särskilt under World Music Days. Så har det varit också denna gång. Det verkar sällan vara programmlagt, möjligen för ISCM-delegaterna, utan brukar komma som en trevlig överraskning. Har jag varit i närheten har det bara varit att hänga på, och generellt verkar det varit så att alla som råkat befinna sig där det serveras buffé och gratis vin har varit hjärtligt välkomna. Igår var jag i god tid till Göteborgsoperans konsert på Konserthuset. Jag gick in i kaféet och där står mitt i rummet ett bord dukat med bubbel och smörgåsar av finare kaliber. Folk äter och dricker och minglar. Det ser ut att bara vara att hugga in, men bakom bordet står en man som verkar vara litet för mycket på vakt. Jag blir osäker, bäst att fråga. Jag får veta att vissa har blivit tilldelade "mingelbiljetter" och mot uppvisandet av dessa får man ett glas med tilltugg. Har jag det? Jag letar i mitt biljettkuvert, men hittar ingen mingelbiljett. Med svansen mellan benen lommar jag ut ur kaféet, och ut ur Konserthuset. Det blev vegansnabbmat ett stenkast ned på Avenyn istället.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Att synliggöra musiken.

Efter att tillbringat några dagar i Visby och Växjö för att sen komma till Göteborg blir det tydlig hur kultur "funkar" i små respektive stora städer. World Music Days förmådde verkligen inta Visby och Växjö medan festivalen framstår som ett evenemang i mängden i Göteborg. I en mindre stad kan en festival som denna vara månadens, kanske säsongens kulturella höjdpunkt – jag tror så är fallet i Växjö och Visby – medan egentligen ingen kulturhändelse i egentlig mening fullständigt kan ta över i en stor stad. Kanske är det just så man resonerat. I Göteborg framstår festivalen efter två dagar som en serie konserter som generellt varit bra, därtill litet mer internationella och samtida än vanlig. Samtidigt har man i Göteborg en annan festival (!) som pågår under 11 dagar före, under och efter ISCM:s festival, som heter – Listen to the World och som är ett paraplynamn för allt annat av relevans som händer under denna tid. Varför då? Kanske för att få "den där effekten" och då är det väl lika bra att uppmärksamma detta inom ramen för ISCM. Om man lyckats? Om det verkligen varit syftet? Jag vet inte. Hur som helst, det jag har upplevt av klass i Göteborg har varit i form av regelrätta konserter, inte att konstmusiken tagit över. Det började med Göteborgssymfonikerna i Konserthuset. Precis som i Visby med Radiosymfonikerna och Växjö med Musica Vitae var det en ovanligt vital konsert för att vara en orkesterkonsert inom ramen för World Music Days. Orkestern lät bra. Det stycke som utmärkte sig var Simon Steen-Andersens Ouvertures för förstärkt Gu-zheng (kinesiskt knäppinstrument, spelat av Liu Le) och orkester. Precis som i hans kammarverk är Steen-Andersen fantastiskt skicklig i att finna nya klanger och utforska varje nyans av instrumenten. Det är många som jobbar på detta sätt, men det är verkligen få som på allvar kan finna en egen ton i denna klangliga mångfald. Steen-Andersen är en av dem. Torsdagkvällen och dirigenten Pierre-André Valade fortsatte med Göteborgsensemblen Gageego! Det var verkligen en mycket fin konsert. Utmärkt spel och fina stycken av italiensk-finska Paula Livorsi och portugisiske Hugo Ribeiro. Höjdpunkten kom i avlutande Mnemonist S av Yannis Kyriakides. Grek-brittiske Kyriakides bor sedan länge i Nederländerna, vilket man kan nästan kan höra i musiken. Här finns en tydlig Nederländsk minimalistisk stil med det tydliga beatet och den samtidigt komplexa rytmiken som är betydlig mer komplex än vad den först verkar. Stark verkan hade de rumsligt panorerade elektroniska rytmerna som tillförde ett slags analog Kraftwerk-känsla till den "data"-känsla som stycket i övrigt bjöd på: Mnemonist S handlar om minnesfunktioner och den snabba följd av text som projicerades på duken över orkestern var på nåt sätt kongenial i samspelet med den nervöst framstressande musiken.

World Music Days: etapp 2 Växjö: tema Auditive Cultures

Växjös övergripande tema under festivalen var elektronisk musik, nya medier och ljudkonst. Denna profilering har viss förankring sedan tidigare i CoMA:s verksamhet och inriktning och presenterades nu också genom ett slags sidotema: Auditive Cultures. Inom ramen för detta gav Växjö konsthall en separatutställning med den schweitziske konstnären Pe Lang som både spelar med och bygger skulpturer på användandet av magneter. Utanför konsthallen kunde man uppleva Åsa Stjernas ljudinstallation Sounding Esplanade, och på biblioteket på andra sidan gatan fans Musicalfieldsforevers interaktiva ljudskulptur Searching Voices samt tyske Rolf Giegolds hörlursverk Audioguided. Till detta tema kan man också inräkna Fredrik Olofssons ljud- och videoperformance Machine Listening som framfördes på Rififi. Möjligen kan jag tycka att detta ordentligt tilltagna tema försvann något i den uppmärksamhet konserterna i övrigt fick. Kanske har det att göra med att tydligt utpräglade musikfestivaler fortfarande har svårt att kontextualisera verk som har andra presentationsformer än den rena lyssningskonserten. Följer man en festivals schemalagda program är det lätt att det inte blir tid över till de verk som inte har en bestämd tid för framförande utan finns som kanske öppna eller platsspecifika verk. I Växjö arrangerades även två panelsamtal som jag själv ledde som båda knöt an till temat: ett om digital lagring, arkiv och nya konstformer inom det digitala paradigmet, och ett om ljudkonst, sound art. Seminarierna, framför allt det sistnämnda var ganska välbesökta. Kanske just för att de hade en schemalagd tid och plats. Kanske också tack vare mitt eget Facebooklobbande ... Hur välbesökta installationerna och de övriga ljudverken var är förresten svårt att säga. Det ingår ju i de olika verkformerna att de inte är konserter som framförs vid ett och samma tillfälle. Apropå Facebook. Sista dagen i Växjö fick jag ett meddelande från Göteborgsgruppen av Listen to the World att "Den internationella ljudkonstfestivalen" nu går vidare till Västsverige. Undrar hur många inom ISCM som skulle kalla festivalen för "ljudkonstfestival". I Västsverige, närmare bestämt Göteborg, befinner jag mig för övrigt nu i skrivande stund.

World Music Days: etapp 2 Växjö: Bra planering.

Att nå fram med ny musik handlar om att välja tillfälle och plats. Vad som slog mig under de tre dagar World Music Days var i Växjö var att konserterna framträdde som viktiga händelser i den småländska musikmetropolens (ej ironiskt) musikliv. Att förlägga Norrbotten Neos lunchkonsert mitt i centrum av Växjö universitet var akustiskt kanske inte det bästa – men det var inte ett större problem, och det uppvägdes av publiktillströmningen. Till och med sådana hyperintensiva stycken som Octavian Nemescus (Rumänien) Spectacle for an Instant, som består av en dryg handfull sekundsnabba urladdningar där bortklingandet upptar kanske 2/3 av styckets totala tidslängd, förmådde att sätta universitetsbyggnaden i vibration. Stycken av Dmitri Kourliandski (Ryssland) och Johan Tallgren (Finland) samt utmärkt spel bidrog till en ypperlig konsert. Till och med Växjö katedral var närapå fullsatt senare på måndagskvällen. Detta var möjligen den finaste konserten under Växjödagarna. Danmarks Radio Vokalensemblet stod för förstklassiga framföranden av överlag utmärkta stycken. Mest fastnade jag för den unga litauiskan Juste Janulytes Aquarelle och den fantastiska finkänsligheten med vilken hon utforskade rytmik och harmonier. Mina tankar går mot den baltiska (post)minimalismen men också åt ett stycke som Anders Hillborgs muyaiouom Hon åstadkom rent av ett slags vokal verfremdungs-effekt genom glissandoinslagen som jag kopplar till klangen från upp- och nerpitchade vinylskivor. De två konserterna på Palladium, mitt på Storgatan var betydligt ojämnare. Programmet inkluderade det mesta som hade med elektronik att göra: multimedia, video, dans, live-elektronik, akusmatisk musik. Höjdpunken på tisdagens sena kvällskonsert stod Anna Petrini för i sitt framförande av italienaren Oscar Bianchis Crepuscolo för paetzold-flöjt och elektronik. Lunchkonserten dagen efter var det taiwanesiskan Pei-Yu Shis elektroakustiska Fall, aus der Zeit som fick mig att verkligen lystra till. Men det lyckade med konserterna var framför allt bredden och att arrangörerna verkligen förmått att skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet kring evenemangen så att de verkar framstått som något man "bör" gå på.

World Music Days: etapp 1 Visby

Vilken roll ska ISCM och den sedan 1922 årligen återkommande festivalen World Music Days ha. Frågan är lika relevant varje år festivalen ges någonstans i världen. Så även detta år när festivalen åter arrangeras i Sverige, närmare bestämt i Visby, Växjö och Göteborg under rubriken Listen to the World. Ofta sägs det om ISCM:s festival att den inte är lika betydande längre; det finns andra festivaler som är både större och bättre, och det var länge sen man upplevde uruppförandet av något banbrytande verk som kommit att gå till historien. Allt detta stämmer. Frågan är om det är ett svaghetstecken. Festivalen och organisationen skapades för att just sprida den nya musiken från hela världen över hela världen, och om idag festivalen har förlorat i betydelse är saker väl helt i sin ordning ... Under alla omständigheter ställer det krav på en arrangör. Kravet handlar framför allt om att formulera en personlig idé kring varför man arrangerar en festival. Oavsett vad man tycker om det som presenterades under årets tre första festivaldagar i Visby tror jag att de flesta kan instämma i att man lyckats med just detta; att formulera en vision och att genomföra den. Arrangörerna med konstnärlige ledaren Ramon Anthin i spetsen hade inga pretentioner på att presentera "den bästa" musiken. Ville man visa vad ny musik kan vara idag. Jag skriver "kan vara", för programmet presenterade inte allt utan var koncentrerad kring vissa teman och genrer. Det som Gotland är bra på är, enligt Anthin, körmusik och blåsmusik, och så finns det många kyrkor. Därtill kan man lägga utbildning, och då i form av Gotlands tonsättarskola. Allt detta visade sig i programmet. Studenter från tonsättarskolan engagerades i seminarium samt deltog med ett par soundscapeorienterade projekt ute på stan. I festivalens call-for-works ingick även Orgel- och sångboksprojekten där tonsättarna kunde skriva för amatörkör och orgel, med syfte att på så sätt utvidga repertoaren. Detta är naturligtvis en fantastiskt fin idé. Inom Svenska kyrkan, till exempel, finns många organister med stort intresse för ny musik, samtidigt som tillgängligheten till material inte alltid gör det hela så lätt och bidrar till konservatism. Och körer finns det gott om. Sen kan man som jag reagera på att samtliga körstycken är väldigt traditionella – samtidigt som flera är svåra för amatörkörer. Men då måste man komma ihåg att den modernistiska körtraditionen ser olika ut i olika delar av världen. Själv sjöng jag som mellanstadieelev betydligt mer experimentell körmusik än vad man fick höra här. Men å andra sidan kommer bidragen från bland annat Bulgarien, Mexiko och Australien. Mångfalden är ett plus i sig. Målet med festivalen var alltså inte att presentera Mästerverken, utan att visa upp en mångfald för en intresserad publik. Med detta lyckades man. Det var många Visbybor och andra som trotsade det småkyliga vädret för att höra alltid lika engagerade Stockholms saxofonkvartett framträda. Eller som trängdes i Gotlands Museum för att få en historisk rundvandning kombinerad med musik av Saxofonkvartetten, Vox Vokalkvartett och Gotlands blåskvintett. I övrigt tycker jag att man lärt vissa läxor. Till exempel var den orkesterkonsert som var en av upptakterna till festivalen, betydligt bättre än vad som brukar vara fallet när man som i dessa sammanhang på kort tid tvingas repa in fem sex nya stycken, som man kommer att spela endast en gång. Radiosymfonikerna lät helt enkelt riktigt bra. Även om det var påtaglig med vilket större energi, entusiasm och säkerhet de avslutande med Rolf Martinssons "konsertöppnare" Open Mind – ett stycke de säkert spelat en massa gånger tidigare. Konserten med Radiokören bidrog också med ytterligare högkvalitativa insatser. Det är svårt för mig att peka ut några riktiga höjdpunkter under Listen to the Word i Visby. Kanske är just detta ett gott tecken. Även om kvalitet fanns handlade mer om att presentera, öppna upp och engagera. Som lyssnare bjöds man på en fin provkarta på vad samtidsmusik kan vara och där kunde man finna sina egna favoriter. Ett bra betyg.