Galerie Mario Mazzoli: Berlins kommersiella ljudkonstgalleri.

Galerie Mario Mazzoli är den italienska uppstickaren på Berlins ljudkonstscen. Sedan i våras då man öppnade på galleritäta Zimmerstrasse mellan Mitte och Kreuzberg har man erbjudit en "kommersiell" plattform för ljudkonsten. Ljudkonsten, särskilt då installationen, är annars bland den minst kommersiellt gångbara konsten. Ofta finns den i offentliga miljöer, tar stora ytor i anspråk, och är därtill ofta platsspecifik. Galerie Mario Mazzoli satsar därför främst på en ljudkonst som är mer lätthanterlig, nämligen ljudskulpturer. Lokalerna de har till sitt förfogande är fantastiska, även om de ser ut som gallerilokaler i stort. Galleriet består av fyra fem rum. De helt vanliga dörrarna isolerar rummen från varandra trots att de skulpturer som upptar dessa är tämligen högljudda. Lokalen är perfekt lämpad för ljudkonst. Den senaste utställningen är med amerikanen Douglas Henderson. Dukatenscheißer (bilden) heter den, vilket också är namnet på en av installationerna. Denna associerar till "zonen nedanför bältet" och är även en kommentar till den finansiella situationen i världen. Installationen (bilden) utgörs av ett rör på vilket det är fäst 16 högtalare som i sin korkskruvsformation riktar ljudet både lodrätt och sprider ut det. Vad som låter? Ljudet av mynt som faller uppifrån och ned ... Hendersons styrka ligger i ljudhanteringen. Han förmår att fint panorera det 16-kanaliga materialet både rumslig och vertikalt. Det gäller även de andra installationerna. Till exempel ... therefore I am som är en i ett fyrkantigt rum på jämna avstånd från varandra utplacerade 16 högtalare som vardera spelar olika popsånger som innehåller ordet "I". Genom runda klot precis ovanför högtalarna panoreras ljudet och man uppfattar därmed inte de olika högtalarna som punkter i rummet samtidigt som man i dess närhet kan höra de olika låtarna tydligt. Svagheten i verken är annars tydligheten: det uppenbara temat, som i Dukatenscheißer förstärks genom de guldfärgade högtalarna. Och visuellt en generellt ... ja, inte helt god smak.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra i Berlin.

TITO - The Internatonal Turntable Orchestra, är nog det största evenemanget för turntablism som jag varit på. Festivalen ägde rum under fyra fullmatade dagar i Akademie der Künste i Berlin och samlade turntablister från hela världen. "Turnbalism" ligger inte helt rätt i munnen, särskilt inte om man som jag är måttligt förtjust i anglocismer. En "DJ", är vi mer vana vid. Men TITO handlade långt ifrån om användning av skivspelare ens i något slags utvidgat DJ-hänseende. Som initiativtagaren och konstnärlige ledaren Ignaz Schick uttryckte det i Berliner Zeitung (ingen länk till intervjun), är turntablism en del av den samtida improvisationsscenen och har egentligen ganska litet gemensamt med hiphop och annan dj-kultur. Hur märker man då detta? Ja, framför allt att man i det rika programmet stötte på en mängd framträdanden där just hela inventariet används till att skaffa fram ljud och klanger, och att litet fokus ligger i det rena kollaget. Hos australiske Martin Ng (bilden) dröjde det en kvart innan han ens började att beröra själva skivtallriken. Fram till dess, och även senare under hela setet, utforskade Ng främst brus, klanger och volymer genom att experimentera med reglage och kontrollknappar samt genom att beröra olika delar av instrumentet. Ng arbetar mycket med små ljud och tystnader, och till skillnad mot vad som oftast är bruklig inom dj-kulturen i stort – och som instrumentets egenskaper uppmuntrar till – så använder Ng sig inte av loopar och repetition. Ett i grunden liknande men estetiskt helt annat förhållningssätt företräder Arnaud Rivière (Frankrike). Han använder huvudsakligen en lågteknologisk apparatur som han preparerar med stänger, gummiband och spiraler och som han går loss på med våldsam kraft. Det är ett volymstarkt och skärande uttryck och som performance oerhört tilltalande. Det gäller även Ngs, men där är estetiken snarare minimal och småskalig. I båda fallen handlar det hursomhelst om live-elektroniska improvisationer av två musiker som kan sina instrument och vet exakt vilka klanger som de kan plocka fram. Det var soloframträdandena som stack ut. Detta inte minst då publiken kunde sitta nära hela setet och ta del av det visuella elementet. De olika duorna hade litet mer trevande karaktär – mycket säkert eftersom det väl handlade om ad hoc-spelningar. Helt lyckat var det inte att pussla ihop musikerna två och två kring en på scen redan färdigt uppställning av instrument. Ibland innebar detta att två musiker satt tio meter ifrån varandra. Samtidigt var det praktiskt och musikerna kunde snabbt byta av varandra; man gick bara in och satte sig på sin plats. Här var de inspirerande ögonblicken mer svårräknade. Bland de finare upplevelserna fick jag av Maria Chavez (Peru/USA) och Marina Rosenfeld (USA). De lyssnade in varandra och inte minst hade de en ganska ren och ambient klangvärld som kändes både egen och stack ut ur mängden. Flera musiker, som Philip Jeck, österrikiske dieb13 och Jake Lanz (Tyskland) jobbar för all del med repetition och loopen. Men som helhet betraktad kändes TITO som en festival helt i linje med Berlins friimprovisatoriska och klangfokuserade alternativscen. Inte mig emot.

Skrivet om World New Music Magazine – och om Nutida Musik

Hittills har World New Music Magazines Sverigenummer blivit omnämnt i två dagstidningar. Omnämnt är rätta ordet, för mycket utrymme har den sannerligen inte fått. DN:s Martin Nyström skriver i sista stycket av sin rapport från Göteborgsdelen av World Music Days om några "lysande artiklar". Jag förmodar jag att han läst i varje fall dessa. Däremot är jag tveksam till om Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet gjort något annat än att bläddrat i tidningen. Bakifrån. I den bakre delen hittar man nämligen de texter av de tre medverkande han nämner. Dessa är visserligen (såklart!) utmärkta texter, men de är korta och tänkta att utgöra ett slags supplement till tidningens huvuddel. Denna handlar inte mycket om Världsmusikdagarna i perspektiv, som är det som Löfvendahl tar fasta på i sin notis. Fast det är klart, Löfvendahl slutade väl att läsa, eller bläddra, vid sidan 130 – bakifrån alltså. Varför skriver man en notis om detta? För att vara "schyst" mot mig, redaktionen och medarbetarna? För att informera att "det finns en tidning"? Den informationen är sedan länge ute. Uppenbarligen inte för att föra någon form av kulturellt samtal. Och varför så bråttom – jag hade nätt och jämt lagt tidningarna på brevlådan förren blänkarna var inne? Inget blir ju sagt! En som däremot tog sig tid till att göra ett seriöst jobb också i det lilla formatet som dagstidningarnas kultursidor oftast erbjuder, är Bodil Juggas i Arbetarebladet. I sin text om Nutida Musiks Sydöstasiennummer gör hon ett kort referat av en artikel (eller två – de om Kina) för att sen i några korta, kärnfulla meningar sammanfatta precis vad hela numret handlar om och går ut på. Jag är såklart påverkad av att Juggas verkar tycka att numret är bra – "sanslöst ambitiöst". Likväl är detta ett exempel på utmärkt kulturjournalistik: skribenten är påläst, gör något av utrymmet som står till buds, och förmår att på ett begripligt sätt förklara på vilket sätt just detta är intressant, bra, dåligt, etc.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Höjdpunkter och relativa besvikelser.

En förnämlig konsert var den med Ensemble Orchestral Contemporain från Lyon. Ensemblen spelade fantastiskt bra, och det var överlag utmärkta stycken. Men framför allt kändes det som om de enskilda styckena var som gjorda just för denna ensemble. Så var det nu inte – så brukar det inte vara i någon större omfattning under ISCM:s World Music Days, men textur och klang gifte sig fullständigt med ensemblens temperament. Daan Janssens (Belgien), Diana Rotaru (Rumänien) och Zeynep Gedizlioglu (Turkiet) fick förträffliga framföranden av sina respektive lågmälda och klangligt precisa stycken. Jag hade även stor behållning av Gérard Griseys Talea: hör faktiskt sällan Grisey spelad sämre än mycket bra, kanske känner interpreterna pressen att nu ställs man på prov ... ? Avslutade konserten gjorde Jesper Nordins Undercurrents för cello, ensemble och live-elektronik. Detta stycke är däremot skrivet för ensemblen, vilket så klart märktes. Nordin komponerar med väldigt tydliga idéer. Det är fel att säga enkelt, men det finns en dramaturgisk klarhet som gör att det komplexa framstår som helt underordnat dramat. Det är logiskt. Nordins förankring i fransk musik är uppenbar. Ändå känns den universell efter ett framförande som detta. Det här är musik som precis vem som helst med litet nyfikenhet skulle kunna gilla. Nyfikenhet präglade också det superintressanta seminariet om interpretation som gavs på musikhögskolan, lett av Ole Lützow-Holm. Vem äger partituret, var den övergripande frågeställningen. Två tydliga poler fann man i dirigenten Andrew Manze, som, enkelt uttryckt, menar att man bör ligga nära originalet eftersom tonsättaren är den som kan saken bäst och vet vad den ville med musiken, samt i regissören Johanna Garpe, som har en betydligt friare inställning till "autografen" och gärna stryker ner en opera om det behövs för att samtidsmänniskan ska förstå. Båda hade poänger, men jag tycker under alla omständigheter att det känns befriande att en person med musikbakgrund som Garpe, kan förhålla sig så öppen som om hon ... tja, vore Staffan Valdemar Holm. Några besvikelser måste jag också nämna. Philip Jeck på Storan var verkligen supertrist, han kom aldrig i närheten av den nivå han når på skiva. Hans dj:ande kändes inte bara slentrianmässigt utan rent av klumpigt emellanåt. Vid sidan av improvisationsgruppen Beamstone, som jag tycker höll en god nivå, bjöd denna kväll på Storan även på en konsert med norske trumpetaren Nils Petter Molvaer med grupp; en vag form av "fusion" samt excess i 90-talsreverb. Totalt sett ingen vidare kväll på Storan – även om vi äntligen fick litet äkta "World Music" på World Music Days. Jag blev också aningen besviken på konserten Genre X med George Kentros, violin, och Johan Baertling, kontrabas. Musikernas insats var det inget fel på, men tyvärr nådde tyvärr inte de nykomponerade styckena riktigt fram. Något intressant överskridande upplevde jag inte – de engagerade tonsättarna jobbar vanligtvis i andra former än med akustiska instrument – snarare blev icke-förtrogenheten med formatet tydligt. (Skall dock sägas att jag blev tvungen att gå efter 4 av 6 styckena: Erik Büngers och Mattias Peterssons han jag inte höra.). Men idén att gå den långa vägen efter något nytt är bra och det är initiativ som detta som gör att man ser fram emot konserter och att bli överraskad. Och däri ingår besvikelsen.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Festivalmingel.

På festivaler för ny musik hamnar jag titt som tätt på tillställningar av represenatativ karaktär. Det gäller kanske särskilt under World Music Days. Så har det varit också denna gång. Det verkar sällan vara programmlagt, möjligen för ISCM-delegaterna, utan brukar komma som en trevlig överraskning. Har jag varit i närheten har det bara varit att hänga på, och generellt verkar det varit så att alla som råkat befinna sig där det serveras buffé och gratis vin har varit hjärtligt välkomna. Igår var jag i god tid till Göteborgsoperans konsert på Konserthuset. Jag gick in i kaféet och där står mitt i rummet ett bord dukat med bubbel och smörgåsar av finare kaliber. Folk äter och dricker och minglar. Det ser ut att bara vara att hugga in, men bakom bordet står en man som verkar vara litet för mycket på vakt. Jag blir osäker, bäst att fråga. Jag får veta att vissa har blivit tilldelade "mingelbiljetter" och mot uppvisandet av dessa får man ett glas med tilltugg. Har jag det? Jag letar i mitt biljettkuvert, men hittar ingen mingelbiljett. Med svansen mellan benen lommar jag ut ur kaféet, och ut ur Konserthuset. Det blev vegansnabbmat ett stenkast ned på Avenyn istället.

World Music Days: etapp 3 Göteborg: Att synliggöra musiken.

Efter att tillbringat några dagar i Visby och Växjö för att sen komma till Göteborg blir det tydlig hur kultur "funkar" i små respektive stora städer. World Music Days förmådde verkligen inta Visby och Växjö medan festivalen framstår som ett evenemang i mängden i Göteborg. I en mindre stad kan en festival som denna vara månadens, kanske säsongens kulturella höjdpunkt – jag tror så är fallet i Växjö och Visby – medan egentligen ingen kulturhändelse i egentlig mening fullständigt kan ta över i en stor stad. Kanske är det just så man resonerat. I Göteborg framstår festivalen efter två dagar som en serie konserter som generellt varit bra, därtill litet mer internationella och samtida än vanlig. Samtidigt har man i Göteborg en annan festival (!) som pågår under 11 dagar före, under och efter ISCM:s festival, som heter – Listen to the World och som är ett paraplynamn för allt annat av relevans som händer under denna tid. Varför då? Kanske för att få "den där effekten" och då är det väl lika bra att uppmärksamma detta inom ramen för ISCM. Om man lyckats? Om det verkligen varit syftet? Jag vet inte. Hur som helst, det jag har upplevt av klass i Göteborg har varit i form av regelrätta konserter, inte att konstmusiken tagit över. Det började med Göteborgssymfonikerna i Konserthuset. Precis som i Visby med Radiosymfonikerna och Växjö med Musica Vitae var det en ovanligt vital konsert för att vara en orkesterkonsert inom ramen för World Music Days. Orkestern lät bra. Det stycke som utmärkte sig var Simon Steen-Andersens Ouvertures för förstärkt Gu-zheng (kinesiskt knäppinstrument, spelat av Liu Le) och orkester. Precis som i hans kammarverk är Steen-Andersen fantastiskt skicklig i att finna nya klanger och utforska varje nyans av instrumenten. Det är många som jobbar på detta sätt, men det är verkligen få som på allvar kan finna en egen ton i denna klangliga mångfald. Steen-Andersen är en av dem. Torsdagkvällen och dirigenten Pierre-André Valade fortsatte med Göteborgsensemblen Gageego! Det var verkligen en mycket fin konsert. Utmärkt spel och fina stycken av italiensk-finska Paula Livorsi och portugisiske Hugo Ribeiro. Höjdpunkten kom i avlutande Mnemonist S av Yannis Kyriakides. Grek-brittiske Kyriakides bor sedan länge i Nederländerna, vilket man kan nästan kan höra i musiken. Här finns en tydlig Nederländsk minimalistisk stil med det tydliga beatet och den samtidigt komplexa rytmiken som är betydlig mer komplex än vad den först verkar. Stark verkan hade de rumsligt panorerade elektroniska rytmerna som tillförde ett slags analog Kraftwerk-känsla till den "data"-känsla som stycket i övrigt bjöd på: Mnemonist S handlar om minnesfunktioner och den snabba följd av text som projicerades på duken över orkestern var på nåt sätt kongenial i samspelet med den nervöst framstressande musiken.

World Music Days: medmänniskor och andra.

Vid sidan av mina två seminarier i Växjö har jag varit involverad i festivalen genom att för tredje året vara redaktör för ISCM:s tidskrift World New Music Magazine, som detta år har svenskt tema (se mitt tidigare blogginlägg). Fast nu måste saker bli rätt. ISCM, dess internationella styrelse, har gett mig uppdraget, men att tidningen handlar om svensk musik detta år har inget med festivalarrangemanget i övrigt att göra. Det är en tradition att numret handlar om det land som arrangerar festivalen. Detta innebär också i praktiken att tidningen faller mellan flera stolar. Tidningen bör ju finnas till försäljning vid konserterna, kan man ju tycka. Den är intressant ;-) och innehåller en mängd artiklar om samtida musik. Klart att den ska synas. Samtidigt kan man inte begära att ISCM-delegaterna från Slovakien, Taiwan eller Mexico ska börja styra upp försäljningen hos de lokala arrangörerna. Och Rikskonserter har heller inget med tidningen att göra. Festivaler brukar kunna bli rätt påfrestande: man stressar mellan konserter, alkoholkonsumtionen stiger, det blir litet tid till träning. Men det jobbigaste under denna festival har varit att styra upp distributionen – eller att se till att tidningen syns. Visst får man litet hjälp, men det handlar då om vänligt sinnade individer. Min redaktörskollega Sven Rånlund har skött försäljning under några förkonserter i Göteborg, och i Visby var Mirjam Tally (som var den som såg till att hela maskineriet kring festivalen funkade) till stor hjälp. Vid ett par tillfällen hoppade jag in och hjälpte henne med biljettförsäljningen. Inte min uppgift, men ingen stor grej – man hjälper varandra när det behövs. Extra jobbigt blir det när man först för höra av en av Rikskonserters anställda att de ska hjälpa till med frakten av tidningarna från Växjö till Göteborg för att sen neka till det. Ord står mot ord, så visst kan jag ha missuppfattat, men ... Väl i Göteborg, när jag undrar om de kan se till att två kartonger kommer till ett konferensrum på ett hotell där samtliga delegater bor, men där inte jag bor, hävdar de att de "inte kan ta ansvar för värdesaker". I samma veva blir jag utskälld av en av de som arbetar med festivalen för att jag i ett email "ställt krav" på att de ska sköta försäljningen av tidningen, vilket är en mycket märklig tolkning av den förfrågan jag skickade om hur det skulle kunna gå att arrangera med försäljning. Jag tolkar det som ett nej. Nu är det i alla fall dags att fylla plastpåsen och bege sig till dagens första evenemang.

World Music Days: etapp 2 Växjö: tema Auditive Cultures

Växjös övergripande tema under festivalen var elektronisk musik, nya medier och ljudkonst. Denna profilering har viss förankring sedan tidigare i CoMA:s verksamhet och inriktning och presenterades nu också genom ett slags sidotema: Auditive Cultures. Inom ramen för detta gav Växjö konsthall en separatutställning med den schweitziske konstnären Pe Lang som både spelar med och bygger skulpturer på användandet av magneter. Utanför konsthallen kunde man uppleva Åsa Stjernas ljudinstallation Sounding Esplanade, och på biblioteket på andra sidan gatan fans Musicalfieldsforevers interaktiva ljudskulptur Searching Voices samt tyske Rolf Giegolds hörlursverk Audioguided. Till detta tema kan man också inräkna Fredrik Olofssons ljud- och videoperformance Machine Listening som framfördes på Rififi. Möjligen kan jag tycka att detta ordentligt tilltagna tema försvann något i den uppmärksamhet konserterna i övrigt fick. Kanske har det att göra med att tydligt utpräglade musikfestivaler fortfarande har svårt att kontextualisera verk som har andra presentationsformer än den rena lyssningskonserten. Följer man en festivals schemalagda program är det lätt att det inte blir tid över till de verk som inte har en bestämd tid för framförande utan finns som kanske öppna eller platsspecifika verk. I Växjö arrangerades även två panelsamtal som jag själv ledde som båda knöt an till temat: ett om digital lagring, arkiv och nya konstformer inom det digitala paradigmet, och ett om ljudkonst, sound art. Seminarierna, framför allt det sistnämnda var ganska välbesökta. Kanske just för att de hade en schemalagd tid och plats. Kanske också tack vare mitt eget Facebooklobbande ... Hur välbesökta installationerna och de övriga ljudverken var är förresten svårt att säga. Det ingår ju i de olika verkformerna att de inte är konserter som framförs vid ett och samma tillfälle. Apropå Facebook. Sista dagen i Växjö fick jag ett meddelande från Göteborgsgruppen av Listen to the World att "Den internationella ljudkonstfestivalen" nu går vidare till Västsverige. Undrar hur många inom ISCM som skulle kalla festivalen för "ljudkonstfestival". I Västsverige, närmare bestämt Göteborg, befinner jag mig för övrigt nu i skrivande stund.

World Music Days: etapp 2 Växjö: Bra planering.

Att nå fram med ny musik handlar om att välja tillfälle och plats. Vad som slog mig under de tre dagar World Music Days var i Växjö var att konserterna framträdde som viktiga händelser i den småländska musikmetropolens (ej ironiskt) musikliv. Att förlägga Norrbotten Neos lunchkonsert mitt i centrum av Växjö universitet var akustiskt kanske inte det bästa – men det var inte ett större problem, och det uppvägdes av publiktillströmningen. Till och med sådana hyperintensiva stycken som Octavian Nemescus (Rumänien) Spectacle for an Instant, som består av en dryg handfull sekundsnabba urladdningar där bortklingandet upptar kanske 2/3 av styckets totala tidslängd, förmådde att sätta universitetsbyggnaden i vibration. Stycken av Dmitri Kourliandski (Ryssland) och Johan Tallgren (Finland) samt utmärkt spel bidrog till en ypperlig konsert. Till och med Växjö katedral var närapå fullsatt senare på måndagskvällen. Detta var möjligen den finaste konserten under Växjödagarna. Danmarks Radio Vokalensemblet stod för förstklassiga framföranden av överlag utmärkta stycken. Mest fastnade jag för den unga litauiskan Juste Janulytes Aquarelle och den fantastiska finkänsligheten med vilken hon utforskade rytmik och harmonier. Mina tankar går mot den baltiska (post)minimalismen men också åt ett stycke som Anders Hillborgs muyaiouom Hon åstadkom rent av ett slags vokal verfremdungs-effekt genom glissandoinslagen som jag kopplar till klangen från upp- och nerpitchade vinylskivor. De två konserterna på Palladium, mitt på Storgatan var betydligt ojämnare. Programmet inkluderade det mesta som hade med elektronik att göra: multimedia, video, dans, live-elektronik, akusmatisk musik. Höjdpunken på tisdagens sena kvällskonsert stod Anna Petrini för i sitt framförande av italienaren Oscar Bianchis Crepuscolo för paetzold-flöjt och elektronik. Lunchkonserten dagen efter var det taiwanesiskan Pei-Yu Shis elektroakustiska Fall, aus der Zeit som fick mig att verkligen lystra till. Men det lyckade med konserterna var framför allt bredden och att arrangörerna verkligen förmått att skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet kring evenemangen så att de verkar framstått som något man "bör" gå på.