Stockholm-Berlinaxeln

Igår var jag och lyssnade på konsertserien Laborsonor på KuLe i Berlin. KuLe ligger är en liten scen i ett ockuperat hus i centrala Berlin och en av de 4-5 viktigaste spelplatserna för den berlinska scenen som brukar kallas Echtzeit. (Ett utförlig artikel om Echtzeit av Thomas Millroth finns i Nutida Musik # 4 2007). Dessa scener drivs av musiker och tillika eldsjälar som spelar på dörren. Här åtnjuter man inte några bidrag från vare sig kommun eller kulturråd. Detta är inte rätt ställe att hala fram presskortet. Jag var lite tidig. Jag slog mig ned i baren (fanns f ö ingen annanstans att "slå sig ned"). De första två jag pratade med visade sig båda känna svenska musiker – närmare bestämt EMS/Fylkingenkretsen – och en av dem, Andrea Neumann, är ju själv nära på ett inventarium på just EMS och Fylkingen. Sen dök den ena svensken efter den andra upp. Som bor i Berlin eller är på besök. Precis som förra gången jag var i Berlin för att lyssna på Echtzeit, vilket var för 3-4 månader sen, då på Raumschiff Citrone. Är Echtzeit-scenen det paradigmatiska exemplet på det kulturella kapitalets dragningskraft? Här finns inget att hämta varken ekonomiskt eller publikt, nätt och jämt medialt. Men det är hit man dras. Jag pratade lite med min kroatiska väninna (som för övrigt talar svenska). Hon forskar om Echtzeitscenen och menar, om jag förstod det rätt, att det finns en viss hierarki också bland de olika ställena. Laborsonor och KuLe lär visst ligga i toppen. Så där samlades vi, berlinare, inflyttade, svenskar en argentinsk gruppering, amerikaner, kroater, musiker, tonsättare, musikforskare och skribenter. Såg förresten på Facebook att Mattias P kommer ner till Berlin över nyår. Jag antar att vi lär ses. ;-)

Rikskonserters nya styrelse

För några dagar sen fick jag reda på att Rikskonserters gamla styrelse är kickad och att en ny har tillsats. Idag frågade Sven Rånlund mig vid lunchen när jag fått reda på det. Vi konstaterade båda att detta inte direkt har tagits upp i media och vad det kunde bero på. Visst, idag kom det ett pressmeddelande och Mitt i musiken informerade om det idag, men i övrigt? Jag kan ha missat något och det kanske kommer, men det är inte enda poängen. Intressantare är att ingen tidigare verkar ha gjort annat än att informera om det faktumet att RK har 10 miljoner mindre i budget för nästa år och inte bara måste låta många ur personalen gå utan även låta stora delar av  verksamheten ligga i träda under 2009. Vad innebär detta för musiksverige? Tyvärr är musikjournalisterna i Sverige för få och inte tillräckligt engagerade/insatta/kompetenta etc ... I stort sett finns recensenter, de som skriver förhandsartiklar och så de som skriver lite notiser och reportage. Men var finns den som på allvar skriver de dagsaktuella fördjupande kommentarerna? Jag pratade med KMA:s Åke Holmqvist om detta för en tid sen. Inte bara med honom, förresten. Idag, under samma lunch sa George Kentros att om hela Riksteaterns styrelse hade bytts ut hade det blivit ett helt annat drag. Det är vid såna här tillfällen – bland annat – som man märker bristen på fördjupning och uppriktigt intresse bland Sveriges musikjournalister.

Opus 1 och den manliga utvecklingsromanen

I det nya numret av Nutida Musik (# 3 2008) kan man läsa om filmen Opus 1. Härom dan fick jag möjlighet att också själv se denna omtalade kultklasiker om en ung elektronmusiktonsättares väg till det första större framträdandet. Handlingen utspelas kring EMS i Stockholm och resan går mot elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg där Ett moln av kristall skall få sitt uruppförande. Opus 1 har ryktet av att vara en en film där underhållningsvärdet helt ligger i att den är en kalkon. Efter att sett den tycker jag det stämmer men endast delvis. Det kalkonartade ligger framför allt i filmningen och klippen och den därmed extrema övertydligheten. Det är fantastiskt underhållande. Den unge tonsättarens tankar kring konsten i form av långa monologer är visserligen påfrestande i sin själupptagenhet, men jag tycker att man lyckats ganska bra med att förmedla vad elektronmusik kan vara för något, hur man arbetar med ljud och vilka nya världar som kan öppna sig. I den mån filmen fick spridning på landets gymnasier såddes det säkert ett och annat frö. Filmen är från 1989 och i den mån kvinnor förekommer är de beundrarinnor till konstnären eller sekreterare på kommunen. Kunde man verkligen inte gjort det på något annat sätt än som en manlig utvecklingsroman? Idag skulle det skett annorlunda, eller?

Teatr Weimar i Subtopia

Och i går kväll var jag ute i Alby, Botkyrka och hörde Teatr Weimar och Ars Nova från Malmö framföra sceniska hörspel av Olga Neuwirth/Elfride Jelinek och Erik Enström/Annika Nyman. De flesta som var på Sonanzas konsert kvällen innan verkade ha varit på Teatr Weimars föreställning i måndags på Teater Giljotin. De som hade missat det tänkte ta tåget ut till Alby och jag var en av dem. Så i stället för att promenera några kvarter hemifrån fick jag sitta på röda linjen i en halvtimma. Subtopia ligger inte ens i Alby centrum utan man måste gå i 10-12 minuter. Inget fel i det och det är en fantastiskt fin lokal. Men ... jag hörde att det var fullt med folk på Teater Giljotin – jag räknade till 19 i Subtopia. Och de flesta (alla?) som var där verkade komma någon annanstans ifrån. Inte från Alby. Jag tror att Subtopia har potential, som det heter. Visst är det viktigt med exklusiva besök. Men scenen måste förankras också lokalt. Det är ingen lätt uppgift – men samtidigt en utmaning. Alby är ju invandrartätt, för att uttrycka det enkelt. Och referenserna till vad som är samtida musik är delvis andra. Jag har vid ett par tillfällen gjort en del research kring olika minoriteters musikscener i Stockholm och även skrivit några texter om det. Senast en om kurdisk musik. Det finns en fantastisk potential att ta tillvara på, och som också tas tillvara på av de inblandade. I många år nu har arabiska, kurdiska, persiska världsstjärnor – också inom konstmusik – framträtt för utsålda sporthallar och konserthus. Mitt råd till Ny Musik i Subtopia är att de också och i högre grad riktar sig utåt mot den kultur man befinner sig i. Detta kan innebära i sig intressanta möten med andra musik- och framförandeformer. Annars är risken att man blir en av andra regionalpolitiskt motiverade enklaver och en satelitscen till Fylkingen och Samtida Musik. Och det behövs inte.

Sonanza, Strindberg och svensk minimalism

Puh! Förutom att missat konserter för att jag har varit bortrest eller inte har haft tid känns det som jag inte gjort annat än att gått på konserter sista veckorna. Fylkingens 75-årsjubileum följdes av Sonanzas 25:e födelsedag i förrgår. Det är sällan man kan tala om publiken i "hundratals", men tror att säkert tvåhundra hade tagit sig till Nybrokajen 11. Dirigenten Jan Risberg berättade att man till jubileet ville ha dels några äldre och dels några yngre tonsättare. Publikt säkert ett smart val. På så sätt fick man en stor publik spridning över generationerna och fyllde upp den stora konsertsalen riktigt bra. Henrik Strindbergs presentation av sitt nya stycke var intressant. Han såg detta som en länk i den svenska tradition av minimalisminfluerade stycken som började med Arne Mellnäs USA-resa 1964. De verk och tonsättare Strindberg sen nämnde var ganska exakt de som jag skrev om på 90-talet, långt innan man talade om en svensk minimalism. Strindbergs Tidslinje tycker jag är ett av hans mest typiska verk i denna tredje generationens minimalism (mer renodlad minimalism finner man i t ex Hustle'n Bustle från mitten av 80-talet). Strindberg var en av de "äldre" tonsättarna. Dessutom bjöds det på flera uruppföranden av några 70-talister. Jag återkommer med en recension på www.nutidamusik.se

Postklassiskt i radio och Christ Johnson-priset

Idag var jag med i Nya vågen i P1. Eric Schüldt pratade med mig och min forna Nutida Musik-kollega, DN:s Johanna Paulsson, om etiketten "postklassisk musik" och om två nya skivor med Max Richter och Jóhann Jóhannson. Jag tycker att det blev ett bra samtal. Inte just för att vi var överens om det mesta utan för att argumenten och åsikterna lades fram klart och tydlig, bra tempo, man lyssnade på varandra. Ett bra samtal, helt enkelt. En sak vi diskuterade var hur populärkulturmaffian (mitt ordval) omfamnat den här typen av musik. Som alltså är ett hopplock av den klibbigaste klassiska musikens allra mest schablonmässiga sentimentala gester. Som man sen loopar och så lite lätt laptopknaster på det. Jóhansson fick visst högsta betyg i SvD för den här skivan. Jag säger bara stackars, stackars, stackars Kristin Lundell i SvD. Om hon som recensent tycker att detta är så fantastiskt, vad tvingas hon då inte uthärda övrig tid? (Nya vågen går i repris tis 14.03 och ons 18.15.)

Per Mårtensson fick KMA:s stora Christ Johnson-priset för sin flöjtkonsert. Det var ju ett ypperligt val. Detta är musik som utmanar, överraskar och förbluffar. Det är virtuost skrivet och spelat av flöjtisten Anders Jonhäll. Tidigare i år släpptes detta på cd (Phono Suecia) och är enligt mig ett av årets finaste svenska skivsläpp. Det är verkligen vacker musik. Eller som Tobias Pontara skriver i förra numret av Nutida Musik: "en värld så rik på idéer att varje nytt möte med den öppnar ständigt nya dimensioner".  Det är annat än den där vädjande "postklassiska" stilen. För säga vad man vill om den, men är det något den inte gör så är det att öppna nya dimensioner. Allt finns där direkt, och när man hört stycket en gång finns det inget mer att upptäcka.  Lilla Christ Johnson-priset gick till Mirjam Tally för orkesterstycket Turbulence. Jag hörde stycket live i Vilnius några veckor sen. Konsertens höjdpunkt, utan tvekan. Och då hade hon ändå konkurrens av Heiner Goebbels (som dock misslyckades, se inlägg 31 okt)  och hemmahoppet Raminta Serksnyte med ett nyskrivet stycke. Efter Serksnytes retroromantiska frossande – men så snyggt! – var Mirjam Tallys Turbulence en frisk fläkt med den lite brutala nästan maskinlika klangen. Imorgon ska jag till Gotlands tonsättarskola och föreläsa. Mirjam Tally jobbar där (det gör för övrigt också Per Mårtensson ...). Jag får gratulera henne då.

Den förste postmodernisten med ett postmodernt skivsläpp

Härom dan landade det en skiva i min brevlåda. När jag såg vilken det var slogs jag av två tankar: Hur har jag missat detta? Denna måste ha åkt runt i postsystemet ett bra tag innan den äntligen hittade rätt! Men så såg jag att det stod 2008 som produktionsår och jag insåg att Mikael Edlunds skiva äntligen kommit ut! Jag tror det var någon gång i slutet av 90-talet, alltså för tiotalet år sen, som jag först hörde talas om denna skiva. Den "är på gång" fick jag höra från Caprice. Men så var det något med slutmixen som inte funkade och som skulle göras om. Och så skedde väl. Ryktet säger ju också att Mikael Edlund är en ytterst noggrann tonsättare som inte släpper ifrån sig vad som helst hur bra det än är, osv  Men jag förstår ändå inte. Det sista stycket på skivan är inspelat 2000. Vad har hänt sen dess? Ännu mer mystiskt blir det när man tittar lite noggrannare i bookleten. Förutom att medlemmarna i Kroumata och de som är från KarrarensembleN mm ser ut att vara ungefär 15 år yngre känns det som formgivning, text och hela patinan kommer från 1993. Men nu är den här och jag  ser verkligen fram emot att lyssna på detta. Och på att uppleva svensk 80/90-tal när det var som bäst. Mikael Edlund hade förresten ett tag ryktet om sig att vara den förste självuttalade svenske postmodernistiske tonsättaren. Ja, den som införde begreppet i den svenska konstmusiken. Detta var i en artikel i Nutida Musik 1981. "Jag skriver postmodern musik", eller något i den stilen lyder rubriken. I en intervju jag gjorde med honom i mitten av 90-talet, berättade han att detta hade han sagt ironiskt men det hade ingen förstått. En sann postmodernist. Och NU! har skivan kommit. Med posten.

En blandning man inte kan motstå?

Jag har köpt en iPod. Har faktiskt inte haft någon tills nu. Jag lyssnar hemma vid stereon, från datorn eller i min bärbara cd-spelare. När jag är ute och springer föredrar jag tystnaden och naturen. Men, det kunde vara praktiskt osv, så jag köpte en. När jag exporterade från, förlåt synkroniserade med mitt itunes fick jag automatiskt med hela biblioteket. Varför inte ...! När jag sen började utforska funktionerna fastnade jag särskilt för "blanda spår" (ja, ni har alla säkert redan lekt med denna, men det här är nytt för mig!). Jag inbillar mig att jag har en ganska brokig samling musik i mitt bibliotek, så jag blev genast nyfiken vad denna skulle sätta ihop för blandning musik som tydligen skall passa ihop. För jag antar att urvalet måste baseras på några former av digitala parametrar som inte uteslutande bygger på redan hävdvunna kategorier... Detta kan ju tillföra musikanalysen något – jag menar vad är det som är karakteristiskt för en låt och hur förhåller denna sig till andra? Eviga frågor men i ny form. Det började med 21 sekunde François Bayle och  första stycken i sviten L'experience Acoustique. Detta följdes av 17 minuter Brian Eno Music for Airports 1. Mönstret är tydligt, lungt, icke rytminskt, men kanske också baserat på någon vag kategori som avantgarde/ambient/electronic. Efter detta följde Françis Dhomont som bekräftar det konsekventa urvalet (som dessutom bestod i att välja förstaspår från olika album. Sen ... Franco och Orchestre Kinshasa. Vi snackar alltså om kongloesisk rumba från ca 1957. På den tiden när det hetaste i Västafrika var imitera kubansk son, vilket även inbegrep att sjunga på spanska. (Något som särskilt slog i de länder där den aspirerande självständigheten hade den kubanska revolutionen som modell.) Nog är just denna låt relativt lugn, inte befriad från rytm och puls, men knappast så porlade och ploppande som den kongloesiska rumban kom att bli några år senare. Nåväl, detta följdes av Pierre Schaeffer, mer Bayle, ett mindre repetitiv spår från Oval samt Joni Mitchell från hennes i mitt tycke bästa album Blue. Denna funktion kommer jag att ha mycket roligt med.

I morse testade jag att gå ut och springa med musik. Jag valde the Who: Who's next. Full fart de första fem minuterna till Baba O'Riley, sen gick det tyngre. Fick i alla fall bra flyt på upploppet med Won't get fooled again. Säger kanske något om skivan – eller om mig.

Peter Lindroth på Teaterstudio Lederman och AF-klang

Jag var på Teaterstudio Lederman i går för att lyssna på Peter Lindroths nya sångcykel, The Wilfred Owen Songs för piano och basbaryton (Mårten Landström och John Erik Eleby). Jag hade förväntat mig att se ungefär samma ansikten som på Samtida musiks konserter (Peter Lindroth är ordförande i föreningen), men av de kanske 40-50-talet som var där var det inte många jag kände igen. Jag har varit på Lederman i musiksammanhang några gånger tidigare, men teatern är ju inte mest känds för sitt musikutbud. Ändå undrar jag: är det så att Teater Lederman, precis som Fylkingen, Nybrokajen 11 och Samtida musik, har sin trogna och exklusiva skara besökare av konserter för ny musik? Det innebär i så fall en ytterliga utvidgning av konstmusikscenen.

Verket utgjordes av en cykel på 12 sånger som tog ungefär en timma. Owens dikter som handlar om första världskrigets vedermödor stod verkligen i centrum. Det rörde sig om en tonsättning där varje sång hade sin specifika karaktär. Rentav en "stämningssättning". Lindroth är sparsam med medlen; det finns genomgående något deklamatoriskt över sångstämman där texten får tala och man blir aldrig översköljd av intryck. Pianot är sparsmakat och varje sång bygger i stort sett på en idé. Ofta tonalt och repetitivt utan att vara minimalistiskt eller starkt pulserande. Det var fint och stundvis gripande.

Efteråt pratade jag med min kompis Lisa Hansson om sång, klang och text. Jag gick i Adolf Fredrik till och med högstadiet och Lisa gick på Kungsholmens gymnasium (förlängningen av AF). Vi pratade om  var klangen bör ligga i kroppen för att texten skall bli tydlig och hur detta påverkas av registret och förhållandet till de övriga instrumenten. Lindroth stycke var var intressant för det var så tydligt, så avskalat. Det blev tydligt när och varför instrument lyfte fram rösten och texten, och jag kunde faktiskt relatera det till min tid på Adolf Fredrik (där jag hade Eleby som musiklärare).  Den AF-klang som man fick lära sig tycker jag Eleby representerar än i dag. Den ligger ganska "långt bak" och är "rumslig", för att säga det enkelt. I vissa lägen passar det textandet bra, i andra lägen mindre bra.

Francisco López och Sound Art – the Swedish Scene

Härom kvällen var jag på Fylkingen och lyssnade på Francisco López. Det var andra gången jag hörde honom på Fylkingen, dessutom har jag varit på en konsert i Berlin och en i Malmö tidigare i höst under Full Pull. López hanterar sina fältinspelningar utsökt. Ändå kände jag en viss besvikelse när jag efter kanske trekvart tog av mig ögonbindeln, jag lyckades inte lyssna fullt så djupt som tidigare. López eftersträvar det han kallar "profound listening" och vill inte att det skall finnas några visuella distraktionsmoment; en tanke som har sin parallell i den elektroakustiska teoribildningen kring det akusmatiska lyssnandet. Jag är knappast den som uppskattar starka ljudvolymer – jag brukar vara den första sätta händerna över öronen – men den konsert jag upplevde i Berlin 2006 innebar verkligen att hela kroppen lyssnade. Kroppen vibrerade och skakade, ibland mellangärdet, ibland tinningarna. Men det var aldrig plågsamt, och jag upplevde en unik känsla av panik och flyktbeteende och auditiv njutning. Denna gång var det endast en bra konsert men den rent taktila ahaupplevelsen av vad musik verkligen kan vara infann sig aldrig. Jag intervjuade även López. Resultatet av detta kan ni läsa i ett kommande nummer av Nutida Musik. 

Innan konserten blev det lite snack med en del Fylkingenmänniskor. Jag fick höra om ytterligare en reaktion på min sågning av Svensk musik dvd Sound Art – the Swedish Scene (i Nutida Musik # 2 2008). Även denna reaktion var positivt. De vid det här laget ganska många reaktioner jag fått har varit ganska samstämmiga, typ, "bra att nån rör om lite och säger precis så som det är, det som ingen vågar säga". Naturligtvis är det inkrökta kompiskotteriet man syftar på. Fast nu överdriver jag, alla har ju inte varit positiva. Lite skit har jag ju fått från gruppen bakom projektet, såklart. Men det hör väl till.  

Rumänskt på Nybrokajen 11

Tillbaka till Stockholm och direkt iväg till Nybrokajen 11 för att höra Pärlor för svin spela bland annat ny rumänsk musik. Det var en bra konsert: Henrik Strindbergs Lågmälda göranden, ett egenartat stycke av kanadensaren Claude Vivier, och ett nytt fint av Pär Lindgren, Soirée de Noël. Några av de rumänska styckena var i ärlighetens namn däremot inte så roliga. Det jag var mest nyfiken på var Diana Rotarus nya stycke, Tremurcuttremur. Jag har hört Rotarus musik live några gånger tidigare, bland annat i Vilnius förra veckan där hennes konsert för saxofon och orkester Shakti kammade hem segern i ISCM-IAMIC Young Composer Award. Saxofonkonserten inleddes lysande med intressanta klangbehandlingar för att senare kännas lite ostrukturerad och lös i konturerna. Men kanske beror det delvis på att den saxofonist som framförde stycket i Vilnius fick hoppa in med kort varsel och lär (vet faktiskt inte exakt hur det förhåller sig) ha improviserat lite vissa stunder. Detta var faktiskt bättre! Stycket var en uppvisning i koncentration. Små enkla pilsnabba rörelser kombinerat med flageolettanstruken tonbild och en koncentration i formen. Klangen är verkligen Diana Rotarus signum och däri ligger släktskapet med hennes mor Doina Rotaru vars klanger ligger både rumänsk och annan folkmusik nära. Doina Rotaru tycker jag är en av de absolut främsta rumänska tonättarna (det är jag inte ensam om att tycka), och dottern Diana förutspås även hon en lysande framtid. 

 

Fluxus East i Tallinn

Det var min kollega från musikvetenskapen Jacob Derkert som gjorde mig uppmärksam på hur gräsligt ful Swedbanks logga är med den skrikiga orangea färgen. ”Jag skulle aldrig placera mina pengar i Swedbank”, sa Jacob när vi vat tillsammans på den nordiska musikvetarkonferensen i Oslo i augusti tidigare i år. Ett uttalande helt grundat på estetik (typ: om man har så gräslig smak så kan man väl inte …). Tiden verkar givit Jacob rätt. Nu sitter jag på ett kafé i Tallins gamla stad efter att varit på det nybyggda (2006) Kumu konstmuseum. Utanför entrén står ett slags minimalistisk stålskulptur i fem pjäser – K-U-N-S-T – och i K:et har Swedbank präntat in sin logga. De är verkligen över allt här i Baltikum. De har tydligen köpt upp Hansabank, vilket på estniska heter Hansapank. Det tycker jag är rätt kul.
Jag har tillbringat kanske två timmar på utställningen Fluxus East. Det är en imponerande samling med dokument, affischer, partitur, filmer och intervjuer med medverkande. Det tar tid att ta sig igenom utställningen. För en retrospektiv utställning om Fluxus är ju trots allt ingen som kan upplevas som konst i direkt mening. Det handlar om just dokument, affischer, filmer, intervjuer mm – man måste läsa mycket. Hur som helst är det fantastiskt intressant att på ett och samma ställe kunna ta del av den brokiga historia som Fluxus i Östeuropa har. Det handlar ofta om hur engagemanget från vissa individer satt ett avtryck av något slag, i form av en utställning eller några konserter, men också hur detta sedan tystnade för en tid framåt. Man hörde talas om en happening och bestämde sig för att göra något liknande – även om den information man hade om vad som pågick utomlands ofta inskränkte sig till någon enstaka kanal. Fluxus East i denna mening handlar om olika former av gränsöverskridande performancekonst, som ibland kunde kallas Fluxus, och ibland något annat. Som i Estland där aktiviteterna gick under namnet instrumental teater – ungefär som i Sverige vid samma tid. Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Tallinn innan utställningen stänger den 25 november. Jag fick höra av utställningskuratorn Petra Stegmann att den troligtvis kommer till Oslo 2010 och då lite omgjord. Skall bli mycket intressant att se hur Norge presenteras i detta sammanhang. Min uppfattning är att man inte var särskilt öppen i vårt västra grannland. Förutsättningarna var väl bättre i Öst där denna konst kunde uppfattas som subversiv på så många fler nivåer. Eller som en polsk Fluxus-aktivist uttryckte det: Fluxus fanns i vardagen. Plötsligt kunde du se en person komma gående längs gatan med toalettpapper virat runt halsen. Den allmänna bristen på saker gjorde att vardagen kunde ta sig absurda uttryck.

Jurgis Maciunas bro över floden Vilna

Trots att jag gått till hotellets gym fyra gånger denna vecka – brukar vanligtvis inte "gymma" –känner jag mig seg på det där sättet man gör, eller rättare sagt jag gör, när jag druckit två glas vin/öl varje kväll i en vecka. Men det beror säkert också på miljön. När jag inte varit på hotellrummet har jag varit i en konsertsal eller på en restaurang och promenaderna har varit få. Jag har saknat frisk luft. Tog en promenad till stadsdelen Uzipus och gick längs med floden Vilna. Trots att detta ligger så centralt är luften fantastisk och går inte att jämföra med till exempel Hagaparken i närheten av där jag bor i Stockholm. Det var vad jag behövde. Där passerade jag vid konsthögskolan bron som är uppkallad efter Fluxus grundare George Maciunas, eller Jurgis Maciunas, som han heter här i Litauen där han är född. Jag upplever det som att man håller på att göra anspråk på denna mytolgiska (och omstridda) konstnär, som aldrig återvände till Litauen som han lämnade i tonåren tillsammans med sina föräldrar. Men här talar man om honom som om han vore en litauisk konstnär. Och fel är det ju inte, men ... Jag tänker på gårdagens konsert med Heiner Goebbels kora/sång-konsert. Idén att uttrycka svårigheten att sammanföra kulturella skillnader, eller ämnen som kulturimperialism och identitet är ju intressant och fruktbar, höll jag på att säga. För det är väl fruktbar som den inte är. Den problematik som kan uttryckas i litteratur och konceptuell konst – eller som kanske inte behöver vara konceptuell – kan inte gestaltas i konstmusiken. I varje fall inte om man som Goebbels, hur många intressanta idéer han än må ha beträffande musikalisk gestaltning, väljer att utrycka dessa sceniskt och som musik. Detta är något som Fluxus och den med denna utvecklade performancekonsten förmår att gestalta. Fluxus har ju en stark musikalisk bakgrund och det är knappast något som vare sig förnekas eller glömts bort – jag tänker på den imponerande utställningen av Fluxuspartitur som jag såg på Museet för samtidskonst i Roskilde för ett par månader sen. Men den intermediala konsten, performancekonsten befinner sig i ett tillstånd där den, även om den bygger på ljud, inte är strikt musik. Och det är denna hemlöshet som gör det möjligt att uttrycka eller gestalta idéer liknade Goebbels. Som han misslyckades med in sin traditionella konsert. Anledningen till att jag ska förbi Tallin på vägen hem är för att se den ambulerande utställningen Fluxus East, som handlar om Fluxus utbredning i Östeuropa. En mycket intressant intervju med Litauens förste president efter självständigheten, musikvetaren, och den som introducerade Fluxus i Litauen på 60-talet, Vytautas Landsbergis, gjord av Petra Stegmann, kurator till utställningen, finns att läsa i World New Music Magazine.

Debatt om musikkritik och avslutning på generalförsamlingen

Igår medverkade jag i en paneldebatt om musikkritik. Medverkade gjorde även Reinhard Oehlschlägel från MusikTexte, Jan Topolski som driver polska tidningen Glissando samt rumänske tonsättaren Sorin Lerescu. Det blev helt misslyckat. Jag skötte mig väl i och för sig ok, dvs jag talade ganska kort och koncist och visste någorlunda vad jag ville säga. Tyvärr tog det en timma och 15 minuter innan de fyra medverkande hade presenterat sitt statement. Nu blev det därför ytterst lite tid över till själva debatten och frågor/synpunkter från publiken. Några ämnen som skymtade fram var den om hur musikkritiken och kritik i allmänhet delvis befinner sig i andra fora än de stora medierna och hur en alltmer fragmenterad, splittrad eller specialiserad musikvärld också gör det möjligt, eller kanske kräver, andra perspektiv än den traditionella musikvetarens och musikkritikerns Det är självklarheter tycker jag. Tyvärr måste man ofta i såna här sammanhang ägna lite för mycket tid till att bemöta gammaldags argument, ofta från Östeuropa, som att en kritiker måste kunna läsa noter (visserligen ingen nackdel, tycker jag) för att kunna göra de exakta analyserna och komma fram till tonsättarens intention. Ungefär som man skall lösa en ekvation med ett enda korrekt svar.

Innan presenterade jag lite kort arbetet med World New Music Magazine. Jag har tidigare enbart fått lovord för den och det var väl egentligen inget nytt som sades, varken av mig eller av generalförsamlingen. Till nästa år skall vi jobba med marknadsföring och distribution av tidningen. Och förutom ett redaktionsråd som ser ut ungefär som tidigare kommer det även finnas en svensk redaktion – namnen presenteras senare – som skall jobba med att ta fram en tidning på temat svensk musik. En riktig utmaning faktiskt. 

Det var lite uppbrottsstämning i går. Flera mottagningar och en mängd tacktal och avtackningar. Och så har ISCM:s exekutiva kommitté fått delvis nytt utseende med John Davis (Australien) och Peter Swinnen (belgiska Flandern) som president respektive vice-president; två mycket kunniga, intelligenta, vidsynta och ödmjuka människor. Jag är övertygad om att detta är det bästa valet, och det verkade alla rörande eniga om. Den med Ryssland och några gamla sovjetrepubliker utvidgade Skandinavska Alliansen lyckades få in Tapio från Finland i ex-kom. Han verkar mycket sympatisk, även om jag inte känner honom. Men jag litar ju på mina svenska kollegor! Musiken då? Fortsatt om inte alltid bra så åtminstone intressanta konserter. Som till exempel Heiner Goebbels som först triumferade i media-teaterstycket Museé des phrases där han iscensatt klassiska stråkkvartetter från 1900-talet. För att sedan fala platt till marken i en konsert för kora, traditionell sång från Västafrika och orkester. Som konsert betraktat var det banalt. Men Goebbels är naturligtvis inte så endimensionell. Detta var "kritiskt komponerande" vilket innebar att det var bristerna och glappen mellan kulturer och världsbilder som skulle exponeras. En problematik som tyvärr inte gick fram. Dagen har just börjat men det känns mest som en lång transportsträcka till det att jag tar bussen mot Tallin i kväll kl 21 för en ny transportsträcka.

200,55 litas

Jag ska medverka i en paneldebatt här i Vilnius om musikkritik. För detta blev jag lovad "lite fickpengar". Jag fick först skriva under tre papper för att få ett litet vitt kuvert. I det låg en sedel på 200 litas (ca 600 kr). Jämnt och bra. Men, i kuvertet låg också några mynt, närmare bestämt en 50 och en 5 centare. Det är ju fantastiskt att bli så exakt värderad! Nu ska jag i väg till generalförsamlingen för att presentera World New Music Magazine. Jag har ju huvudsakligen fått lovord för den, men jag kan tänka mig att jag kommer få en och annan tillrättavisning. Som att sektionernas årsrapporter borde vara med eller till och med att tidningen blivit för flashy. För en hel del delegater var saker trots allt bättre "förr".

Sverige och Swedbank

Jag är övertygad om att anledningen till Ensemble Cantus misslyckande handlar om att ensemblne är så odemokratiskt styrd. De kanske inte tycker illa om Berislav Sipus, men som ensembleslav känner man kanske ingen direkt entusiasm. Jämför bara det med svenska ensembler som KararensembleN, Gagegoo! för att inte tala om Pärlor för svin. Där får alla medlemmar säga sitt – har jag fått för mig. Apropå den Svenska Modellen: I går firade Sverige nya triumfer med en konsert med Magnus Andersson som bland annat spelade Christopher Anthins Playmaster – märkligt att se stycket framföras av någon annan än Mårten Falk. Nu börjar det dra ihop sig för röstning till exekutiva kommittén. Jag fick höra att de engelska kandidaterna (Irland, USA, Kanada) är spända på hur den nordiska falangen kommer att rösta och om de har snackat ihop sig. Det har de, kan jag säga. De har också bestämt sig vem av de engelska de ska stödja: Kanada. Vid frukost fick jag frågan av en tysk journalist hur det kommer sig att ISCM har valt ut så många svenska verk. Jag sitter faktiskt inne med svaret. När jag var i Vilnius under Jauna Muzika i april fick jag reda på att man fått in väldigt många "konvensionella" verk som inte hade beaktat festivaltemat. Men de svenska förslagen låg just "in-between". Samma journalist undrade om huvudsponsorn Swedbank kunde ha något att göra med den höga andelen svenska verk. Det trodde jag såklart inte, men man vet aldrig ...

Kroatisk maktfullkomlighet?

Nej, gårdagens konserter var inga höjdare. Kroatiska Cantus var som väntat. Halvtrist program och halvslappt spel. Cantus är ISCM-ensemble i år och spelade fyra juryutvalda verk. Om man bortser från det kroatiska stycket får man förmoda att de inte spelat dem tidigare. I början av september hörde jag dem under Gaudeamus-festivalen. Även där spelade de jury-verk och förmodligen för dem helt nya. De har en uppenbarligen hög omsättning och verkar vara lite av festivalslavar. "De är nog billiga i drift", sa George (Kentros) till mig. Han syftade främst på kvaliteten. George var upprörd, ja förbannad till och med efter konserten. Så oegnagerade musiker har han inte upplevt sen 80-talet. Ungefär. Det blir då lite märkligt att höra hur en ISCM-delegat, vi kan kalla denne X, vars omdöme jag brukar ha tilltro till (och som brukar vara mycket kritisk), prisade ensemblen för en annan delegat, som vi kallar Y! Är det ytterligare en aspekt av det där taktiska spelet? Jag vet att X som lovordade Cantus aspirerar på en plats i exekutiva kommittén. Fiskade han efter den Y:s röst? Vet han om att Y har något att göra med Cantus-ensemblens närvaro i Vilnius (jag vet inte, kanske är det så?)? Hur som helst har Y tidigare direkt eller indirekt engagerat ensemblen för en festival i sitt hemland – och då vore det ju fel taktik av X att kritisera ensemblen ... Kanske hatar musikerna i Cantus dirigenten Berislav Sipus, eftersom det är han som fixar jobben men också är den som bestämmer precis allt? Georges teori, och den känns inte helt omöjligt. Sipus är en "big shot" i Kroatien: Cantus, Zagreb biennalen med mera. Och nog sjutton är det hans ensemble.

Swedbank och Eötvös regerar i Vilnius

Vilnius, Världsmusikdagarna. Jag var knappast den ende av svenskarna här som blev förvånad över att se heltidesannonser för Swedbank i programboken för World Music Days i Vilnius. Swedbank är en av huvudsponsorerna till festivalen. En massa frågor uppstår, men man kan väl sammanfatta dem enklast enligt följande: hur kommer det sig att Swedbank sponsar ett evenemang för ny konstmusik i Litauen? Vad vinner de på det (för något handlar det väl om)? Och har Swedbank någonsin sponsrat konstmusiken, eller kultur över huvud taget, i Sverige? Två konserter om dan ligger genomsnittet på. Ganska lagom. Eftersom jag inte är en officiell svensk ISCM-representant behöver jag heller inte sitta med i generalförsamlingen och diskutera byråkrati (men lite spännande är det allt nu när det börjar dra ihop sig för val av nya delegater till styrelsen – alltid kul med lite tjuv- och rackarspel). Några möten om World New Music Magazine har det blivit, samt lite allmänt hangaround. Konserterna har varit lite upp och ned. Mest upp, måste jag säga. Vilnius filmarmonier var lite skakiga, men musiken har mestadels varit bra. Kul också att få lyssna på så mycket musik av en så fanastisk tonsättare som Jonathan Harvey. Den andre festivaltonsättaren, Peter Eötvös, skulle jag kunnat klara mig utan. På konserten med Ensemble Modern fick vi först höra två fantastiska stycken av en malaysisk tonsättare och en ung oetablerad australier. Och så ett par av Eötvös. När det sista äntligen var över och jag hade skänkt den fantastiska ensemblen en lagom dos applåder försvann jag först av alla ut för att fort slänga i mig något innan nästa konsert. Först in på toa. Väl tillbaka i foajén hör jag hur de börjat spela igen. Extranummer. Typiskt, jag som är hungrig. Jag öppnar dörren till konsertsalen och hör att de stående ovasionerna ensemblen och dirigent Eötvös fick, fick honom att koma på den briljanta idén att spela det sista av sina stycken en gång till!!! Nu dags för middag, sen konsert där jag ser fram emot ett nytt stycke av Harvey. Sen konsert med kroatiska Cantus-ensemblen. Den ser jag inte fram emot. Senaste gångerna jag hört dem har det varit så trist musik.

Mot vilnius

Nu har World New Music Magazine anlänt i Vilnius! Skönt. Och i morgon reser jag dit. Rapportering följer här.

World New Music Magazine har anlänt!

Idag kom äntligen Schenker med en pall med World New Music Magazine – ISCM:s tidning om ny konstmusik som jag är redaktör för. Min sändning var endast en dag försenad, hoppas att det går lika smidigt med sändningen till Litauen! Annars blir jag tvungen att ta med mig en packe när jag reser till Vilnius och World Music Days på fredag, och de extrakilona känner jag verkligen inte för att släpa på. WNMM ger ut en gång per år och handlar om ny musik i det land som festivalen äger rum i. Förra året var det Hong Kong, i år Litauen och nästa år Sverige.

Är det någon som är intresserad av ett antal superintressanta texter om Litauisk konstmusik?Skicka ett mail! Tidningen är på 120 sidor och det ingår en cd.