En blandning man inte kan motstå?

Jag har köpt en iPod. Har faktiskt inte haft någon tills nu. Jag lyssnar hemma vid stereon, från datorn eller i min bärbara cd-spelare. När jag är ute och springer föredrar jag tystnaden och naturen. Men, det kunde vara praktiskt osv, så jag köpte en. När jag exporterade från, förlåt synkroniserade med mitt itunes fick jag automatiskt med hela biblioteket. Varför inte ...! När jag sen började utforska funktionerna fastnade jag särskilt för "blanda spår" (ja, ni har alla säkert redan lekt med denna, men det här är nytt för mig!). Jag inbillar mig att jag har en ganska brokig samling musik i mitt bibliotek, så jag blev genast nyfiken vad denna skulle sätta ihop för blandning musik som tydligen skall passa ihop. För jag antar att urvalet måste baseras på några former av digitala parametrar som inte uteslutande bygger på redan hävdvunna kategorier... Detta kan ju tillföra musikanalysen något – jag menar vad är det som är karakteristiskt för en låt och hur förhåller denna sig till andra? Eviga frågor men i ny form. Det började med 21 sekunde François Bayle och  första stycken i sviten L'experience Acoustique. Detta följdes av 17 minuter Brian Eno Music for Airports 1. Mönstret är tydligt, lungt, icke rytminskt, men kanske också baserat på någon vag kategori som avantgarde/ambient/electronic. Efter detta följde Françis Dhomont som bekräftar det konsekventa urvalet (som dessutom bestod i att välja förstaspår från olika album. Sen ... Franco och Orchestre Kinshasa. Vi snackar alltså om kongloesisk rumba från ca 1957. På den tiden när det hetaste i Västafrika var imitera kubansk son, vilket även inbegrep att sjunga på spanska. (Något som särskilt slog i de länder där den aspirerande självständigheten hade den kubanska revolutionen som modell.) Nog är just denna låt relativt lugn, inte befriad från rytm och puls, men knappast så porlade och ploppande som den kongloesiska rumban kom att bli några år senare. Nåväl, detta följdes av Pierre Schaeffer, mer Bayle, ett mindre repetitiv spår från Oval samt Joni Mitchell från hennes i mitt tycke bästa album Blue. Denna funktion kommer jag att ha mycket roligt med.

I morse testade jag att gå ut och springa med musik. Jag valde the Who: Who's next. Full fart de första fem minuterna till Baba O'Riley, sen gick det tyngre. Fick i alla fall bra flyt på upploppet med Won't get fooled again. Säger kanske något om skivan – eller om mig.