Postklassiskt i radio och Christ Johnson-priset

Idag var jag med i Nya vågen i P1. Eric Schüldt pratade med mig och min forna Nutida Musik-kollega, DN:s Johanna Paulsson, om etiketten "postklassisk musik" och om två nya skivor med Max Richter och Jóhann Jóhannson. Jag tycker att det blev ett bra samtal. Inte just för att vi var överens om det mesta utan för att argumenten och åsikterna lades fram klart och tydlig, bra tempo, man lyssnade på varandra. Ett bra samtal, helt enkelt. En sak vi diskuterade var hur populärkulturmaffian (mitt ordval) omfamnat den här typen av musik. Som alltså är ett hopplock av den klibbigaste klassiska musikens allra mest schablonmässiga sentimentala gester. Som man sen loopar och så lite lätt laptopknaster på det. Jóhansson fick visst högsta betyg i SvD för den här skivan. Jag säger bara stackars, stackars, stackars Kristin Lundell i SvD. Om hon som recensent tycker att detta är så fantastiskt, vad tvingas hon då inte uthärda övrig tid? (Nya vågen går i repris tis 14.03 och ons 18.15.)

Per Mårtensson fick KMA:s stora Christ Johnson-priset för sin flöjtkonsert. Det var ju ett ypperligt val. Detta är musik som utmanar, överraskar och förbluffar. Det är virtuost skrivet och spelat av flöjtisten Anders Jonhäll. Tidigare i år släpptes detta på cd (Phono Suecia) och är enligt mig ett av årets finaste svenska skivsläpp. Det är verkligen vacker musik. Eller som Tobias Pontara skriver i förra numret av Nutida Musik: "en värld så rik på idéer att varje nytt möte med den öppnar ständigt nya dimensioner".  Det är annat än den där vädjande "postklassiska" stilen. För säga vad man vill om den, men är det något den inte gör så är det att öppna nya dimensioner. Allt finns där direkt, och när man hört stycket en gång finns det inget mer att upptäcka.  Lilla Christ Johnson-priset gick till Mirjam Tally för orkesterstycket Turbulence. Jag hörde stycket live i Vilnius några veckor sen. Konsertens höjdpunkt, utan tvekan. Och då hade hon ändå konkurrens av Heiner Goebbels (som dock misslyckades, se inlägg 31 okt)  och hemmahoppet Raminta Serksnyte med ett nyskrivet stycke. Efter Serksnytes retroromantiska frossande – men så snyggt! – var Mirjam Tallys Turbulence en frisk fläkt med den lite brutala nästan maskinlika klangen. Imorgon ska jag till Gotlands tonsättarskola och föreläsa. Mirjam Tally jobbar där (det gör för övrigt också Per Mårtensson ...). Jag får gratulera henne då.