Opus 1 och den manliga utvecklingsromanen

I det nya numret av Nutida Musik (# 3 2008) kan man läsa om filmen Opus 1. Härom dan fick jag möjlighet att också själv se denna omtalade kultklasiker om en ung elektronmusiktonsättares väg till det första större framträdandet. Handlingen utspelas kring EMS i Stockholm och resan går mot elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg där Ett moln av kristall skall få sitt uruppförande. Opus 1 har ryktet av att vara en en film där underhållningsvärdet helt ligger i att den är en kalkon. Efter att sett den tycker jag det stämmer men endast delvis. Det kalkonartade ligger framför allt i filmningen och klippen och den därmed extrema övertydligheten. Det är fantastiskt underhållande. Den unge tonsättarens tankar kring konsten i form av långa monologer är visserligen påfrestande i sin själupptagenhet, men jag tycker att man lyckats ganska bra med att förmedla vad elektronmusik kan vara för något, hur man arbetar med ljud och vilka nya världar som kan öppna sig. I den mån filmen fick spridning på landets gymnasier såddes det säkert ett och annat frö. Filmen är från 1989 och i den mån kvinnor förekommer är de beundrarinnor till konstnären eller sekreterare på kommunen. Kunde man verkligen inte gjort det på något annat sätt än som en manlig utvecklingsroman? Idag skulle det skett annorlunda, eller?