Jurgis Maciunas bro över floden Vilna

Trots att jag gått till hotellets gym fyra gånger denna vecka – brukar vanligtvis inte "gymma" –känner jag mig seg på det där sättet man gör, eller rättare sagt jag gör, när jag druckit två glas vin/öl varje kväll i en vecka. Men det beror säkert också på miljön. När jag inte varit på hotellrummet har jag varit i en konsertsal eller på en restaurang och promenaderna har varit få. Jag har saknat frisk luft. Tog en promenad till stadsdelen Uzipus och gick längs med floden Vilna. Trots att detta ligger så centralt är luften fantastisk och går inte att jämföra med till exempel Hagaparken i närheten av där jag bor i Stockholm. Det var vad jag behövde. Där passerade jag vid konsthögskolan bron som är uppkallad efter Fluxus grundare George Maciunas, eller Jurgis Maciunas, som han heter här i Litauen där han är född. Jag upplever det som att man håller på att göra anspråk på denna mytolgiska (och omstridda) konstnär, som aldrig återvände till Litauen som han lämnade i tonåren tillsammans med sina föräldrar. Men här talar man om honom som om han vore en litauisk konstnär. Och fel är det ju inte, men ... Jag tänker på gårdagens konsert med Heiner Goebbels kora/sång-konsert. Idén att uttrycka svårigheten att sammanföra kulturella skillnader, eller ämnen som kulturimperialism och identitet är ju intressant och fruktbar, höll jag på att säga. För det är väl fruktbar som den inte är. Den problematik som kan uttryckas i litteratur och konceptuell konst – eller som kanske inte behöver vara konceptuell – kan inte gestaltas i konstmusiken. I varje fall inte om man som Goebbels, hur många intressanta idéer han än må ha beträffande musikalisk gestaltning, väljer att utrycka dessa sceniskt och som musik. Detta är något som Fluxus och den med denna utvecklade performancekonsten förmår att gestalta. Fluxus har ju en stark musikalisk bakgrund och det är knappast något som vare sig förnekas eller glömts bort – jag tänker på den imponerande utställningen av Fluxuspartitur som jag såg på Museet för samtidskonst i Roskilde för ett par månader sen. Men den intermediala konsten, performancekonsten befinner sig i ett tillstånd där den, även om den bygger på ljud, inte är strikt musik. Och det är denna hemlöshet som gör det möjligt att uttrycka eller gestalta idéer liknade Goebbels. Som han misslyckades med in sin traditionella konsert. Anledningen till att jag ska förbi Tallin på vägen hem är för att se den ambulerande utställningen Fluxus East, som handlar om Fluxus utbredning i Östeuropa. En mycket intressant intervju med Litauens förste president efter självständigheten, musikvetaren, och den som introducerade Fluxus i Litauen på 60-talet, Vytautas Landsbergis, gjord av Petra Stegmann, kurator till utställningen, finns att läsa i World New Music Magazine.