World Music Days: etapp 2 Växjö: Musica Vitae – och en sagotant

Den första konserten efter det att Växjö tagit över stafettpinnen i World music Days 2009 var den med Musica Vitae – stråkensemblen som grundades av Växjös konstnärlige ledare Thomas Liljeholm. Musica Vitae har under flera decennier nu spelat en viktig roll inte bara i regionens musikliv utan genom att spela ny musik av unga tonsättare. På så sätt känns de som en självklar ensemble för en festival som denna, som skall kunna introducera och förmedla. Konserten på måndagskvällen var en fin öppning. Det skall sägas att jag hört stabilare framföranden av samma ensemble, vilket väl säger något om det jag nämnde i mitt förra inlägg, att det är svårt att göra så många nya verk rättvisa under en festival som ISCM:s World Music Days. Under alla omständigheter var det en absolut acceptabel nivå på musicerandet. Jag tyckte också mycket om flera av styckena, framför allt Indra Rises (Lettland) Balt-minimalistiskt färgade Wind, Earth and Smells. Anders Hillborgs Peacock Tales med klarinettisten Martin Fröst som solist avslutade konserten. Hillborg har verkligen en helt unik klang, han kan göra saker med en orkester som ingen annan. Det är inte illa. Fröst å sin sida är en makalös solist med en enorm teknik och lyhördhet. Med detta sagt tycker jag att de koreografiska inslagen i konserten är rent ut sagt fruktansvärda. Denna typ av showande har åldrats mycket på tio år och känns som ett hopplöst daterat sätt att tillgängliggöra ny musik. Det finns de inom journalistkåren som tycker att denna typ av inslag gör musiken inte bara öppnare utan också "häftigare". En som säkert tycker det är Sveriges radios programpresentatör Pernilla Eskilsdotter. Hennes sätt att "levandegöra musiken" genom att tillskriva musiken egenskaper, ställa retoriska frågor och allmänt behandla publiken som okunniga barn (barn behöver inte vara okunniga) är inget annat än att nedvärdera både publiken och musiken. En finsk kollega sa till mig i pausen att i Finland vore det omöjligt för en programpresentatör att fjanta sig på samma sätt. I den mån konstmusik i vissa kretsar har en töntstämpel är det tack vare just "sagotanter" (som hon kallades av några) som Pernilla Eskilsdotter.

World Music Days: etapp 1 Visby

Vilken roll ska ISCM och den sedan 1922 årligen återkommande festivalen World Music Days ha. Frågan är lika relevant varje år festivalen ges någonstans i världen. Så även detta år när festivalen åter arrangeras i Sverige, närmare bestämt i Visby, Växjö och Göteborg under rubriken Listen to the World. Ofta sägs det om ISCM:s festival att den inte är lika betydande längre; det finns andra festivaler som är både större och bättre, och det var länge sen man upplevde uruppförandet av något banbrytande verk som kommit att gå till historien. Allt detta stämmer. Frågan är om det är ett svaghetstecken. Festivalen och organisationen skapades för att just sprida den nya musiken från hela världen över hela världen, och om idag festivalen har förlorat i betydelse är saker väl helt i sin ordning ... Under alla omständigheter ställer det krav på en arrangör. Kravet handlar framför allt om att formulera en personlig idé kring varför man arrangerar en festival. Oavsett vad man tycker om det som presenterades under årets tre första festivaldagar i Visby tror jag att de flesta kan instämma i att man lyckats med just detta; att formulera en vision och att genomföra den. Arrangörerna med konstnärlige ledaren Ramon Anthin i spetsen hade inga pretentioner på att presentera "den bästa" musiken. Ville man visa vad ny musik kan vara idag. Jag skriver "kan vara", för programmet presenterade inte allt utan var koncentrerad kring vissa teman och genrer. Det som Gotland är bra på är, enligt Anthin, körmusik och blåsmusik, och så finns det många kyrkor. Därtill kan man lägga utbildning, och då i form av Gotlands tonsättarskola. Allt detta visade sig i programmet. Studenter från tonsättarskolan engagerades i seminarium samt deltog med ett par soundscapeorienterade projekt ute på stan. I festivalens call-for-works ingick även Orgel- och sångboksprojekten där tonsättarna kunde skriva för amatörkör och orgel, med syfte att på så sätt utvidga repertoaren. Detta är naturligtvis en fantastiskt fin idé. Inom Svenska kyrkan, till exempel, finns många organister med stort intresse för ny musik, samtidigt som tillgängligheten till material inte alltid gör det hela så lätt och bidrar till konservatism. Och körer finns det gott om. Sen kan man som jag reagera på att samtliga körstycken är väldigt traditionella – samtidigt som flera är svåra för amatörkörer. Men då måste man komma ihåg att den modernistiska körtraditionen ser olika ut i olika delar av världen. Själv sjöng jag som mellanstadieelev betydligt mer experimentell körmusik än vad man fick höra här. Men å andra sidan kommer bidragen från bland annat Bulgarien, Mexiko och Australien. Mångfalden är ett plus i sig. Målet med festivalen var alltså inte att presentera Mästerverken, utan att visa upp en mångfald för en intresserad publik. Med detta lyckades man. Det var många Visbybor och andra som trotsade det småkyliga vädret för att höra alltid lika engagerade Stockholms saxofonkvartett framträda. Eller som trängdes i Gotlands Museum för att få en historisk rundvandning kombinerad med musik av Saxofonkvartetten, Vox Vokalkvartett och Gotlands blåskvintett. I övrigt tycker jag att man lärt vissa läxor. Till exempel var den orkesterkonsert som var en av upptakterna till festivalen, betydligt bättre än vad som brukar vara fallet när man som i dessa sammanhang på kort tid tvingas repa in fem sex nya stycken, som man kommer att spela endast en gång. Radiosymfonikerna lät helt enkelt riktigt bra. Även om det var påtaglig med vilket större energi, entusiasm och säkerhet de avslutande med Rolf Martinssons "konsertöppnare" Open Mind – ett stycke de säkert spelat en massa gånger tidigare. Konserten med Radiokören bidrog också med ytterligare högkvalitativa insatser. Det är svårt för mig att peka ut några riktiga höjdpunkter under Listen to the Word i Visby. Kanske är just detta ett gott tecken. Även om kvalitet fanns handlade mer om att presentera, öppna upp och engagera. Som lyssnare bjöds man på en fin provkarta på vad samtidsmusik kan vara och där kunde man finna sina egna favoriter. Ett bra betyg.

World New Music Magazine – Swedish (hi)stories.

Äntligen har jag fått i min hand årets nummer av World New Music Magazine! Svenskt tema. Som vi har slitit med det ... Tidningen ges ut av ISCM och kommer ut med ett nummer om året. Numret fokuserar på den nya konstmusiken och ljudkonsten i det land som är värd för ISCM:s årliga festival. Detta år är det Sverige – Visby, Växjö och Göteborg festivalen startar i Visby imorgon. Numret har alltså svenskt tema.

Nedan pressmeddelandet.

World New Music Magazine 2009 – Swedish (hi)stories

I anslutning till festivalen Listen to the World! ISCM World New Music Days släpper ISCM 2009 års nummer av World New Music Magazine, detta år med svenskt tema.

I ett digert 160 sidor tjockt nummer kan man om svensk minimalism under fem decennier, elektroakustisk musik från analogt till laptop, regional musik i kritisk debatt. Ljudkonsten nagelfars, kvinnliga tonsättares och ljudkonstnärers ställning diskuteras, den svenska musikhistorieskrivningen problematiseras. Läs om orkestermusikens ställning, svenska oberoende skivbolag, text-ljudscenen idag, radiokonst, "string theories", soloimprovisation, inzoomning på Göteborg och Öresund, World Music Days i backspegeln och kikaren. Röster från USA, Vietnam, Tyskland och Finland tycker till om svensk nutida konstmusik, med mera.

World New Music Magazine kan beställas direkt från Nutida Musik: andreas.engstrom@nutidamusik.se Den kan även köpas i Visby, Växjö och Göteborg under konserterna på World New Music Days-festivalen. Råkar man befinna sig i Göteborg kan skriften shoppas direkt på RANK:s kontor vid Kungsportsplatsen info@rankmusik.se

Pris 100 kr/10 € + ev porto.

Dagens Nyheter om Listen to the World.

Idag kan man läsa i Dagens Nyheter en artikel om World Music Days, ISCM:s årliga festival som snart startar på svensk mark, först i Visby, sen vidare till Växjö och som avslutas i Göteborg. Texten är informativ när det gäller den historiska betydelse som ISCM och festivalen betytt för den nya musiken men är litet märklig vad gäller samtiden. Det ska understrykas att det är den lokala arrangören som väljer inriktning på festivalen. Att välja ett "omvärldsperspektiv" är alltså inget ställningstagande från ISCM:s sida utan ett koncept från den lokala arrangören. Men ISCM är absolut inte emot detta, utan det "utvidgade konstmusikbegrepp" har funnits på agendan "officiellt" sedan flera år – vilket i praktiken kan innebära längre, det har nämligen inte tidigare funnits någon officiell akademiskt doktrinär linje. Jag har de senaste fem åren på plats upplevt 90-95 % av samtlig musik som presenterats på festivaler i Vilnius, Hong Kong, Stuttgart, Zagreb och att påstå att festivalen detta år "för första gången" skulle inkludera electronica, ljudkonst och improvisationsmusik är rena dumheterna. Det finns traditionalistiska krafter inom ISCM, delvis rent av bakåtsträvande. Men detta är också ett administrativt problem. ISCM är ett litet "världsparlament" där medlemmarna kommer från Tyskland, Sydafrika, Venezuela och Turkiet, bland annat. Det är många krafter och ideologier som möts i ISCM, ibland med produktivt resultat, ibland inte. Att hävda att festivalen tappat i betydelse de senaste årtiondena är därför en sanning med modifikatiner. I Västeuropa, visst. Men är det inte delvis en konsekvens av att musiklivet i stort stärkt ställningarna, vilket hela tiden varit syftet med ISCM? Festivalen i Stuttgart 2006 var en av många stora tyska festivaler det året. Därmed inte unik, men väldigt bra. I Asien och Östeuropa har ISCM också en helt annan betydelse. Räknas inte det? Jag vill härmed inte förringa de svenska arrangörernas öppenhet och förmåga att arbeta med intressanta koncept; ett arbete jag kunnat följa under flera år och även indirekt varit involverad i (i egenskap av redaktör för ISCM:s tidning World New Music Magazine och Nutida Musik som ges ut av svenska sektionen av ISCM). Tvärtom vet jag vilket tankearbete det faktiskt ligger bakom detta. I slutändan handlar det hursomhelst om festivalens kvalitet. Och detta oavsett om festivalen har tema "Listen to the World" – eller som förra året i Vilnius "In-Between", eller som året innan "Music and Beyond", eller som i Stuttgart "Grenzenlos" ...

No Fun? – Jo, för all del!

Det har surrat om No Fun-festivalen ett tag nu. Utsålt har det också varit till denna New York-noise-festival som "äntligen" kommit till Europa. Ja, tydligen har arrangörerna länge velat ha det så, men det är först nu med Joachim Nordwall – vem annars? – som det blir av. Fyra dagar, först på Strand (ikväll) och sen på Fylkingen. Nu bor jag ju inte i Göteborg, men jag har ändå varit på flera av Nordwalls/iDEALs egna arrangemang som hajpats mindre och som det sprakat betydligt mer om. Ectoplasm Girls var helt ok. Men det är litet för ofta som man inom noisegebietet missar att det kan vara en poäng att tänka övergripande; vad vill sägas med det här materialet och hur utveckla det? Noise är inte bara "här och nu", som lyssnare använder man minnesfunktionen och det är en stor känsla att uppleva hur musiken andas och lever med sina egna erfarenheter. Detta är inget unikt problem för Ectoplasm Girls, men det blir särskilt tydligt när materialet heller inte riktigt funnit sin egen klang. I förra numret av Nutida Musik recenserade jag Skull Defekts skiva the Drone Drug. Den är rent elektronisk, minimalistisk och rå. Riktigt bra! Jag kan därför inte förstå varför man också kör på det monotona rockspåret, som ikväll. Faktum är att inga beståndsdelar riktigt håller. Man har ett annat vinnande koncept och det skulle säkert funkat utmärkt en kväll som denna. Bäst under kvällen var Wolf Eyes. De må ha, och spelar på en rocksluskig image, men när de drar ner på tempot lyckas de verkligen finna intensiteter i sina inte alltför öronbedövande klanger och pulser. Just klang och puls är svåra att definiera för att de sällan stannar vid en fix idé. Det är kort sagt musik som är väldigt intressant, spännande att följa. och de behöver som sagt inte dra på alltför mycket för att göra sig hörda. Första kvällen var ok, men inte mer. Men det var mycket folk och kändes rätt blandat och öppet. Och det är tre dagar kvar.

Kritikdebatten i Oslo.

Jag har ännu inte kommenterat den kritikdebatt jag själv senast medverkade i, den i Oslo arrangerad av Norska musikinformationscentrumet. Kanske för att det som vanligt vid kritikdebatter var splittrat med många frågor men sällan något ordentligt fokus: Jag pratade mest om tidskrifternas roll, uppgifter och framtida möjligheter; Magnus Andersson från norska Morgonbladet, och sedan länge medarbetare i Nutida Musik, koncentrerade sin framställning kring begreppet kritik och vad god kritik kan innebära; Juha Torvinen från Finish Music Quarterly slog ned på den finska musikkritiken och tendensen att applicera ett modernistiskt tänkande på betydligt öppnare tendenser. Och så gled vi in på en del andra spår: bloggandet, marknadsföring av ny musik, och annat. Här i alla fall en bild på delar av den huvudsakligen manliga skaran. Från vänster, Juha Torvonen, Magnus Andersson, jag, Pär Magnusson. Utanför bild Ida Habbestad (från Norska MIC som ledde debatten), Agnar Lamhauge (Färöarna, dagspress) och Max Fage Petersen (Danmarks radio). Fotot togs av Anna Hedelius.

Palettens kritikdebatt.

Igår kväll var jag och lyssnade på Palettens kritikdebatt på Moderna museet. Jag har det senaste året själv lett en kritikdebatt, medverkat i tre fyra stycken, senast i Oslo under Nordiska musikdagar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter hade jag inte några högre förväntningar – även om jag säkert också påverkats av att tidigare, lätt rodnande, läst de banaliteter som Magdalena Dziurlikowska skriver om sin delade kritiker/konstnärsroll i Palettens senaste nummer. Debatten hade visserligen ett ambitiöst anslag, Den litterära konstkritiken, men var splittrat och ledde inte till vare sig fördjupning eller diskussion – mycket på grund av Eva Ströms plattityder kring ditten och datten. Då det huvudsakligen var dagstidningskritiker som var engagerade, huvudsakligen på SvD, blev det också en del gnäll över de försämrade villkoren för frilansare. Här håller jag med Carl-Johan Malmberg som menar att det främst handlar om engagemang. Det var för övrigt Malmberg som hade de mest genomtänkta och klart formulerande åsikterna, bland annat om hur kritiken/r gått från att sträva efter en lång hållbarhetstid, till att formulera något läsbart för stunden. Vidare är fältet så oöverblickbart att mycket kritik handlar om att rita kartor och där positionera sig. Det finns inte utrymme till fördjupning kring enskilda konstnärskap och verk. Beskrivningen är träffande. Samtidigt leder den vidare till en annan frågeställning, som jag och min vän Øyvind Vågen, som för övrigt formger Paletten, diskuterade över ett par belgiska öl på Pressklubben: Vad skulle ett fördjupat inträngande i vissa verk eller konstnärskap, alltså en rörelse mot den litterära kritikformen som var ämnet för debatten, innebära idag? I och med att fältet är så stort med så många aktörer innebär varje fördjupning en uteslutning av något annat. Så har det väl i och för sig alltid funkat, men kanske är situationen tydligare än någonsin Detta leder in på frågan om makt och maktutövning – ett kanske litet trist men i högsta grad relevant ämne inom kritiken. Jag häpnade därför aningen när Marie Lundquist som om det vore den mest självklara sak i världen berättar om hur hon fördjupat sig i ett konstnärskap (minns en vem, en kvinnlig skulptris), och skrivit både katalogtexter, essäer och regelrätta recensioner om denna. Som kritiker ser jag faktiskt inget principiellt fel i detta (många hänger upp sig på just principen), men i praktiken är det svårt att förena med en kritikerverksamhet.

Ola Pehrson Retrospektiv på Färgfabriken.

Jag kan varmt rekommendera Ola Pehrsons retrospektiva utställning på Färgfabriken i Liljeholmen som öppnade i onsdags. Som mediekonstnär arbetandes med våra digitala kommunikationsapparater finns det i Pehrsons konst ett särledes humant och varmt drag. Kanske är det för att det inte är medierna och teknologierna som sådana som utgör basen för Pehrsons konstnärskap, utan för att det handlar om informationshantering och hur detta genom teknologierna används för att illustrera och diskutera mänskliga angelägenheter. På så sätt är installationen av Pehrsons mammas anteckningar om middagsmenyer under 45 år en gripande berättelse över flera svenska epoker. Och de frigolitskulpturer av diverse teknoloiska apparater som skrivare och annat tar udden av dess funktioner och förlänar dem med en estetisk glans. Mindre intressant tycker jag då att hans berömda konceptuella körstycke Nasdaq Vocal Index är, som framfördes live av en kör under vernissaget. Kanske för att glappet här är för stort mellan abstrakt koncept och realisering. Jag skriver för övrigt litet om Nasdaq Vocal Index i en artikel om minimalism i samtida svensk musik och mediekonst i World New Music Magazine, som vi förhoppningsvis kan skicka till tryckeri på måndag. Jag återkommer med mer information om det.

Bild: Nasdaq Vocal Index framförs på Färgfabriken. Foto: Andreas Engström