D Sounds – nytt online-magasin om ny musik och ljudkonst.

Jag vill tipsa om en nytt online-tidskrift, D Sounds. Denna ges ut av Das Netzwerk Neue Musik i Berlin som länge arrangerat intressanta konserter, utställningar och seminarier om experimentell musik och ljudkonst. Nu vill man föra ut diskussionen om den nya musiken till en större och bredare publik med olika temanummer. Det första numret handlar om "Hören", lyssnande.

Bernhard Leitners nya ljudinstallation.

Igår fick jag och några andra en specialvisning av Bernhard Leitners nya ljudinstallation HörSaal, som finns att besöka under MaerzMusik i Berlin 29-30 mars, alltså om ett par dagar och ett par dagar framåt. Installationen är uppförd med vågfältssyntes, ett mycket avancerat ljudsystem som möjliggör inte endast avancerad rumsliga panorering utan även otroliga möjligheter att förflytta sig mellan olika former av "realistiska" rumsliga förhållanden. Installationen bygger bland annat på föreläsningar av ett tiotal berömda fysiker (Einstein, Planck, Eisenberg, med flera) vars röster kan höras som ett sorl i större delen av salen, men som framstår som fullständigt verkliga och tydliga var och en vid vissa punkter i salen. Till skillnad från i ett vanligt fler/mångkanalssystem upplever man inte ljudet som kommande från bestämda punkter. Istället är det som om luften viskar dig i örat där du befinner dig. Men så är det 2700 högtalare som användes. Detta är den mest enastående erfarenheten jag har från vågfältssyntes, och första gången jag upplever ett annat grepp än att använda det för avancerade rörelser i cirkelform. Mer om detta samt bilder kommer i Nutida Musik. Åsa Stjerna presenterar för övrigt Bernhard Leitner i ett entimmesprogram i Monitor SR P2 16 juni.

Magnus Bunnskogs nya blogg.

Glädjande har Nutida Musik-skribenten Magnus Bunnskog nu startat en blogg om musikdramatik. Rekommenderas naturligtvis.

Nutida Musik – tips från katalogen: Ronchetti, Hodkinson, Wolff ...

Det där numret av Nutida Musik med intervjun med Lucia Ronchetti (# 2 2007) kan jag förresten varmt rekommendera. Det har kanske litet olyckligt hamnat i skuggan av bestsellern innan, dubbelnumret om ljudkonst (4/1 2006/07). Här finns också intressanta intervjuer med Juliana Hodkinson och med Christian Wolff, ett reportage om Elementstudion i Göteborg och om "Göteborgssoundet", samt om Fredrik Högbergs iOpera. Min och Christian Hörgrens gemensamma och på tok för långa text om "relationell musik" kan man dock hoppa över (håller du med mig Christian?).

Lucia Ronchetti – Der Sonne entgegen.

Den andra uppsättningen var Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen med text av Steffi Hensel. För några år sedan intervjuade jag Ronchetti i Nutida Musik (# 2 2007) där hon berättade utförligt om sitt förhållande till den inneboende dramatiken i rösten. Detta är något hon spelar med också i detta musikteaterverk (det är fel att kalla det för opera), även om uttrycken, både de sceniska, vokala och instrumentala rör sig över en mängd stilistiska gränser. Det är också gränser som är temat för pjäsen – dels på ett konkret politiskt plan, med geopolitiska gränser där människor, de fattiga och utsatta i någon form, blir de som fastnar i gränslösa zoner, och dels på ett mer abstrakt-filosofiskt plan som rör människans identitet i ett gränslöst kosmos. Dramat gestaltades i några separata scener av olika karaktär med video, sång, tal, inspelad musik, koreografi, live-musik med Kammerensemble Neue Musik Berlin. En enkel gestaltning, mångbottnad, stilistisk bredd och inte sällan med inslag av (musikalisk) humor som man finner i kontinental musikteater i Mauricio Kagels och Luciano Berios efterföljd. Det här är både en form och uttryck som det tyvärr inte verkar finnas plats för i Sverige där musikdramatik är liktydigt med linjärt berättande opera.

Salvatore Sciarrino och Rebecca Horn – ett Dream Team i Berlin.

Jag har i dagarna sett två produktioner med ny musikteater under festivalen MaerzMusik i Berlin. Först var det Luci mie traditrici av Salvatore Sciarrino som i denna nyuppsättning var med regi, scenografi och kostym av den tyska konstnären Rebecca Horn. Efter att precis innan föreställningen hört Sciarrinos senaste stråkkvartett (nr 8 från 2009) var det en chockverkan av positivt slag att lyssna till det spröda, finlemmade och delikata operapartituret från 1998. Horns minimala men likafullt uttrycksfulla iscensättning var kongenial till Sciarrinos partitur som på ett besynnerligt sätt lyckas fånga fragment och skuggor ur hela musik- historien – nåja, kanske inte direkt från romantiken, snarare mest från renässansen där dramat, som handlar om kompositören Carlo Gesualos dubbelmord på sin hustru och dennes älskare, utspelas. I det visuella finns bildfragment och ikoner som Horn arbetat med sen tidigt 70-tal; vingar, fjädrar, blomblad och en viss typ av gestik som i installationer också getts rörliga och ljudande dimensioner. Det var länge sedan jag upplevde ett stycke musikdramatik med samma subtila och associativa närhet mellan ljud och bild. En recension samt analys av uppsättningen kommer i Nutida Musik.

Process Festival i Berlin – Pe Lang och Marianthi Papalexandri-Alexandri

Som sagt så vara jag på Process Festival på Ausland i Berlin i helgen. Festivalen varade under två kvällar där live-framträdanden varvades med videoverk. Temat presenterades som "sound of systems" och gick ut på att sätta de processer, oavsett om det rörde sig om kroppsliga system eller datorsystem, i fokus. Som koncept för en festival var det hela mycket intressant. Rent konstnärligt var det ganska blandat, och inte alltid så intressant. Ett helt fantastiskt framträdande bjöd emellertid Pe Lang på när han framförde två kompositioner av Marianthi Papalexandri-Alexandri. Lang spelade på två mekaniska maskiner, skulpturer i sin egen rätt, där klangerna slog en direkt bro till den elektroakustiska musikens estetik och klangvärld. De som hade möjlighet att se Langs skulpturer och se honom spela i Växjö konsthall under ISCM World New Music Days vet vilket fantastisk intensitet som går att få fram ur mekaniska system. Det kommer mer om Process Festival i Nutida Musik.

Dagens Nyheter beställer remixer på "klassiska mästerverk"..

Idag kan man i Dagens nyheter läsa om kulturredaktionens nya satsning där man sjösätter ett projekt som går ut på att beställa musik av svenska tonsättare, musiker, dj:s, etc. Verken skall vara remixer på verken i DN:s satsning på utgivning av 25 klassiska mästerverk. Remixprojektet är influerat av Mattias Petersson och George Kentros Vivaldi-bearbetningar There are no more four seasons. Jag ser projektet främst som en konjunkturmätare. I en tid när mindre resurser läggs på konst och där krafter högerifrån alltmer ifrågasätter den kulturpolitik vi har idag går en privat finansiär in och stöttar samtida konstmusik – för visst handlar det om arvoderade beställningar? Det är också ett exempel på hur traditionella medier dels går mot att använda nätets kapaciteter (man kan lyssna online) och dels expanderar verksamheten till att innefatta kulturell merchandise. Men det är också ett projekt som ligger helt i linje med den inriktning som musikkritiken i allmänhet tagit. För snart två år sedan konstaterade jag i Nutida Musik (# 2 2008) i min analys av dagstidningarnas konstmusikrecensioner, som långt ifrån enbart handlade om DN:s, hur man tappat perspektiven på internationella strömningar och hur den musik som på något sätt kan kopplas till populärkulturen och är allmänt "gränsöverskridande" ses som något positivt i sig och är den man alltmer väljer att skriva om. Tendensen har sedan dess tilltagit, kanske särskilt hos DN och Martin Nyström, som är den som ligger bakom den nya satsningen. DN har sedan rätt många år vid det här laget den främsta staben av konstmusikkritiker i dagspressen, i Sverige. Med detta konstaterat känns den nya satsningen märklig men samtidigt helt naturlig. Man inte bara fortsätter ”bevaka” området kritiken fokuserat på utan växlar dessutom in på ett annat spår, en annan verksamhet – och detta samtidigt som kulturredaktionen alltså skall skäras ned. Projektet är naturligtvis positivt för de musiker som på detta sätt kan få beställningar och komma ut med sin musik. Men jag ser det också som att man resignerat inför uppgiften att bedriva en uppdaterad och internationellt orienterad kritik. DN är varken sämst på eller ensam om detta – det gäller dagspressen överlag. Och tyvärr för musikkritiken är man i betydligt sämre kondition än konst- eller litteraturkritiken. I det nya numret av Nutida Musik – som ni om några dagar själva kan bläddra i – gör Sven Rånlund en parallelläsning av tre tidskrifter som gjort temanummer om kritik (förutom NM, Paletten och 00tal). Där konstaterar han att man inom konst- och litteraturkritiken trots allt anser att det finns en god kritik, men att "någon liknande åsikt om den goda, svenska musikkritiken får man leta efter i Nutida Musiks kritiknummer". Det konstaterandet tycker jag får tala för sig självt. Det borde i alla fall inte vara så. DN har egentligen kapaciteten, men förvaltar denna mindre bra. Och detta nya på sätt och vis hedervärda projekt vilar på en unken föreställning om tidlösa mästerverk och en idé om att "det mest samtida" handlar om remixer och en konstmusik som är aktuell enligt den grad den förhåller sig till elektronika och techno. I helgen skall jag gå på Process Festival i Berlin, en festival som fokuserar på processbaserad och generativ konst och musik som utgår ifrån såväl mekaniska system som mjukvarors funktioner. Det återstår att se vad detta blir och hur det ter sig, men så mycket har jag förstått att det handlar varken om att förhålla sig till "mästerverk" eller ens skapa ”verk” i gängse mening. Festivalen inskränker sig heller inte till vissa genrer eller stilar. Därmed känns detta i alla fall för mig som betydligt mer samtida och på allvar öppet för en gränslös musikkultur.

Ps. Satsningen 25 klassiska mästerverk är ett kapitel i sig. Herremingud, går det att komma på någon mer fantasilös tråk-klassisk spellista? Ds.

Wie es ihr gefällt – unter Strom, festival för kvinnliga musiker i Berlin.

I helgen gick första halvan av den nu 20-årsjubilerande Wie es ihr gefällt – unter Strom, en festival för ny konstmusik med enbart kvinnor. Jag tänker inte gå in så mycket på den här just nu, mer än att säga att den var varierad, välbesökt och kort sagt mycket bra. En av mina favoriter var schweiziska Laura Gallatis fantastiska spelning med Moog-synten. Här en bild från Gallatis framträdande (foto Jenny Öryd). Mer läsning kommer i Nutida Musik.

Ps till förra inlägget. ds

Jag kanske ska tillägga angående paneldiskussionen i torsdags att även om det kanske inte blev så intressant finns det något väldigt sympatiskt, och något som jag helt sympatiserar med, och det är det seriösa anslaget. Handlar diskussionen om musik, ljudkonst, rum, och tid, ja då kallar man in experter, låter företrädare för olika discipliner mötas, och lägger inte så stor vikt vid om det rör sig om mediakändisar eller ej. Alla är pålästa. Jämfört med svenska förhållanden är det en liten nyansskillnad som är nog så viktig.

Rummet och ljuden diskuteras i Berlin.

Ljudkonsten är ett ständigt diskussionsämne i Berlin. Bland annat anordnas det ofta, regelbundet känns det som, seminarier på temat, som närmare bestämt brukar kretsa kring rummet, ljudet och tiden. I höstas talade filosofen Gernot Böhme om temat i anslutning till Rolf Giegold och Åsa Stjernas ljudinstallation på Akademie der Künste. I torsdags var det dags igen i arrangemang av Ohrenstrand.net, nu med en rejält tilltagen panel av musikvetare, tonsättare och konstnärer. Litet väl tilltagen kanske, för det var svårt att efter det mycket långa öppningsstycket av Thomas Ankersmit och medmusiker (där längden och ljudvolymen föranledde en rejäl åthutning från flera av paneldeltagarna) och dito presentationer av deltagarna, att finna en genensam ram för diskussionen. En stor lyssnarskara hade i alla fall slutit upp. Och viktigast är ändå att samtalet pågår. Temat "Vilka rum behöver klanger?" går det att spinna vidare på.

(Bilden: Halva panelen: Åsa Stjerna, Rolf Giegold, Christa Brüstle, student/arrangör från UdK Helga de la Motte-Haber, Simon Stockhausen.)