Bernhard Leitners nya ljudinstallation.

Igår fick jag och några andra en specialvisning av Bernhard Leitners nya ljudinstallation HörSaal, som finns att besöka under MaerzMusik i Berlin 29-30 mars, alltså om ett par dagar och ett par dagar framåt. Installationen är uppförd med vågfältssyntes, ett mycket avancerat ljudsystem som möjliggör inte endast avancerad rumsliga panorering utan även otroliga möjligheter att förflytta sig mellan olika former av "realistiska" rumsliga förhållanden. Installationen bygger bland annat på föreläsningar av ett tiotal berömda fysiker (Einstein, Planck, Eisenberg, med flera) vars röster kan höras som ett sorl i större delen av salen, men som framstår som fullständigt verkliga och tydliga var och en vid vissa punkter i salen. Till skillnad från i ett vanligt fler/mångkanalssystem upplever man inte ljudet som kommande från bestämda punkter. Istället är det som om luften viskar dig i örat där du befinner dig. Men så är det 2700 högtalare som användes. Detta är den mest enastående erfarenheten jag har från vågfältssyntes, och första gången jag upplever ett annat grepp än att använda det för avancerade rörelser i cirkelform. Mer om detta samt bilder kommer i Nutida Musik. Åsa Stjerna presenterar för övrigt Bernhard Leitner i ett entimmesprogram i Monitor SR P2 16 juni.

Lucia Ronchetti – Der Sonne entgegen.

Den andra uppsättningen var Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen med text av Steffi Hensel. För några år sedan intervjuade jag Ronchetti i Nutida Musik (# 2 2007) där hon berättade utförligt om sitt förhållande till den inneboende dramatiken i rösten. Detta är något hon spelar med också i detta musikteaterverk (det är fel att kalla det för opera), även om uttrycken, både de sceniska, vokala och instrumentala rör sig över en mängd stilistiska gränser. Det är också gränser som är temat för pjäsen – dels på ett konkret politiskt plan, med geopolitiska gränser där människor, de fattiga och utsatta i någon form, blir de som fastnar i gränslösa zoner, och dels på ett mer abstrakt-filosofiskt plan som rör människans identitet i ett gränslöst kosmos. Dramat gestaltades i några separata scener av olika karaktär med video, sång, tal, inspelad musik, koreografi, live-musik med Kammerensemble Neue Musik Berlin. En enkel gestaltning, mångbottnad, stilistisk bredd och inte sällan med inslag av (musikalisk) humor som man finner i kontinental musikteater i Mauricio Kagels och Luciano Berios efterföljd. Det här är både en form och uttryck som det tyvärr inte verkar finnas plats för i Sverige där musikdramatik är liktydigt med linjärt berättande opera.

Salvatore Sciarrino och Rebecca Horn – ett Dream Team i Berlin.

Jag har i dagarna sett två produktioner med ny musikteater under festivalen MaerzMusik i Berlin. Först var det Luci mie traditrici av Salvatore Sciarrino som i denna nyuppsättning var med regi, scenografi och kostym av den tyska konstnären Rebecca Horn. Efter att precis innan föreställningen hört Sciarrinos senaste stråkkvartett (nr 8 från 2009) var det en chockverkan av positivt slag att lyssna till det spröda, finlemmade och delikata operapartituret från 1998. Horns minimala men likafullt uttrycksfulla iscensättning var kongenial till Sciarrinos partitur som på ett besynnerligt sätt lyckas fånga fragment och skuggor ur hela musik- historien – nåja, kanske inte direkt från romantiken, snarare mest från renässansen där dramat, som handlar om kompositören Carlo Gesualos dubbelmord på sin hustru och dennes älskare, utspelas. I det visuella finns bildfragment och ikoner som Horn arbetat med sen tidigt 70-tal; vingar, fjädrar, blomblad och en viss typ av gestik som i installationer också getts rörliga och ljudande dimensioner. Det var länge sedan jag upplevde ett stycke musikdramatik med samma subtila och associativa närhet mellan ljud och bild. En recension samt analys av uppsättningen kommer i Nutida Musik.