Kommentar till kritikdebatten.

Margareta Sörenson kommenterar i en kort artikel i Expressen den lilla kritikerdebatt som jag tidigare skrivit om. Hon konstaterar att samtliga inblandade i den har rätt på olika sätt. Hon nämner också att det finns en skillnad på kritikerbegreppet i olika delar av världen: man bör skilja mellan att se kritikern som "press" i vår del av världen , och som "specialist" i till exempel Östeuropa. Och det har hon ju helt rätt i.

Happy Nordic Music Days i Oslo.

Nordic Luxury är temat för årets Nordic Music Days, som i år med anledning av sammanslagningen med festivalen Happy Days i Oslo, fått det passande prefixet Happy. Det är ett tankeväckande tema, inte minst i finanskrisens tidevarv och med den sedan länge pågående nedmonteringen(?) av välfärdssamhället. Åtminstone inledningdagen förvaltade detta tema väl, genom att fokusera på avantgardism, eller frånvaron av den, eller rörelsen bort från den, eller alternativ avantgardism. Framförandet av Bo Nilssons komplexa Drei Szenen, följt av den naivistiska sentida Arctic Air, representerade just avantgarde och rörelsen bort. M. A. Numminens tonsättning av Wittgenstein var snarare ett alternativ - den udda kombinationen av ord och ton, som han själv uttryckte det. Tyvärr har hans framträdande alldeles för mycket spex och ironi bakom sig. I en sång, den orkestrerade slowfoxen, fick man antydan av ett djup som dessa texter skulle kunna få rätt orkestrerade och seriöst framförda. Jag skulle vilja höra dem sjungas av en sval jazzsångerska. Det gavs också en paneldebatt med insprängda brottstycken av "nordiskt klingande klassiker". Bland annat diskuterades välfärdsstaten och dess betydelse för konstmusiken. En åsikt som framfördes var hur staten blivit en förutsättning för fri konst, och därmed också en garant för möjligheten till avantgardistisk konst. Men efter som "the state pays the bill" har detta i praktiken lett till ett slags skyldighet; "art for art's sake", har generellt omtolkats till "art for society's sake". En annan övergripande fråga som behandlades var den om Nordiska Musikdagars relevans. Även om festivalen, vilket också konstaterades, mest har funktionen av ett branschmöte ser jag absolut fram emot fortsättningen av en festival som med musik på allvar försöker diskutera konstmusikens plats i samhället genom så övergripande komplex som välfärdsstaten, "det nordiska" och avantgardism.

Fortsättning på debatten i Expressen

Jag skrev i ett snabbt svar till debatten i Expressen, som de valde att inte publicera för att min text, som kulturchefen uttryckte det "inte för saken vidare för en bredare publik." Då var den "debatten" överstökad. Ida Lundén skrev träffande på Facebook att "Gunilla B verkar tro att det är hemma-hos-reportage hos orkestern du efterfrågar, och det är det väl inte?" Nej det är det inte, och problemen jag tar upp är litet andra än de Brodrej verkar tro det rör sig om. Vilket säger en del om hennes referenser – och det är väl just detta jag ser som ett problem. Här är min replik:

Det blir uppenbart man läser Gunilla Brodrejs svar på min artikel (båda 19/8), att vi har olika syn på vad närkontakt med musiklivet skulle innebära.
Det är en sak att genom möten med aktiva inom kulturlivet skapa en grund för fördjupad förståelse för tendenser som rör sig estetiskt och idémässigt. Det handlar inte om fakta om ekonomi, replokaler eller hantverk. Nej, utan om ett möte med hela komplexet som utgör dagens estetiskt och kommunikativt hyperglobaliserade musikkultur. Att konstant och kontinuerligt få ingångar till överblick och djupförståelse är fundamenten för en samtidskritik.
Det är en helt annan sak att som frilansare ena dan skriva en recension för att nästa skriva en programkommentar eller promotiontext – vilket i princip är samma sak – åt någon institution. Alltså ankdammsproblemet. Men också denna konflikt rör betydligt mer än om att sittandes på två stolar skriva om samma konstnär eller institution. Vilken strukturell makt utövar man genom att i en recension ge en ljudkonstnär hyfsad kritik och att i en programtext skriva om en annan? Denna problematik påpekar mycket riktigt Brodrej.
Men jag upprepar. Det är inte här problemet ligger. Vad innebär frånvaron av närkontakt, när de fasta, eller regelbundet verksamma, musikrecensenterna faller in i ett eget referenssystem, som på pappret må vara objektivt men som är resultat av ett begränsat umgänge med den nya musiken – och då menar jag inte barhäng utan närvaro vid såväl nollbudgetkonserter som vid internationella festivaler? När Brodrej menar att ”kontakterna i vår del av ankdammen redan är för täta” avslöjar hon sina egna referensramar.
Två saker har slagit mig de senaste åren i mina möten med dagstidningskritiker. Det ena är med den stolthet man talar om tidningens objektivitetsprinciper: att en skribent absolut inte får skriva ”porträttet” inför en festival och sen recensera festivalen. Att sen kritiken är lika uddlös som det neutralt insmickrande porträttet, alltså mer eller mindre en spegling av, verkar dock inte föresväva. Det andra är hur kritiker, i artiklar, samtal, debatter, verkar sakna insikt i vad som faktiskt sker i musiklivet i det stora hela – vilket kanske är i det lilla. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst, men nöjer mig med att hänvisa till min förra text; tendensen att beta av de svenska konsert- och operahusens repertoar speglar oförmågan att se musiklivets olika schatteringar. Nutida Musik har i år också varit på Konserthusets Weekendfestival och i Vadstena. Men är också i Donaueschingen, Venedig (musikbiennalen), Viitasaari och Linz. Förmågan till relevanta analyser av samtiden handlar om att befinna sig i miljöer där det händer – olika saker. Närkontakt handlar om att skaffa sig erfarenhet: läsa andra tidskrifter än the Wire, beställa texter av internationella kritiker, och konstnärer. Där, i denna mångfald uppstår den verkliga kritiken av samtiden.
Visst, tidskrifterna och dagstidningarna har litet olika ”uppgifter”. Men den utveckling som jag ser är likafullt att man sällan numer kan tala om dagstidningskritik. Och kritik handlar absolut inte om att skriva en essä om varje föreställning.
Andreas Engström

Debatt i Expressen om musikkritik.

Idag medverkar jag med en debattartikel i Expressen om musikkritik. Texten publicerades ursprungligen här på bloggen som en reaktion på ett blogginlägg av Gunilla Brodrej som hon sedan publicerade i tidningen. De ville publicera min text. Brodrej kontrar direkt med en motreplik. Har börjat fila på ett snabbt svar – är i Oslo på Nordiska Musikdagar och har annat att göra.

OSC09 på Färgfabriken

I helgen var det stor elektronisk musikfestival på Färgfabriken i Stockholm, OSC09. Med tanke på det stora utbudet av utmärkta artister och musiker från olika områden tyckte jag att det var ganska måttlig publiktillströmning. Eller, måttlig förresten. Några hundratal var det väl, och konserterna och dj-seten startade kl 19 och pågick fram till kl 3, så man löste nog av varandra rätt bra. Men ändå. Färgfabriken brukar förmå att dra en bred publik, och så var det nog denna gång också. Men säkert var biljetterna dyra. Många som dras till denna musik, ofta litet i "utkanten" är själva utövare, konstnärer alltså, och där är marginalerna ibland mindre. Eller så var det för att det trots allt fortfarande är sommar. Även om jag långt ifrån han se allt, ja endast en liten bråkdel, om jag ska vara ärlig, så gjorde festivalen ett mycket gott intryck på mig. Yoshi Akais märkligt skrapiga minimalism, byggd utifrån sina självstyrda instrument, och Disko Langsams långsamma – just det – poplåtar inlindade i spretiga men mjuka soundscapes. Att jag sen inte föll för Todd Terjes dj-set handlade nog mest om omständigheter. Dittills hade jag lyssnat på en mer alternativt hållen konstmusik. Nu blev det disco, och som sådan var det helt ok, till och med bra, eller rent av ... Äh, vet inte. Nu var inte jag där för den sakens skull. Men det var det andra som var.

Oberoende musikjournalistik – fördjupande musikjournalistik?

I senaste numret av tidskriften Opera kritiserar redaktören Sören Tranberg dagskritikerna i allmänhet och DN:s Thomas Anderberg i synnerhet för att inte fördjupa sig tillräcklig i det de ska recensera. Han kritiserar även kritikerna för att vara för dåligt allmänbildade och inte resa runt i Europa och bredda repertoarkännedomen. Expressens Gunilla Brodrej menar på sin blogg att Tranberg visserligen kan ha en och annan poäng, men en sak vänder hon sig starkt emot: Tranberg ger uttryck för hur viktigt det är att kunna följa en föreställnings utveckling från instudering till premiär, vilket Brodrej tolkar som att sätta sig i knäna på institutionerna. Men framför allt vill hon inte veta hur det hela gått till. Hon vill gå på föreställningen och där se och höra om det funkar, eller ej. (Därmed inte sagt att hon inte skulle förbereda sig för arbetet.) Det är lätt att hålla med. Är det bra så är det bra. Men funderar man litet så håller inte argumentet. Jag är knappast ensam om att tycka att konst växer med kunskap. Bidragande till denna fördjupningsprocess finns mötet med tankar, reflektioner, underbyggda åsikter om och kring konst. För detta krävs kunskap, engagemang, eftertanke, och fördjupning – kanske en närkontakt med – och är man kritiker handlar det om något helt annat än att (enbart) "våga" leverera "ärliga" intryck rakt av. Det kan föralldel finnas vissa jävproblem inom kritikerkåren. Men det behöver inte vara ett problem, framför allt är det inte det största. Den gamla idén om kritikern som oantastligt objektiv blir nämligen till en svaghet för dagstidningarna, när kritikerna håller sig på hemmaplan, inte läser internationella tidskrifter och kliniskt betar av konserthusens program, för att under sommarmånaden ta den obligatoriska utflykten till Vadstena. Problemet är den förutsägbarhet som uppstår med det allt smalare synfältet som zoomar in det nationella och det synliga. Det finns tvärtom en uppenbar brist på kontakt med musiklivet och därmed även för förståelse av konstnärliga processer. Här finns en djup klyfta som man fyller med löpandeband-recensioner och en och annan "sensation". Även om Thomas Anderberg och hans recension av Spader Dam är ett mindre väl valt exempel sätter Tranberg fingret på dagstidningskritikens djupa problem. För precis som Brodrej själv antyder – inte har de väl råd med fördjupning?

Artikel om ljuddesign.

Härom dan kunde man läsa en artikel om ljuddesign i Dagens nyheter.

Vinduet om John Cage i Norge.

Apropå Norge vill jag rekommendera litteraturtidskriften Vinduet och den avdelning om John Cage som ingår i nummer 1 2009. Lars Mørk Finborud skriver en trevlig allmän artikel om Cages textkonst och svampintresse. Därtill publicerar man också en transkription av en frågestund efter ett föredrag på Statens kunstakademie i Oslo Cage han höll i samband med sitt första, och enda, besök i Norge 1983. Här berättar han bland annat hur mycket mötet med dansare betydde för utvecklingen och bemötandet av hans musik, till exempel hur samarbetet med den nyligen avlidne Merce Cunninghm utvecklades. Det var på denna väg han kom i kontakt med pianisten David Tudor. Cage bekräftar också "ryktet" att han skulle anse Glenn Brancas musik vara "fascistisk" ... då dennes musik bygger på kraft och starka ljud och en persons oinskränkta makt. Apropå Branca publicerar Vinduet i samma nummer ett reportage om Sonic Youths gitarrist Lee Ranaldo med anledning av nya boksläpp och utställningar. Jag har för övrigt recenserat iloveyouihateyou på Magasin 3 och bloggat om Sonic Youth på Malmö konsthall. Är man särskilt intresserad av Sonic Youth-universumet kan man ju läsa reportaget. Annars inte.