Debatt i Expressen om musikkritik.

Idag medverkar jag med en debattartikel i Expressen om musikkritik. Texten publicerades ursprungligen här på bloggen som en reaktion på ett blogginlägg av Gunilla Brodrej som hon sedan publicerade i tidningen. De ville publicera min text. Brodrej kontrar direkt med en motreplik. Har börjat fila på ett snabbt svar – är i Oslo på Nordiska Musikdagar och har annat att göra.

Oberoende musikjournalistik – fördjupande musikjournalistik?

I senaste numret av tidskriften Opera kritiserar redaktören Sören Tranberg dagskritikerna i allmänhet och DN:s Thomas Anderberg i synnerhet för att inte fördjupa sig tillräcklig i det de ska recensera. Han kritiserar även kritikerna för att vara för dåligt allmänbildade och inte resa runt i Europa och bredda repertoarkännedomen. Expressens Gunilla Brodrej menar på sin blogg att Tranberg visserligen kan ha en och annan poäng, men en sak vänder hon sig starkt emot: Tranberg ger uttryck för hur viktigt det är att kunna följa en föreställnings utveckling från instudering till premiär, vilket Brodrej tolkar som att sätta sig i knäna på institutionerna. Men framför allt vill hon inte veta hur det hela gått till. Hon vill gå på föreställningen och där se och höra om det funkar, eller ej. (Därmed inte sagt att hon inte skulle förbereda sig för arbetet.) Det är lätt att hålla med. Är det bra så är det bra. Men funderar man litet så håller inte argumentet. Jag är knappast ensam om att tycka att konst växer med kunskap. Bidragande till denna fördjupningsprocess finns mötet med tankar, reflektioner, underbyggda åsikter om och kring konst. För detta krävs kunskap, engagemang, eftertanke, och fördjupning – kanske en närkontakt med – och är man kritiker handlar det om något helt annat än att (enbart) "våga" leverera "ärliga" intryck rakt av. Det kan föralldel finnas vissa jävproblem inom kritikerkåren. Men det behöver inte vara ett problem, framför allt är det inte det största. Den gamla idén om kritikern som oantastligt objektiv blir nämligen till en svaghet för dagstidningarna, när kritikerna håller sig på hemmaplan, inte läser internationella tidskrifter och kliniskt betar av konserthusens program, för att under sommarmånaden ta den obligatoriska utflykten till Vadstena. Problemet är den förutsägbarhet som uppstår med det allt smalare synfältet som zoomar in det nationella och det synliga. Det finns tvärtom en uppenbar brist på kontakt med musiklivet och därmed även för förståelse av konstnärliga processer. Här finns en djup klyfta som man fyller med löpandeband-recensioner och en och annan "sensation". Även om Thomas Anderberg och hans recension av Spader Dam är ett mindre väl valt exempel sätter Tranberg fingret på dagstidningskritikens djupa problem. För precis som Brodrej själv antyder – inte har de väl råd med fördjupning?

Malena Ernman-effekten

I Dagens nyheter kunde man igår läsa en artikel signerad Martin Nyström om Malena Ernman-effekten. Det ges historiska perspektiv på hur operakonsten och högkulturen också tidigare rört sig från sin sfär in i folkligare: en ”musikalisk rörelse från högkulturen in i populärkulturen”. Det Malena Ernman åstadkommit är ur det perspektivet inget nytt, konstaterar Nyström. En bra text. Nyström känner en ”rysning inför denna nya exponering och spridning” och syftar bland annat på de utsålda biografer som sänder Ernman i Rossinis Askungen från Kungliga Operan. Gunilla Brodrej reagerar instinktivt och försvarar populariseringen både i sin blogg och i en kortare text i Expressen. Hela folket ”bör ta finrummen i besittning”, Nyström ger uttryck för ett ”elitistiskt folkförakt”, menar Brodrej. Också skribenten Fredrik Fischer reagerar på ungefär samma sätt på sin blogg. Liksom Brodrej anklagar han Nyström för att vilja låsa in sig i elfenbenstornet. Men jag är inte säker på vad Nyströms egentligen menar. Det känns som om poängen är, kanske av utrymmesskäl, ihopklämd i ett par meningar. Och det handlar inte om någon finkulturell positionering.  Jag fastnar framför allt vid detta: ”Till skillnad från 1840-talets Amerika finns det i dag inga unga radikala intellektuella som varnar för operakonsten. Den har inget att bevisa.”  Jag ser Nyströms text som ett lakoniskt och implicit konstaterande att det som brukar kallas konstmusik numer inte har en tillräckligt bred bas av uttolkare, kritiker och debattörer – som kan och vågar diskutera kvalitet. De reaktioner som artikeln väckte ger i alla fall argument för en sådan tolkning. Jag har inte något emot att operaformen på ett eller annat sätt ”når ut”. Det tror jag inte heller Nyström har. Jag har heller inga problem med att andra stilar – ”höga” och ”låga” – når nya lyssnare, ”över gränser”. Men La Voix är en skitlåt bland skitlåtar. Det är lätt at glömma det. Detta skrivet på tåget från Köpenhamn i riktning Århus. Jag ska till Spor-festivalen. Under tre dagar ges konserter, performances och installationer under temat ”Public disturbances”. Ett tema som syftar på att låta staden med dess olika miljöer ta del av konstmusik som framförs och skapas i dialog med dessa. Konstformen är ”smal”. Nu når den ut litet mer. Det är bra. Men det är vare sig det viktigaste eller det enda. Om det är lyckat återstår att se. Jag ser i alla fall fram mot festivalen – liksom mot the Knifes opera Tomorrow, in a year i Köpenhamn i höst.