Hårda tider för tidskrifter om ny konstmusik.

Nyligen fick jag årets första nummer av den norska tidskriften om ny musik, Parergon, i brevlådan. Ny redaktör är Christian Blom som låter meddela att tidningen nu kommer ut fyra gånger om året istället för med två dubbelnummer som varit standard de senaste åren. Det är glädjande. Även om ett dubbelnummer kan vara befogat emellanåt behövs det kontinuitet i vad som bör vara fora som på samma gång är fördjupande och breddande. Numret bjöd på en del intressant läsning, bland annat intervjuer med Ultima-festivalens tjänstledige chef Geir Johnson, och med årets, Lars Petter Hagen, som även är konstnärlig ledare för Nordiska musikdagar i Oslo 21-24 augusti, Happy Nordic Music Days. Aningen tunn, kanske – det gick snabbt att läsa igenom – men det verkar lovande. Det slår mig att Dansk Musiktidskrift legat nere ett år – sista numret kom ut vid ungefär denna tid i fjol. Redaktörsbyte och halvering av stödet från danska kulturrådet anger man som orsak. DMT har inte upphört, men den har omstrukturerats till att vara dels en nättidning som publicerar kontinuerligt nyheter, och dels en papperstidning, nu med Klaus Møller-Jørgensen som redaktör. Det ska bli intressant att följa tidskrifterna framöver. Tyvärr är båda tidningarna exempel på svårigheten det innebär att driva en kulturtidskrift om konstmusik – i dessa fall har handlat om svårigheten att behålla kontinuiteten. Det är väldigt mycket arbete och små ekonomiska marginaler. Många av de arbetsuppgifter som i normala fall läggs ut på professionella, redigerare, layoutare eller översättare måste man göra själv. Nyligen på Time of Music-festivalen i Viitasaari (som jag bloggade om) höll jag ett föredrag om situationen för journalistiken för ny konstmusik i Sverige (med vissa internationella utblickar). Jag kommer också att medverka i ett seminarium 21 augusti på samma tema under Nordiska Musikdagar i Oslo. Detta är ett uppenbart angeläget ämne. Med mig i den nordiska panelen har jag bland annat Per Magnusson från trionus och norska Morgonbladets Magnus Andersson, som också skriver regelbundet i Nutida Musik. Jag återkommer med rapporter.

Stefan Johansson om Benny Andersson och Thomas Anderberg.

Vill tipsa om ett mycket bra blogginlägg av Stefan Johanson med anledning av DN:s stora Benny Andersson-porträtt härom dagen och fyndet av en nio år gammal artikel i samma tidning av Thomas Anderberg. Jag håller i stort sett med Johansson. Kan likafullt konstatera att samtliga kommentarer till Benny Andersson-texten är positiva av slaget "bra med fördjupande perspektiv på populärkultur". Måhända innebär artikeln ett fördjupande ... av BA som visar sig ha ett fantastiskt ytligt förhållandet till "svenskhet", "folkmusik" och "klassiskt musik". Något som knappast artikelförfattaren Jerker Virdborg noterar i sin panegyrik.

Sound Made Visible, Kunsthal Brænderigården i Viborg.

Det pågår under sommaren flera utställningar med ljud i Öresundsområdet. Jag har tidigare nämnt magisterutställningen Nordic Sound Art på Museet for Samtidskunst i Roskilde och Sonic Youth på Malmö konsthall. Den finaste utställningen är emellertid Sound Made Visible på Kunsthal Brænderigården i Viborg, på Jylland. Det är en sparsmakad men mycket väl curerad och disponerad utställning där fokus ligger på transformationer av ljud, hur vibrationer, infraljud tar sig klingande uttryck, hur ljud ”synliggörs”. Jag tyckte till exempel mycket om Frode Gundorf Nielsens instrument som spelade med hjälp av luft- och vattentryck (se bilden). Tyvärr ligger Viborg litet avsides. Men har man vägarna förbi Århus, till exempel, bör man passa på att slinka förbi denna utställning. Det tar en timma med lokaltåget. Pågår fram till 9 augusti.

Sonic Youth på Malmö konsthall

Så har jag varit på Sonic Youth på Malmö konsthall. Massor med konst, kitsch och merchandise. Det är svårt att inte hitta bra konst i detta massiva utbud. Men en bra utställning är det sannerligen inte. Den är rörig och inga försök har gjorts till kontextualisering på ett övergripande plan. Utställningen syftar i mitt tycke endast till att ytterligare markera Sonic Youth som de främsta av gränsöverskridare mellan rock, bildkonst, video, konstmusik, ljudkonst, och gud vet vad. Sonic Youth är ett band som dryper av smartness: från första stund en lagom retrokitschig aura, och nu i den position att de på detta sätt kan ställa ut en mängd konstnärer som korsat deras väg, är deras vänner, eller som de helt enkelt tycker är bra, och göra detta till sitt eget. Men de är ett utmärkt rockband.

Ian Pace spelar Michael Finnissys History of Photography in Sound.

Det har blivit dåligt med uppdateringar här. Det trådlösa uppkopplingen är svag och funkar endast ibland på ett litet utrymme vid hotellbaren. I alla fall för mig. Igår var det en ny storartad pianistisk uppvisning av Michael Finnissys musik, denna gång av Ian Pace som spelade två delar ur History of Photography in Sound. Mycket kändes igen från English Country-Tunes: det stora formatet, spänningen mellan det extremt långsamma och återhållna och de väldiga energiska flödena. Om Finnissy själv spelade med enorm kraft, auktoritet och självförtroende, präglades Paces framförande av en makalös precision – men för all del också av auktoritet och självförtroende. Flera jag pratat med har svårt för de stora formaten och anspråken i Finnissys verk. Själv har jag svårt att se dem i mer kondenserad form. Form är en bisak, det här handlar om introspektion och katharsis. Underbart. Kan konstatera att det är de traditionella formerna som gett de stora upplevelserna. Har även varit på en konserter med elektronisk musik i olika former som inte gav något bestående. Samt en fruktansvärd upplevelse med ett slags neo-futuristisk ung italiensk ensemble. De skulle utmana våra föreställningar kring musik och konst, tydligen.

Kantele i Viitasaari.

Kantelen är ett instrument som sedan ett tiotal år engagerar alltfler unga finska tonsättare. På Time of Music framförs också en hel del duos, trios och kammarstycken med kantelen. I publikhänseende är det ett smart drag. Möjligen attraherar man en publik som har ett särskilt intresse i kantele och folkmusik. På så sätt breddar på så sätt publikunderlaget. Onsdagens konsert som gick under temat Cultural Transpositions” drog en osedvanligt stor publik till kapellet i Viitasaari. Med tanke på ”stadens” storlek var det en enorm tillströmning. Som alltid handlar det om presentationsformer och sammanhang. För musiken under konserten handlade knappas om blandformer i vidare ening utan om stycken som naturligt integrerade instrumentet i en konstmusikalisk miljö. Samtidigt kommer jag att tänka på en åsikt som presenterades på seminariet tidigare i veckan. Den potentiella publik är mångfacetterad och intresserad av väldigt olika typer av musik. Men det betyder inte att man nödvändigtvis är så intresserad av att höra hur stilar och genrer blandas ...

Michael Finnissys English Country-Tunes

Michael Finnissys pianoverk English Country-Tunes är ett riktigt kraftprov. Det består av 8 stycken indelade i 3 sektioner. Totalt är stycket cirka 45 minuter långt. Finnissy gjorde själv en kort och mycket pedagogisk inledning till stycket där han presenterade de tre ”karaktärerna” som stycket bygger på – en föredömlig lyssningsguide. Finnissy är ju känd för sin detaljrika och komplexa musik. Så är även detta verk. Samtidigt bygger det på ett slags blockprincip där det komplexa ställs mot lugna meditativa, extremt avskalade och enkla idéer, byggt på kvarter – som alltså anknyter till den engelsk folkmusik. Som helhet betraktat tyckte jag det var magnifikt. Idéerna som sådana, med dessa olika karaktärer, var egentligen mindre intressant, i sig själva faktiskt snudd på banala … Men på de sätt de möttes, hur det våldsamma korsades av det längtansfulla, det idylliska, var direkt gripande. Komplex modernism möter en romantisk själ. De enorma tonkaskader som Finnissy levererade vid flygeln lär vara exakt noterade! Jag tänker be om att få titta litet i partituret. 

I en annan del av Viitasaari.

Resan från Helsingfors till Viitasaari, rakt norrut mitt in i landet, tog fyra timmar. På bussen förberedde jag mitt föredrag som skulle inleda seminariet som hade den litet lustiga rubriken "Promoting Finnish Music". Nu hade seminariet en mer allmän karaktär. Själv pratade jag om den seriösa musikkritikens nuvarande ställning och möjliga framtid, i Sverige och internationellt, och pekade på hur denna generellt inte speglar de allt mer internationella och öppna scenerna utan mer och mer karakteriseras av snäva reservat, inte minst språkliga. De följande paneldebatterna handlade om hur den samtida konstmusiken och dess utövare kan beredas möjlighet att nå ut och möta en publik. Hur förlag, skivbolag och arrangörer arbetar. Wilhelm Kvist från Hufvudstadsbladet har rapporterat från seminariet. Och så kan jag naturligtvis skriva om den fina öppningskonserten, den trevliga stämningen i den lilla orten, festivalbastun i hotellet, etc. Allt i den lilla idylliska orten Viitasaari med 7000 invånare. Och så får sen på kvällen i festivalpuben höra att en man just i denna stad knivdödat två personer, skadat två och tagit sin tillflykt till hotellet där vi bor där han omhändertogs av polisen. Och detta mitt under öppningskonserten i kyrkan.

Hamburg Hafen City

Konsert och Kongress. Som ett alternativ till ny idrottsarena är ett konserthus en god investering för en kommun som vill öka sin attraktionskraft. Men det är en dyr investering. Den tid när konserthusen byggdes just för konserter är i stort sett förbi. Verksamheten är utvidgad, något som bäst tycks sammanfattas med ordet ”kongress” i namnet. Detta tas en nivå vidare med Elbefilharmonins nya konserthus i Hamburgs nya hamnområde, Hafen City. I enligheter med den väl beprövade modellen för attraktiv stadsplanering, ska Elbefilharmonin inrymma bostäder arbetsplatser och kultur. Det nya gigantiska konserthuset kommer följaktligen att vid sidan av kongressverksamheten (och konserter) inrymma bostäder. Ett framtida koncept också för ett nytt operahus i Stockholm?