Bild och ljud på Nordiska Musikdagar.

Fick mig just en lektion i synkronicitet. På Københavns musikteater visades nyss tre video- och ljudverk som på litet olika sätt ilustrerar en tendens i dagens elektroniska musik- och mediakonst. Bjørn Erik Haugens Regress var ett förhållandevis kort noisigt och brusigt stycke musik där bilden som visades på de två skärmarna korresponderade med detta dels vad gäller den visuella gråskalan och dels hur de abstrakta geometriska mönstren skiftade med minsta motoriska rörelse. Eyvind Gulbrandsens Still Life bygger på minnena när han som barn låg bak i bilen och tittade bakåt under det att han slumrade till den 80-talspop som strömmade ur bilstereon. Detta illustrerades genom bilder på en resa genom ett diffust landskap som försvinner bort från en bilruta och med behagligt invaggande "ytskikt" av poplåtar som liksom gungade i takt med att trafikljusen passerades ett efter ett. Mattias Peterssons och Fredrik Olofssons Ström avslutade. Vi fick nu höra andra halvan som är på cirka 30 minuter. Ström har blivit något av en svensk klassiker i genren avancerad minimalistisk elektronika och bygger just på synkroniciteten mellan musikens olika rytmer, pulser och knaster och rörelsen i de olika band som löper vertikalt över bildskärmen och som membran reagerar på ljuden. Uppbyggnaden sker gradvis och är perfekt avvägd. Ett verk som kan funka i precis vilken miljö som helst.

Nordiska Musikdagar i Köpenhamn.

Nordiska Musikdagar har märkligt nog de kanske bästa förutsättningar för en modern festival. När en festival som World New Music Days koncentrerar sig kring att dels visa upp det egna landets profil och dels har ambitioner att försöka spegla "hela världens" konstmusik, vilket lätt kan bli en väl ambitiös uppgift med krystat resultat, då tvingas Nordiska musikdagar att reflektera kring en "nordisk identitet" eller gemenskap. Denna ser som bekant annorlunda ut än innan Sveriges och Finlands EU-inträde för 15 år sedan, eller innan "murens fall" för drygt 20 år sedan, eller innan Island blev självständigt efter andra världskriget, innan Finland blev självständigt 1917 ... Nordiska musikdagar är i mångt och mycket en kvarleva från 1888, det år då festivalen grundades, vilket gör den till kanske världens äldsta festival för ny konstmusik. Men denna ideologiska anakronism och de påtvingade ställningstaganden som därmed krävs lade grunden till en enligt mig mycket lyckad festival i Oslo 2009 (min recension går att läsa i Nutida Musik 1-2 2009) och även festivalen i Norrköping 2007 kändes genomtänkt i dessa avseenden. Årets festival i Köpenhamn öppnade mycket lovande i går kväll i Grå hallen i Christiania med en lång konsert som pågick hela kvällen med Athelas sinfonietta, Danish National Girls Choir och inte minst trion Gáman. Denna trio bestående av blockflöjt, violin och dragspel bjöd på ett program där de växlade folkmusik från de nordiska länderna med nykompnerad musik av bland annat Henrik Hellstenius, Sunleif Rasmussen och Atli Ingolfson. De nya kompositionerna bildade helt naturliga övergångar mellan de olika traditionella melodierna (eller var det tvärtom?) och gav sammantaget intressanta material till hur och om "det nordiska" i någon mån fortlever också i den mest samtida konstmusiken.

Hårda tider för tidskrifter om ny konstmusik.

Nyligen fick jag årets första nummer av den norska tidskriften om ny musik, Parergon, i brevlådan. Ny redaktör är Christian Blom som låter meddela att tidningen nu kommer ut fyra gånger om året istället för med två dubbelnummer som varit standard de senaste åren. Det är glädjande. Även om ett dubbelnummer kan vara befogat emellanåt behövs det kontinuitet i vad som bör vara fora som på samma gång är fördjupande och breddande. Numret bjöd på en del intressant läsning, bland annat intervjuer med Ultima-festivalens tjänstledige chef Geir Johnson, och med årets, Lars Petter Hagen, som även är konstnärlig ledare för Nordiska musikdagar i Oslo 21-24 augusti, Happy Nordic Music Days. Aningen tunn, kanske – det gick snabbt att läsa igenom – men det verkar lovande. Det slår mig att Dansk Musiktidskrift legat nere ett år – sista numret kom ut vid ungefär denna tid i fjol. Redaktörsbyte och halvering av stödet från danska kulturrådet anger man som orsak. DMT har inte upphört, men den har omstrukturerats till att vara dels en nättidning som publicerar kontinuerligt nyheter, och dels en papperstidning, nu med Klaus Møller-Jørgensen som redaktör. Det ska bli intressant att följa tidskrifterna framöver. Tyvärr är båda tidningarna exempel på svårigheten det innebär att driva en kulturtidskrift om konstmusik – i dessa fall har handlat om svårigheten att behålla kontinuiteten. Det är väldigt mycket arbete och små ekonomiska marginaler. Många av de arbetsuppgifter som i normala fall läggs ut på professionella, redigerare, layoutare eller översättare måste man göra själv. Nyligen på Time of Music-festivalen i Viitasaari (som jag bloggade om) höll jag ett föredrag om situationen för journalistiken för ny konstmusik i Sverige (med vissa internationella utblickar). Jag kommer också att medverka i ett seminarium 21 augusti på samma tema under Nordiska Musikdagar i Oslo. Detta är ett uppenbart angeläget ämne. Med mig i den nordiska panelen har jag bland annat Per Magnusson från trionus och norska Morgonbladets Magnus Andersson, som också skriver regelbundet i Nutida Musik. Jag återkommer med rapporter.