Ian Pace spelar Michael Finnissys History of Photography in Sound.

Det har blivit dåligt med uppdateringar här. Det trådlösa uppkopplingen är svag och funkar endast ibland på ett litet utrymme vid hotellbaren. I alla fall för mig. Igår var det en ny storartad pianistisk uppvisning av Michael Finnissys musik, denna gång av Ian Pace som spelade två delar ur History of Photography in Sound. Mycket kändes igen från English Country-Tunes: det stora formatet, spänningen mellan det extremt långsamma och återhållna och de väldiga energiska flödena. Om Finnissy själv spelade med enorm kraft, auktoritet och självförtroende, präglades Paces framförande av en makalös precision – men för all del också av auktoritet och självförtroende. Flera jag pratat med har svårt för de stora formaten och anspråken i Finnissys verk. Själv har jag svårt att se dem i mer kondenserad form. Form är en bisak, det här handlar om introspektion och katharsis. Underbart. Kan konstatera att det är de traditionella formerna som gett de stora upplevelserna. Har även varit på en konserter med elektronisk musik i olika former som inte gav något bestående. Samt en fruktansvärd upplevelse med ett slags neo-futuristisk ung italiensk ensemble. De skulle utmana våra föreställningar kring musik och konst, tydligen.

Kantele i Viitasaari.

Kantelen är ett instrument som sedan ett tiotal år engagerar alltfler unga finska tonsättare. På Time of Music framförs också en hel del duos, trios och kammarstycken med kantelen. I publikhänseende är det ett smart drag. Möjligen attraherar man en publik som har ett särskilt intresse i kantele och folkmusik. På så sätt breddar på så sätt publikunderlaget. Onsdagens konsert som gick under temat Cultural Transpositions” drog en osedvanligt stor publik till kapellet i Viitasaari. Med tanke på ”stadens” storlek var det en enorm tillströmning. Som alltid handlar det om presentationsformer och sammanhang. För musiken under konserten handlade knappas om blandformer i vidare ening utan om stycken som naturligt integrerade instrumentet i en konstmusikalisk miljö. Samtidigt kommer jag att tänka på en åsikt som presenterades på seminariet tidigare i veckan. Den potentiella publik är mångfacetterad och intresserad av väldigt olika typer av musik. Men det betyder inte att man nödvändigtvis är så intresserad av att höra hur stilar och genrer blandas ...

I en annan del av Viitasaari.

Resan från Helsingfors till Viitasaari, rakt norrut mitt in i landet, tog fyra timmar. På bussen förberedde jag mitt föredrag som skulle inleda seminariet som hade den litet lustiga rubriken "Promoting Finnish Music". Nu hade seminariet en mer allmän karaktär. Själv pratade jag om den seriösa musikkritikens nuvarande ställning och möjliga framtid, i Sverige och internationellt, och pekade på hur denna generellt inte speglar de allt mer internationella och öppna scenerna utan mer och mer karakteriseras av snäva reservat, inte minst språkliga. De följande paneldebatterna handlade om hur den samtida konstmusiken och dess utövare kan beredas möjlighet att nå ut och möta en publik. Hur förlag, skivbolag och arrangörer arbetar. Wilhelm Kvist från Hufvudstadsbladet har rapporterat från seminariet. Och så kan jag naturligtvis skriva om den fina öppningskonserten, den trevliga stämningen i den lilla orten, festivalbastun i hotellet, etc. Allt i den lilla idylliska orten Viitasaari med 7000 invånare. Och så får sen på kvällen i festivalpuben höra att en man just i denna stad knivdödat två personer, skadat två och tagit sin tillflykt till hotellet där vi bor där han omhändertogs av polisen. Och detta mitt under öppningskonserten i kyrkan.