Sofia Jernberg och Monica Danielson på turné i Schönberg/Sciarrino.

Härom veckan såg jag Piteå Kammaroperas uppsättning av Schönbergs Pierrot Lunaire och Salvatore Sciarrinos Infinito Nero på Folkoperan i Stockholm med Sofia Jernberg respektive Monica Danielson som solister. Ni som ännu inte haft möjlighet att se denna under den pågående turnén har fortfarande en möjlighet den 29 okt i Örnsköldsvik och den 3o i Umeå. Även om jag inte är helt övertygad av föreställningen (en recension kan man snart läsa i Nutida Musik), är detta något som inte bör missas.

"Välkommen till Flandern"

"Välkommen till Flandern", affisch eras det (på flamländska) på flygplatsen i Bryssel – i Belgien, som "landet" fortfarande ligger i. Belgiens akuta kulturella-nationella kris (är det en kris?) blir direkt påtaglig. Den manifesterar sig sedan mer implicit när jag tar del av programmet till musikfestivalen TRANSIT i Leuven (15 minuter med lokaltåg västerut från flygplatsen), som jag är här för att besöka. Festivalen ligger under paraplyfestivalen Festival van Vlaanderen, som i sin tur får stöd av det flamländska kulturministeriet. Vallonien har sitt eget. För den nya musiken skapar detta en speciell situation. Flandern är betydligt mer organiserade och satsar mer resurser, vilket innebär att de syns och hörs mer. Skall man vara tonsättare och utövare av ny musik i Belgien bör man vara flamländare. Jag har framför allt de senaste två-tre åren träffat och haft kontakt med många inom den belgiska samtidsmusiken, och jag har svårt att se något missgynnande annat än det som är resultatet av denna struktur. Ett resultat är hur TRANSIT-festivalen domineras av flamländska musiker och tonsättare. Inget fel i det. Ingen reagerar på om en Malmö-festival har en stor andel i Skåne verksamma konstnärer på programmet. Bakgrunden är dock litet annorlunda här. År 2012 arrangerar Belgien ISCM World New Music Days, där festivalen är ambulerande mellan städer i Flandern och Vallonien.

Morton Subotnick föreläste på Audiorama.

Igår var jag på ett seminarium på Audiorama med Morton Subotnick, syntpionjären, som hade en så viktig roll i utvecklandet av Buchla-synten. Under tre timmar, med paus på en kvart, berättade han om sin karriär från det sena 50-talet fram till den nya operan Jacob's Room, som nyligen hade premiär. Subotnick återkom under seminariet till hans idé om musik som gestik. Han menade att detta är något som förenar hans musik idag med de visioner han hade för 50 år sedan. Han berättade också historien kring beställningen av Silver Apples of the Moon (1967) – verket som betytt så mycket för att föra ut den elektroniska musiken till en litet bredare allmänhet. Flera av de anekdoter och sidospår han kom in på kändes för mig märkligt närvarande. Mycket har jag läst, men de kändes liksom påtagligare än så. Då slog det mig att jag hört Pauline Oliveros berätta delvis exakt samma saker under ett liknande seminarium i Oslo för ett år sedan när hon berättade motsvarande historia om bland annat San Francisco Tape Music Center, som de båda var med och initierade och verkade vid. Den som vill läsa om detta rekommenderas David W. Bernsteins antologi.

Nutida Musik recenserad i Helsingborgs dagblad.

Nutida Musik fick också en positiv recension i Helsingborgs dagblad för ett par veckor sen.

"Sobert förpackade uppslag och fördjupningar för vänner av konstmusik som inte vill styras av smal och förutsägbar bevakning!"

Wfestival på Fylkingen.

I söndags var jag på Wfestival på Fylkingen. W står för Wrangö, som i Marcus Wrangö, som arrangerade. Det kan låta som en egotripp men vad det handlar om är snarare ett sympatiskt sätt att bjuda på sin och kollegors musik. Ett eget initiativ i miniatyr (men som kräver mycket engagemang och tid) och som är en grund för Fylkingens verksamhet och ideologi. Fösta kvällen spelades bland annat på Magnus Bunnskogs verk för sex skivspelare Soll die Schlaf nicht allmählich abgeschafft werden?. Den text som innehade en central plats i verket framträdde inte så tydligt. Däremot präglades spelet av en viss trevande återhållenhet med betoning på kortare detaljer och där scratchingen, som i denna musik aldrig är längre än en lätt handrörelse bort, hölls tillbaka. Subtilt och lyhört. Just för dessa egenskaper uppskattade jag också framför allt Mats Erlandssons tysta och pregnanta elektroakustiska rinse frequently with spirits. Tyvärr blev jag förkyld dagen därpå och kunde därför inte närvara den andra konsertkvällen.

Nutida Musik recenserad i Svenska dagbladet.

Senaste numret av Nutida Musik, # 2 2010, har recenserats i Svenska dagbladet.

Martin Aagård kräver att Expo får priset.

Den svenska tidskriftsvärlden har länge varit politisk. Då menar jag inte specifikt tidskrifterna, utan den infrastruktur som omger den. Under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i morgon bjuder Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter (FSK) in till debatt om kulturtidskriftsstödet med anledning av Alliansens önskan av smalna av kulturtidskriftsbegreppet. Debatt är kanske fel ord. Snarare handlar det om en manifestation för de samhällsorienterade tidskrifterna – det är främst dessa som är representerade och frågan gäller. De flesta av dessa tidskrifter brukar dock sällan nämnas vid namn. De är ofta minoritetstidskrifter som det sällan skrivs om i media. Desto viktigare brukar det vara att försvara och hävda betydelsen av Bang och Arena och några till, vars medarbetare på olika sätt är starka aktörer i media. Nyligen har Socialpolitik och Scoop lyfts fram som tidskrifter som riskerar att drabbas. Dessa medverkar i FSK:s debatt.

Det hävdas ofta att Alliansen med kulturtidskrift framöver endast kommer avse dem som riktar in sig på "de sköna konsterna", som det ibland (tyvärr lätt nedlåtande) uttrycks. Jag skulle hävda att den stora oron snarare gäller avskaffandet av förlustkravet. Detta kan mycket väl komma att innebära att en mängd kommersiella tidskrifter får del av kulturrådets pengar, och att de mindre och specialiserade, såväl konst- som samhällsorienterade, får sina hårt åtstramade budgetar minskade och därför tvingas lägga ner.

I linje med detta och under intryck av sd:s framgångar i valet, "kräver" Aftonbladets Martin Aagård på sin blogg att tidskriften Expo ska få FSK:s pris för årets kulturtidskrift som delas ut på fredag. Han vill "markera mot det fullkomligt absurda medieklimat som regeringen uppenbarligen vill ha". Det Aagård skriver om är viktigt och i den stora världen är det vidrigt det som skett med sd:s intåg i riksdagen. I denna värld är det av yttersta vikt att en så viktig – och bra – tidskrift som Expo inte tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl, snarare ska den stöttas mer än någonsin. I sammanhanget rör sig Nutida Musik i den "lilla världen". Men samtidigt är denna undervegetation grogrunden för ett rikt kulturliv, för mångfald och i förlängningen demokratin. Hur hotade de samhälls- och politiskt orienterade tidskrifterna än är så gynnas dessa ständigt i kulturdebatten och får mest mediaexponering. (Men då som sagt endast ett fåtal av dem.) Men det är lättare att politisera samhällsfrågor – och följaktligen lättare att skriva om.

Medielogiken kräver "markeringar" av Aagårds eller FSK:s slag, liksom den kräver en vinnare för att skilja ett riktigt pris från ett struntpris. Själv tycker jag att man gott kan strunta i att utse en vinnare. En utmärkt idé vore att som nu nominera fem "utmärkta tidskrifter", och sen på typ bokmässan på något sätt presentera dessa. Vad finns för likheter, vad har man gemensamt, vad skiljer dem åt? Detta är väl ett sätt om något att manifestera kulturbegreppet och en grund för att kunna visa upp kulturtidskrifterna rika flora!

Men FSK:s existensberättigande handlar om att skapa uppmärksamhet. Och Martin Aagård måste ju ha något att skriva om. I Aagårds värld kommer ingen bry sig om nominerade Nutida Musik vinner. Däremot kommer han och hans kollegor skriva så tangetbordet glöder om Expo gör det.

Från vår lilla värld kan jag i alla fall meddela att Nutida Musik är på gång med ett temanummer om "Entartete Musik" – "urartad musik" av idag. Förvisso om "de sköna konsterna" (eller "de fula") men som riktar sig mot omvärlden och naturligtvis är mer angeläget än någonsin.

Martin Aagård, jag kräver att du läser det!