World New Music Magazine recenserat i Aftonbladet

Idag (2009-09-30) recenseras World New Music Magazine i Aftonbladet av Mikael Strömberg. Eftersom det inte finns någon länk till texten följer den här i sin helhet.

"Senaste numret av World New Music Magazine (Volume 19) ägnas helt åt svensk nutida musik: Swedish (hi)stories. Idén, med Andreas Engström som redaktör, är att ta temperaturen på en konstmusik som allt tydligare tänjer åt bild, film, text, design – och just berättelser.

Tråden, eller strängen, nystas upp på ett elegant sätt av Erik Wallrup i texten String Theory, som beskriver de yngre tonsättarnas intresse för hela landskapet. Detta soundscape som fysikaliskt bygger på strängteorins idé om vibrerande strängar.

Sverige har sin karga ödslighet som viker ut sig i ljud och poesi (Jesper Olssons Swedish audio-poetry today). Vi har den radioegna konsten (Susanne Skog Myréns Seduction of transmission). Trots konserthusens pengabrist har vi ny orkestermusik med fler lyssnare i salongen än på scenen (text av Thomas Anderberg).

Antagligen skapar klimatet och landskapet, bidragsmodellerna och kulturpolitiken den musik vi förtjänar. Å ena sidan är det naturligtvis utopiskt att hitta en nationell identitet bara genom att lyssna till musik. Å andra sidan är musik ett slående exempel på hur inlånade, omformulerade och nyskapande influenser formar ett land. Allt detta som identitet består av.

Bra nummer av en, vanligtvis, anonym tidskrift."

Nutida Musik och World New Music Magazine recenserade i Tidskriftsspalten.

Nutida Musik 1-2 2009 samt årets svenska nummer av World New Music Magazine recenserades i Kristianstadsbladets tidskriftsspalten i går.

Open Form-festival med Pauline Oliveros i Oslo.

De båda tidigare nämnda Cage-forskarna har dock korsat varandras vägar tidigare. De var båda med och startade nätverket Open Form kring årsskiftet 2004/05. Bland grundarna fanns även Else Olsen Storesund och jag själv. Efter ett par möten och konferenser i Stockholm och Oslo, samt en festival i Trondheim, organiserad av Guro Rønningsgrind, ägde den första stora Open form-festivalen rum i Oslo i februari 2007 med Christian Wolff som huvudtonsättare. (En intervju med Wolff därifrån går att läsa i Nutida Musik # 2 2007.) Lägligt nog äger den andra upplagan av festivalen rum just nu, 26-29 november, med Pauline Oliveros på plats. Igår var det stor invigning med ett performativt skådespel av festivalens ledare Olsen Storesund i foajén till den nya operan, i vilket bland annat Oliveros medverkade på dragspel. Idag var jag på en intressant konstnärspresentation och intervju med Oliveros på Notam.

John Cage-forskning i Oslo.

Sedan några år forskas det flitigt om John Cage i Norge. Det handlar inte om något gemensamt forskningsprojekt utan om individer som råkar dela intresse. Nu kan man se det första ordentliga resultatet av detta. På Norges Musikkögskole och vid musikvetenskapen vid Oslo universitet har Magnus Andersson respektive Mia Gøran disputerat två dagar efter varandra(!). Ingångarna till Cage skiljer sig dock rejält åt. Titeln på Anderssons avhandling Elaborating Nothing – John Cage's aesthetics of Silence talar för sig själv. Gøran har en mer performativ ingång i sin avhandling Sansningens poetikk, John Cages estetiske prakis – "a non-knowledge of something rhat had not yet happened".

Kristianstadsbladet om Nutida Musik.

Så här skriver Kristianstadsbladets kulturredaktör Sune Johannesson 12 november i tidningens kulturblogg om senaste numret av Nutida Musik:

"I Nutida musiks senaste nummer skriver tonsättare själv om sin arbetsprocess. Kul läsning, även om det är lite väl internt ibland. Musik är inget som bara låter i stunden, det ligger ett stort och tidskrävande arbete bakom. Inget nyhet, men sällan får man ta del av vägen på det här viset. Kul."

Peter Vogel på Sandvikens konsthall.

Sandviken är sannerligen ingen storstad, och Konstmuseet är för staden proportionerligt dimensionerat. Men de har en festival för ny musik och ljudkonst, Vindöga. Har just tagit in på ett bed and breakfast efter hållit en föreläsning om soundscapes. Men framför allt har jag sett en separatutställning med en av den första generationens tyska ljudkonstnärer, Peter Vogel. Det är bara att gratulera konsthallen för en av intendenterna, Daniel Palmbergs, påpassliga initiativ. Vogel har länge och konsekvent jobbat skulpturalt, där skulpturerna är nedskalade till det mest basala av system där de reagerar på ljud, rörelse eller skugga – och lyser, rör sig eller låter. Peter Vogels skulpturer hör egentligen inte till mina favoriter – just interaktiv konst får lätt något egennyttigt över sig och åldras snabbt. Men det finns en linje och konsekvent tänkande, och, skulle jag vilja påstå, en objektiv kvalitet ... Jag tror inte Peter Vogel haft en separatutställning i Sverige tidigare. Jag rekommenderar en resa till Sandviken för en av den interaktiva ljudkonstens pionjärer. Pågår fram till 29 november.

Seminarium för festivalarrangörer i 's-Hertogenbosch.

I s'-Hertogenbosch, eller "Den Bosch", i Brabant, en timmas tågresa från Amsterdam, pågår just nu en av de stora nederländska festivalerna för ny konstmusik, November Music. Där medverkade jag nyss i ett seminarium för festivalarrangörer (trots att jag inte är festivalarrangör själv, men Sverige bör väl ha någon representant tycker jag ;-)). Mötet utgick från en grundproblematik men som snarare betraktades som en positiv utmaning; hur man bär sig åt för att nå fram till publiken och utan att behöva spendera massiva utgifter just på information och marknadsföring. I grund och botten handlar det om att skapa attraktion, och hur gör man då det? Det intressanta är att de flesta festivalarrangörer verkar tämligen överens om att detta med att kunna presentera ett uruppförande av en beställning är långt ifrån vad som utgör grundreceptet för en framgångsrik festival. Kanske inte ens för vad som skulle innebära kvalitet, inte ens internt. För vad bryr sig en publik om egentligen? Att man får höra en massa första framföranden eller att man får höra bra verk? Prestigen kring uruppförandena är något som endast bekommer några få. Istället handlar det om att en festival skall vara en mötesplats för en levande muskikultur och för att utveckla detta handlar det m att samarbeta om beställningar och produktioner.

Tidningen Kulturen om World New Music Magazine.

Tidningen Kulturen recenserade nyligen World New Music Magazine. Recensionen var ganska kritisk, om än inte helt. Huvudsakligen handlade det om att detta temanummer om ny svensk konstmusik alltför mycket handlade om presentationer av en rad ämnen och inte om en kritisk debatt: det "påminner ibland mer om public service-rapporter än artiklar om en levande sen. ... generaliserande snarare än problematiserande." Jag kan delvis förstå kritiken – men mest på så sätt att jag som skribent och redaktör ständigt tampas med dessa frågor: att göra journalistik och kritiken kring musik till kritik i en vidare (och ursprungligare, eller korrektare) mening. Därför tycker jag att Billie Lindahl har läst aningen slarvigt när hon – generaliserande – skriver att avsaknaden av en levande kritik avspeglas i World New Music Magazine. Men för all del, det är skribentens åsikt, och jag respekterar den. Recensionen blir däremot mot slutet rejält problematisk. Lindahl ställer sig bland annat frågan hur det kommer sig att musikkritiker hellre går på Springsteen-konserter än intresserar sig för ljudkonst, och tar även upp något ljudprojekt som Magasin 3 visar upp på sin hemsida som exempel på "övergivna frågor". Nu är väl kanske Magasin 3 inte någon vidare progressiv inrättning för ljudkonst, men framför allt tycker jag skribenten här gör ett grundfel som kanske återspeglas i hela texten: Det är den lättaste saken i världen att komma på ämnen som inte tas upp i till exempel en tidskrift och sen kritisera den för detta; därmed är risken stor att man bedömer den på fel grundvalar. Nåväl, läs den själva. Recensionen - och World New Music Magazine.

Nils Forsberg intervjuar Blixa Bargeld.

I dagens Expressen intervjuar Nils Forsberg Blixa Bargeld som är på besök i sin gamla hemstad (Väst)Berlin. Med anledning av att det är 20 år sen ”muren föll” ger Forsberg perspektiv på ”nu” och ”då”. Blixa Bargeld blir då den perfekta illustrationen: mannen som tidigare använde borrmaskiner i sin alternativmusik, sitter nu välklädd i kostym på en vinbar och konverserar på italienska, samtidigt som han sörjer den tid som en gång var. I sin iver att hitta en journalistisk hook (som väl i och för sig föll sig ganska naturligt) målar Forsberg upp en gammal kliché: en gång var Berlin radikal – inte längre. Blixa Bargeld var med ”då” – men betyder det att han vet hur det ser ut idag? Och vilka är hans kriterier för alternativkulturer och radikalitet? Och vad vet Nils Forsberg? Han säger i princip inget själv – och köper därmed resonemangen.

Resultatet är inte bara svag kulturjournalistik utan tyvärr ett praktexempel på hur denna ser ut i svenska dagstidningar idag. Vid sidan av att indirekt verifiera den intervjuades åsikter faller artikeln på ett klassiskt felslut – även det så vanligt inom framför allt just kulturjournalistik – att bedöma samtiden utifrån vad man idag vet om det som varit.

Det är lätt att känna till Einstürzende Neubauten idag. Det var svårare att veta vad de hade för sig 1981. På samma sätt är det lätt att känna till Berlins ”klubbscen” idag, men svårare att känna till Berlins alternativscener. Kan man därför dra slutsatsen att Berlins musikscen idag handlar om technoklubbar och Love Parade? Artikeln kunde varit som den är, minus detta konstaterande (som väl är Bargelds, men också blir Forsbergs). Samt med tillägget att det finns en annan Berlinradikalitet idag. Vad som inte tas upp är att de hyfsat insatta idag varje dag i veckan kan uppleva kanske 2-3 ”alternativa” musikevenemang i Berlin och att Berlin i många kretsar är navet för alternativmusik, internationellt. Detta får sällan någon form av institutionellt stöd utan är helt självorganiserat. Är infrastrukturen densamma som på 80-talet. Naturligtvis inte. Fanzine, flyers och posters är (i stort) utbytt mot internet och mailutskick. Och så finns det annat. Vilka som spelar med tryckluftsborrar eller – rättare sagt – gör motsvarande mer samtidsradikalt kanske jag inte känner till. På samma sätt som man inte visste vilka som gjorde detta 1981.

Nej, det hade inte blivit en annan artikel. Däremot en riktigt bra.

Ulf Stenberg anklagar svenska konsertinstitutioner.

Förre EMS-chefen Ulf Stenberg anklagar i Tidningen Kulturen svenska konsertinstitutioner för att försumma ett viktigt musikarv genom att helt glömma bort ett par generationer radikala efterkrigstonsättare: Nono, Berio, Kagel, Stockhausen, Xenakis; de moderna klassikerna. Ulf Stenberg har helt rätt i sin kritik och situationen är naturligtvis mycket beklaglig. Detta är en repertoar som är mycket försummad i Sverige och det känns som om uppgiften mest bärs av vissa enskilda individer. Det senaste två åren är det främst KammarensembleN med sina klassikerkonserter som stått för den främsta insatsen. Jag har själv tagit upp ämnet, men då i ett annat sammanhang (i Nutida Musik # 2 2008). Då handlade det om hur dagstidningskritiken på senare år allt tydligare dragit ner på utlandsperspektivet genom att mest skriva om svensk musik, samtidigt som man lyft fram musik som på ett eller annat sätt har populärkulturella referenser. Den"kontinentala modernism" – äldre som ny – är mer eller mindre bortsorterad. Kan informera om att Nutida Musik i de närmsta numren kommer med rejäla block om bland andra Mauricio Kagel, Georges Aphergis och Klaus Huber. Vi sviker i alla fall inte.