Nutida Musik i Tidskriftsspalten.

Härom dan gick det att läsa om Nutida Musiks temanummer om Sydöstasien i Kristianstadsbladets varje månad återkommande Tidskriftsspalten.

Christian Wolffs Burdocks.

Christian Wolffs Burdocks på Capitol, Stockholm, med en för konserten sammansatt grupp ledd av Mats Persson. Det vore enkelt att hävda att den främsta poängen med denna typ av musik, som alltså bygger på obestämbarhet framkallad genom olika regler som musikerna har att förhålla sig till, är att klangen, den enskilda tonen, frigörs. Det är visserligen sant. Men lika sant är att strukturen brer ut sig naket, självklart, tydligt – och samtidigt i sin komplexa rikedom. Men här finns inga fastlagda formler, utan det sker genom ett nät av spelregler som Wolff arbetar med och förfinar än idag. Burdocks är komponerat 1970-71. Det bygger på ett aktivt handlande hos musikerna och är i sin demokratiska anda ett både tidstypiskt och tidlöst verk. Det är Morton Feldmans frilagda klanger men placerade i långsamt roterande och sinsemellan överlappande kugghjul. Som åhörare dras man in inte bara i sitt eget lyssnande, utan in i den ritual som utspelar sig på scen bland musikerna. Det är nog roligast för musikerna, kan nog hävdas. Men det är också fascinerande att i ett verkligt nu uppleva hur rörelsen framåt läggs bit för bit, steg för steg. Detta var Samtida musiks sista konsert för säsongen. Ett program som varje gång jag varit med varit mitt i prick. För den som är intresserad av Christian Wolffs tankar kring sin musik rekommenderar jag en mycket intressant intervju Magnus Andersson gjorde med Christian Wolff i Nutida Musik # 2 2007.

Jan W. Morthenson om digital konst.

Jag hittade för ett tag sen en intervju med Jan W Morthenson gjord av Anna Orrghen som jag vill tipsa om. Jag gissar den gjordes i samband med arbetet med avhandlingen Den medierade konsten. Intervjun rör Morthensons tidiga erfarenheter av digital teknologi för att göra musik och videokonst och är väldigt lång. Vid sidan av djupdykningar i Morthensons egna skapande ger den intressanta perspektiv på bland annat Public Service och bildningsidealens metamorfoser över tiden.

Anders Eliasson vs. LjudOljud – och Anna Odell.

Igår var jag på Berwaldhallen och lyssnade på Anders Eliassons nya verk för orkester, kör och solist, Quo Vadis. Det var gott om folk och media var på plats - kritikerna från dagstidningarna skulle nu följa upp de inför konserten-porträtt som publicerats ett par dagar innan. I veckan har jag också varit på festivalen LjudOljud som arrangeras årligen av Musikhögskolan i Stockholm där de kompositionsstuderande på magister- och kandidatsnivå får sina avgångsverk framförda. Jag kan ha missat någon eller något, men när jag säger att media var representerad i form av endast mig har jag i alla fall rätt i princip. Sällan är det mer slående var medias prioritet ligger och vad det är som anses viktigt i musiklivet. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att dissa Anders Eliasson. Anledningen till att jag gick på konserten var för att jag var uppriktigt intresserad – alltså inte driven av någon "pliktkänsla". Men att i princip hela Svenska dagbladets musikredaktion (konstmusiken) är på plats, också för att dela ut tidningens operapris, ligger helt i linje med deras musikbevakning i stort: svenskt, orkester- och kammarmusik och "neo"-någonting. Var finns intresset för det nya och unga? Samtidigt äger, som de flesta nog känner till, Konstfacks elevutställning rum. Sällan har ett enskilt verk som Anna Odells fått så mycket uppmärksamhet – långt innan och också nu under utställningen. Jag skall inte kommentera verket här, ännu, för jag har inte varit och sett det. Men det är tydligt att konstvärlden, också de unga ännu inte färdigutbildade, förmår att gripa in i verkligheten och engagera. Det har jag hittills inte sett antydan av under någon konsert på Musikhögskolans festival. Vad beror detta på? Vill man inte? Kan man inte? Får man inte? Tänker man inte tanken? Som det ser ut nu får man nog finna sig i att all uppmärksamhet också i fortsättning riktas mot de stora pådragen på konserthusen.

KMA ger kulturutredningen underkänt.

Jag fick precis ett mail från Kungl. Musikaliska Akademien med ämnet "'icke-godkänt' för Kulturutredningen". I mailet går att läsa: 

"Utredning är en ren tjänstemannaprodukt som helt saknar ett konstnärligt perspektiv. Utan en konst- och konstnärspolitik saknar utredningen mening. 
Konstnärerna och deras villkor berörs endas flyktigt. Istället dominerar ett marknadsinriktat nyttoperspektiv där konstnärerna betraktas som ett redskap för politiska syften.
Den centralisering som utredningen föreslår visar utredarnas brist på förståelse för kulturens mångfald och behov av spetskompetens. Denna sammanslagning av myndigheter skulle leda till oöverskådlig byråkrati och direkt motverka konstens utvecklingsmöjligheter." 

Remissyttrandet i sin helhet kan laddas ned från KMA:s hemsida.

Andres Lokko om Peter Gabriel.

I Aftonbladet kan man läsa hur Andres Lokko dissar valet av Peter Gabriel till Polarpristagare – förvånad, någon? Juryns klockor har stannat vid 1985, menar han. Den har inte tagit någon hänsyn till den "rockhistoriska kanon som ständigt formuleras om och förändras". Och knappast har juryn läst de kritiker Lokko lyfter fram som Västvärldens viktigaste de senaste decenniet. Lokkos text visar med all tydlighet hur låst han själv är i ett enkelspårigt tänkande kring stora artister och "moderna musikhistoriska framsteg". Några av de kritiker han nämner har på olika sätt bidragit till en breddad syn på populärmusikvärlden, utifrån såväl kulturella, politiska och stilistiska perspektiv – och på "framsteget". Men det verkar han själv inte tagit in. Världen ter sig (för många men inte alla) här i Väst betydligt större, öppnare och mer mångfacetterad än vad den gjorde, säg 1985. På ett sätt har Gabriel varit tyst sen mitten av 80-talet – han har inte levererat fler Sledgehammers. Men det är här hans kulturella insats verkligen tar start, genom Womad och Real World, till exempel. Gabriel passar inte in i Lokkos rockhistoriska kanon. Men vem behöver en gubbig kanon idag? Är det relevant att tala om en kanon idag? Endast en obotlig anglofil kan anse det. Gabriel får priset för att han dragit sig undan, verkat i det tysta och valt att ställa sig utanför all form av kanonisering.

José Antonio Abreu får Polarpriset.

Att José Antonio Abreu får Poloarpriset i kategorin klassisk musik är också ett utmärkt val. Annars tycker jag att man i denna kategori har svängt litet under åren och man verkar gått efter väldigt olika kriterier. Medan populärmusiken fått sina pristagare i stort sett efter "storleksordning", har konstmusiken gått till både västerländska och österländska traditioner, till tonsättare och interpreter, och nu till vad som enklast kan beskrivas som en systemuppbyggare av största format. Det Abreu gjort för tusentals venezuelanska barn under decennier är svårt att mäta. Men man kan ana att insatsen är enorm. Samma gäller vad detta betytt för den klassiska musiken. Eller vad det betytt för landet i stort. Även om René Flemming, som fick priset förra året, hör till mina absoluta favoritsångerskor, sympatiserade jag inte fullt ut med valet. Vilken är hennes betydelse, på djupet? Med José Antonio Abreu är det annorlunda. Ett socialt ingenjörskap och ett konstmusikaliskt engagemang i bästa kombination. En relativ doldis (om man jämför med Stockhausen, Boulez eller Flemming) på så sätt att insatsen och det han åstadkommit – El Sistema – är större än det egna namnet. Vilket faktiskt också kan sägas gälla Peter Gabriel. Två val helt i min smak.

Peter Gabriel får Polarpriset.

Peter Gabriel får alltså årets Polarpris i kategorin populärmusik. Ett utomordentligt bra val. Någon gång när jag funderade på möjliga kandidater som borde få priset men som inte kommer att få det, hamnade Peter Gabriel bland dessa. Jag är med andra ord lite förvånad. Genesis åren 1969-75, när Gabriel var dess frontfigur, är representanter för den i 30 år av varenda popkritiker smädade genren progressiv rock. Men det är musik som i kraft av kvalitet står sig än idag. Som soloartist hittade han under 70- och 80-talen intressanta ingångar i brytpunkten till den digitala tekniken och på ett smidigt och personligt sätt tog han sig an idéer hämtade från utomeuropeiska musikkulturer som han fogade in i sin vad som på ytan kunde verka vara dansant 80-talspop och i sin filmmusik. Och sen har vi hans engagemang för "World Music". Man kan tycka vad man vill om den etiketten, men Gabriel har onekligen betytt mycket för att på en bred front ge oss i Väst alternativ till vårt populärmusikparadigm. Igår när jag slökollade lite på Youtube hamnade jag på Peter Gabriels Sledgehammer från 1986. En fantastisk video (och bra låt) som i popsammanhang var omvälvande när den kom. Peter Gabriel har gått i fronten för ganska mycket. Och väldigt ofta har det varit kvalitet i det han gjort. Har ännu inte sett så många reaktioner på valet av Gabriel.  Såg dock att en representant för denna generationen av punkkritiker, Harry Amster i SvD sågat valet av Gabriel med en gäspning. Madonna hade varit bättre. Gäsp.

Spor-festivalen i Århus: musikteater och Neue Volaksolisten Stuttgart

I går var det en helkväll med ny musikteater i den underbara lilla träbyggnaden Helsingør teater i Århus Gamle By. Bland annat fick vi höra "mikrooperan" Triumph av Niels Rønsholdt (musik) och Signe Klejs (bild). I tre korta episoder undersöktes i bild och ljud i form utifrån ett piskrapp och dess förhållande till både smärta och njutning. Det var en fantastisk fin "idéteater" som i sin konceptuella utformning överskred musikens förmåga att ofta ta över ett. Del i detta hade också de fantastiska musikerna i ensemblen Figura och inte minst den i 20 minuter stönande Signe Asmussen. Det klangliga hölls ihop och blev mångtydigt och på så sätt fick det ett egenvärde. Tidigare samma dag gav Neue Vokalsolisten Stuttgart ett långt program i samma teater. Kvaliteten på verken var blandad, måste jag säga, men mycket var bra. Jag tyckte mycket m Luca Ronchettis barbershopblinkning (?) Coins and Crosses och Jennifer Walshes korta stycke Paddy Reilly Runs with the Devil där sångarna lyssnandes på iPods och walkmans och visuellt och klangligt uttryckte fragment av vad som – också av titeln att döma – borde vara en upphackad Van Halen-låt. Riktigt gripen blev jag av det första stycket, Love Songs av Claude Vivier. Vivier använder en mängd olika vokala tekniker, men låter dessa inte komma i vägen och störa varandra. Det vi fick höra var en 20-25 minuter lång uppvisning i vokal subtilitet och nyansrikedom som berättade episoder ur kärlekens väsen. Lysande.

Spor-festivalen i Århus: Kagel och Aperghis

Århus är Danmarks näst största stad. Ungefär lika stor som Malmö. Det borde finnas ett gott publikunderlag för egentligen vilket slags kultur som helst. Det är nu ganska få som hittat till den gamla Lynfabriken  för Scenatets musikteaterkväll med Georges Aperghis och Mauricio Kagel. Få, förresten? Det lilla kaféet är välbesökt, ett trettiotal har hittat dit. Alla har höga förväntningar och trivs. Varför har konstmusiken, eller rättare sagt vissa av dess bedömare, så dåligt självförtroende att man hela tiden måste mäta den utifrån grad av massverkan? Scenatet presenterade valda delar ur Aperghis Recitations och framför allt Kagels Staatstheater. En fin lättsam-seriös klassisk kaféunderhållning. Egentligen är det märkligt att framför allt Kagels verk är så starkt knutna till konstmusiken. Verken från 60-70-talen sträcker sig utifrån en musikalisk kärna mot en rad performativa och intermediala former. Hursomhelst, ett kulturellt land ska ha råd med exklusivitet. Inom populärkulturen brukar man tala om "subkultur" utan att darra på rösten. 

Malena Ernman-effekten

I Dagens nyheter kunde man igår läsa en artikel signerad Martin Nyström om Malena Ernman-effekten. Det ges historiska perspektiv på hur operakonsten och högkulturen också tidigare rört sig från sin sfär in i folkligare: en ”musikalisk rörelse från högkulturen in i populärkulturen”. Det Malena Ernman åstadkommit är ur det perspektivet inget nytt, konstaterar Nyström. En bra text. Nyström känner en ”rysning inför denna nya exponering och spridning” och syftar bland annat på de utsålda biografer som sänder Ernman i Rossinis Askungen från Kungliga Operan. Gunilla Brodrej reagerar instinktivt och försvarar populariseringen både i sin blogg och i en kortare text i Expressen. Hela folket ”bör ta finrummen i besittning”, Nyström ger uttryck för ett ”elitistiskt folkförakt”, menar Brodrej. Också skribenten Fredrik Fischer reagerar på ungefär samma sätt på sin blogg. Liksom Brodrej anklagar han Nyström för att vilja låsa in sig i elfenbenstornet. Men jag är inte säker på vad Nyströms egentligen menar. Det känns som om poängen är, kanske av utrymmesskäl, ihopklämd i ett par meningar. Och det handlar inte om någon finkulturell positionering.  Jag fastnar framför allt vid detta: ”Till skillnad från 1840-talets Amerika finns det i dag inga unga radikala intellektuella som varnar för operakonsten. Den har inget att bevisa.”  Jag ser Nyströms text som ett lakoniskt och implicit konstaterande att det som brukar kallas konstmusik numer inte har en tillräckligt bred bas av uttolkare, kritiker och debattörer – som kan och vågar diskutera kvalitet. De reaktioner som artikeln väckte ger i alla fall argument för en sådan tolkning. Jag har inte något emot att operaformen på ett eller annat sätt ”når ut”. Det tror jag inte heller Nyström har. Jag har heller inga problem med att andra stilar – ”höga” och ”låga” – når nya lyssnare, ”över gränser”. Men La Voix är en skitlåt bland skitlåtar. Det är lätt at glömma det. Detta skrivet på tåget från Köpenhamn i riktning Århus. Jag ska till Spor-festivalen. Under tre dagar ges konserter, performances och installationer under temat ”Public disturbances”. Ett tema som syftar på att låta staden med dess olika miljöer ta del av konstmusik som framförs och skapas i dialog med dessa. Konstformen är ”smal”. Nu når den ut litet mer. Det är bra. Men det är vare sig det viktigaste eller det enda. Om det är lyckat återstår att se. Jag ser i alla fall fram mot festivalen – liksom mot the Knifes opera Tomorrow, in a year i Köpenhamn i höst. 

Intervju om Nutida Musik.

Jag blev nyligen intervjuad i den svensk-serbiska kulturtidskriften Diaspora/Dijaspora om Nutida Musiks balkannummer (# 3 2007). Nu kan man läsa intervjun på nätet. Tycker den blev riktigt lyckad. Dock inte rubriken som jag bett dem att ändra – den ger just nu helt fel bild av innehållet i texten. Tänk på att intervjun fortsätter efter den stora, grå faktarutan. 

Valborg på Strand.

Valborgsmässoafton. Först middag med min systers familj och sen till Strand, Hornstull. Audionom är en klassisk live-akt, man står framför scen och lyssnar, eller så gör man något annat men blir tydligt påmind om vad som är huvudnumret. När Leif Elggren spelade på sina uppmikade fläktar kan man välja. Jag är medveten om att jag uttryckt mig negativt generellt till monotona drones, men en sak är säker, det funkar väldigt bra i en miljö som Strand, som är en konsertlokal, en bar – och fritidsgård där man spelar pingis. Musiken tränger sig inte på, men vill man lyssna aktivt går det bra. Det är bara att välja. Populärmusik, konstmusik, lyssningsmusik och bakgrundsmusik på samma gång. Dessutom enkel att göra, menar många – dess styrka och svaghet. Den nya folkmusiken?