Andres Lokko om Peter Gabriel.

I Aftonbladet kan man läsa hur Andres Lokko dissar valet av Peter Gabriel till Polarpristagare – förvånad, någon? Juryns klockor har stannat vid 1985, menar han. Den har inte tagit någon hänsyn till den "rockhistoriska kanon som ständigt formuleras om och förändras". Och knappast har juryn läst de kritiker Lokko lyfter fram som Västvärldens viktigaste de senaste decenniet. Lokkos text visar med all tydlighet hur låst han själv är i ett enkelspårigt tänkande kring stora artister och "moderna musikhistoriska framsteg". Några av de kritiker han nämner har på olika sätt bidragit till en breddad syn på populärmusikvärlden, utifrån såväl kulturella, politiska och stilistiska perspektiv – och på "framsteget". Men det verkar han själv inte tagit in. Världen ter sig (för många men inte alla) här i Väst betydligt större, öppnare och mer mångfacetterad än vad den gjorde, säg 1985. På ett sätt har Gabriel varit tyst sen mitten av 80-talet – han har inte levererat fler Sledgehammers. Men det är här hans kulturella insats verkligen tar start, genom Womad och Real World, till exempel. Gabriel passar inte in i Lokkos rockhistoriska kanon. Men vem behöver en gubbig kanon idag? Är det relevant att tala om en kanon idag? Endast en obotlig anglofil kan anse det. Gabriel får priset för att han dragit sig undan, verkat i det tysta och valt att ställa sig utanför all form av kanonisering.