Spor-festivalen i Århus: musikteater och Neue Volaksolisten Stuttgart

I går var det en helkväll med ny musikteater i den underbara lilla träbyggnaden Helsingør teater i Århus Gamle By. Bland annat fick vi höra "mikrooperan" Triumph av Niels Rønsholdt (musik) och Signe Klejs (bild). I tre korta episoder undersöktes i bild och ljud i form utifrån ett piskrapp och dess förhållande till både smärta och njutning. Det var en fantastisk fin "idéteater" som i sin konceptuella utformning överskred musikens förmåga att ofta ta över ett. Del i detta hade också de fantastiska musikerna i ensemblen Figura och inte minst den i 20 minuter stönande Signe Asmussen. Det klangliga hölls ihop och blev mångtydigt och på så sätt fick det ett egenvärde. Tidigare samma dag gav Neue Vokalsolisten Stuttgart ett långt program i samma teater. Kvaliteten på verken var blandad, måste jag säga, men mycket var bra. Jag tyckte mycket m Luca Ronchettis barbershopblinkning (?) Coins and Crosses och Jennifer Walshes korta stycke Paddy Reilly Runs with the Devil där sångarna lyssnandes på iPods och walkmans och visuellt och klangligt uttryckte fragment av vad som – också av titeln att döma – borde vara en upphackad Van Halen-låt. Riktigt gripen blev jag av det första stycket, Love Songs av Claude Vivier. Vivier använder en mängd olika vokala tekniker, men låter dessa inte komma i vägen och störa varandra. Det vi fick höra var en 20-25 minuter lång uppvisning i vokal subtilitet och nyansrikedom som berättade episoder ur kärlekens väsen. Lysande.

Malena Ernman-effekten

I Dagens nyheter kunde man igår läsa en artikel signerad Martin Nyström om Malena Ernman-effekten. Det ges historiska perspektiv på hur operakonsten och högkulturen också tidigare rört sig från sin sfär in i folkligare: en ”musikalisk rörelse från högkulturen in i populärkulturen”. Det Malena Ernman åstadkommit är ur det perspektivet inget nytt, konstaterar Nyström. En bra text. Nyström känner en ”rysning inför denna nya exponering och spridning” och syftar bland annat på de utsålda biografer som sänder Ernman i Rossinis Askungen från Kungliga Operan. Gunilla Brodrej reagerar instinktivt och försvarar populariseringen både i sin blogg och i en kortare text i Expressen. Hela folket ”bör ta finrummen i besittning”, Nyström ger uttryck för ett ”elitistiskt folkförakt”, menar Brodrej. Också skribenten Fredrik Fischer reagerar på ungefär samma sätt på sin blogg. Liksom Brodrej anklagar han Nyström för att vilja låsa in sig i elfenbenstornet. Men jag är inte säker på vad Nyströms egentligen menar. Det känns som om poängen är, kanske av utrymmesskäl, ihopklämd i ett par meningar. Och det handlar inte om någon finkulturell positionering.  Jag fastnar framför allt vid detta: ”Till skillnad från 1840-talets Amerika finns det i dag inga unga radikala intellektuella som varnar för operakonsten. Den har inget att bevisa.”  Jag ser Nyströms text som ett lakoniskt och implicit konstaterande att det som brukar kallas konstmusik numer inte har en tillräckligt bred bas av uttolkare, kritiker och debattörer – som kan och vågar diskutera kvalitet. De reaktioner som artikeln väckte ger i alla fall argument för en sådan tolkning. Jag har inte något emot att operaformen på ett eller annat sätt ”når ut”. Det tror jag inte heller Nyström har. Jag har heller inga problem med att andra stilar – ”höga” och ”låga” – når nya lyssnare, ”över gränser”. Men La Voix är en skitlåt bland skitlåtar. Det är lätt at glömma det. Detta skrivet på tåget från Köpenhamn i riktning Århus. Jag ska till Spor-festivalen. Under tre dagar ges konserter, performances och installationer under temat ”Public disturbances”. Ett tema som syftar på att låta staden med dess olika miljöer ta del av konstmusik som framförs och skapas i dialog med dessa. Konstformen är ”smal”. Nu når den ut litet mer. Det är bra. Men det är vare sig det viktigaste eller det enda. Om det är lyckat återstår att se. Jag ser i alla fall fram mot festivalen – liksom mot the Knifes opera Tomorrow, in a year i Köpenhamn i höst.