Andres Lokko om Peter Gabriel.

I Aftonbladet kan man läsa hur Andres Lokko dissar valet av Peter Gabriel till Polarpristagare – förvånad, någon? Juryns klockor har stannat vid 1985, menar han. Den har inte tagit någon hänsyn till den "rockhistoriska kanon som ständigt formuleras om och förändras". Och knappast har juryn läst de kritiker Lokko lyfter fram som Västvärldens viktigaste de senaste decenniet. Lokkos text visar med all tydlighet hur låst han själv är i ett enkelspårigt tänkande kring stora artister och "moderna musikhistoriska framsteg". Några av de kritiker han nämner har på olika sätt bidragit till en breddad syn på populärmusikvärlden, utifrån såväl kulturella, politiska och stilistiska perspektiv – och på "framsteget". Men det verkar han själv inte tagit in. Världen ter sig (för många men inte alla) här i Väst betydligt större, öppnare och mer mångfacetterad än vad den gjorde, säg 1985. På ett sätt har Gabriel varit tyst sen mitten av 80-talet – han har inte levererat fler Sledgehammers. Men det är här hans kulturella insats verkligen tar start, genom Womad och Real World, till exempel. Gabriel passar inte in i Lokkos rockhistoriska kanon. Men vem behöver en gubbig kanon idag? Är det relevant att tala om en kanon idag? Endast en obotlig anglofil kan anse det. Gabriel får priset för att han dragit sig undan, verkat i det tysta och valt att ställa sig utanför all form av kanonisering.

José Antonio Abreu får Polarpriset.

Att José Antonio Abreu får Poloarpriset i kategorin klassisk musik är också ett utmärkt val. Annars tycker jag att man i denna kategori har svängt litet under åren och man verkar gått efter väldigt olika kriterier. Medan populärmusiken fått sina pristagare i stort sett efter "storleksordning", har konstmusiken gått till både västerländska och österländska traditioner, till tonsättare och interpreter, och nu till vad som enklast kan beskrivas som en systemuppbyggare av största format. Det Abreu gjort för tusentals venezuelanska barn under decennier är svårt att mäta. Men man kan ana att insatsen är enorm. Samma gäller vad detta betytt för den klassiska musiken. Eller vad det betytt för landet i stort. Även om René Flemming, som fick priset förra året, hör till mina absoluta favoritsångerskor, sympatiserade jag inte fullt ut med valet. Vilken är hennes betydelse, på djupet? Med José Antonio Abreu är det annorlunda. Ett socialt ingenjörskap och ett konstmusikaliskt engagemang i bästa kombination. En relativ doldis (om man jämför med Stockhausen, Boulez eller Flemming) på så sätt att insatsen och det han åstadkommit – El Sistema – är större än det egna namnet. Vilket faktiskt också kan sägas gälla Peter Gabriel. Två val helt i min smak.

Peter Gabriel får Polarpriset.

Peter Gabriel får alltså årets Polarpris i kategorin populärmusik. Ett utomordentligt bra val. Någon gång när jag funderade på möjliga kandidater som borde få priset men som inte kommer att få det, hamnade Peter Gabriel bland dessa. Jag är med andra ord lite förvånad. Genesis åren 1969-75, när Gabriel var dess frontfigur, är representanter för den i 30 år av varenda popkritiker smädade genren progressiv rock. Men det är musik som i kraft av kvalitet står sig än idag. Som soloartist hittade han under 70- och 80-talen intressanta ingångar i brytpunkten till den digitala tekniken och på ett smidigt och personligt sätt tog han sig an idéer hämtade från utomeuropeiska musikkulturer som han fogade in i sin vad som på ytan kunde verka vara dansant 80-talspop och i sin filmmusik. Och sen har vi hans engagemang för "World Music". Man kan tycka vad man vill om den etiketten, men Gabriel har onekligen betytt mycket för att på en bred front ge oss i Väst alternativ till vårt populärmusikparadigm. Igår när jag slökollade lite på Youtube hamnade jag på Peter Gabriels Sledgehammer från 1986. En fantastisk video (och bra låt) som i popsammanhang var omvälvande när den kom. Peter Gabriel har gått i fronten för ganska mycket. Och väldigt ofta har det varit kvalitet i det han gjort. Har ännu inte sett så många reaktioner på valet av Gabriel.  Såg dock att en representant för denna generationen av punkkritiker, Harry Amster i SvD sågat valet av Gabriel med en gäspning. Madonna hade varit bättre. Gäsp.