Malena Ernman-effekten

I Dagens nyheter kunde man igår läsa en artikel signerad Martin Nyström om Malena Ernman-effekten. Det ges historiska perspektiv på hur operakonsten och högkulturen också tidigare rört sig från sin sfär in i folkligare: en ”musikalisk rörelse från högkulturen in i populärkulturen”. Det Malena Ernman åstadkommit är ur det perspektivet inget nytt, konstaterar Nyström. En bra text. Nyström känner en ”rysning inför denna nya exponering och spridning” och syftar bland annat på de utsålda biografer som sänder Ernman i Rossinis Askungen från Kungliga Operan. Gunilla Brodrej reagerar instinktivt och försvarar populariseringen både i sin blogg och i en kortare text i Expressen. Hela folket ”bör ta finrummen i besittning”, Nyström ger uttryck för ett ”elitistiskt folkförakt”, menar Brodrej. Också skribenten Fredrik Fischer reagerar på ungefär samma sätt på sin blogg. Liksom Brodrej anklagar han Nyström för att vilja låsa in sig i elfenbenstornet. Men jag är inte säker på vad Nyströms egentligen menar. Det känns som om poängen är, kanske av utrymmesskäl, ihopklämd i ett par meningar. Och det handlar inte om någon finkulturell positionering.  Jag fastnar framför allt vid detta: ”Till skillnad från 1840-talets Amerika finns det i dag inga unga radikala intellektuella som varnar för operakonsten. Den har inget att bevisa.”  Jag ser Nyströms text som ett lakoniskt och implicit konstaterande att det som brukar kallas konstmusik numer inte har en tillräckligt bred bas av uttolkare, kritiker och debattörer – som kan och vågar diskutera kvalitet. De reaktioner som artikeln väckte ger i alla fall argument för en sådan tolkning. Jag har inte något emot att operaformen på ett eller annat sätt ”når ut”. Det tror jag inte heller Nyström har. Jag har heller inga problem med att andra stilar – ”höga” och ”låga” – når nya lyssnare, ”över gränser”. Men La Voix är en skitlåt bland skitlåtar. Det är lätt at glömma det. Detta skrivet på tåget från Köpenhamn i riktning Århus. Jag ska till Spor-festivalen. Under tre dagar ges konserter, performances och installationer under temat ”Public disturbances”. Ett tema som syftar på att låta staden med dess olika miljöer ta del av konstmusik som framförs och skapas i dialog med dessa. Konstformen är ”smal”. Nu når den ut litet mer. Det är bra. Men det är vare sig det viktigaste eller det enda. Om det är lyckat återstår att se. Jag ser i alla fall fram mot festivalen – liksom mot the Knifes opera Tomorrow, in a year i Köpenhamn i höst.