Christian Wolffs Burdocks.

Christian Wolffs Burdocks på Capitol, Stockholm, med en för konserten sammansatt grupp ledd av Mats Persson. Det vore enkelt att hävda att den främsta poängen med denna typ av musik, som alltså bygger på obestämbarhet framkallad genom olika regler som musikerna har att förhålla sig till, är att klangen, den enskilda tonen, frigörs. Det är visserligen sant. Men lika sant är att strukturen brer ut sig naket, självklart, tydligt – och samtidigt i sin komplexa rikedom. Men här finns inga fastlagda formler, utan det sker genom ett nät av spelregler som Wolff arbetar med och förfinar än idag. Burdocks är komponerat 1970-71. Det bygger på ett aktivt handlande hos musikerna och är i sin demokratiska anda ett både tidstypiskt och tidlöst verk. Det är Morton Feldmans frilagda klanger men placerade i långsamt roterande och sinsemellan överlappande kugghjul. Som åhörare dras man in inte bara i sitt eget lyssnande, utan in i den ritual som utspelar sig på scen bland musikerna. Det är nog roligast för musikerna, kan nog hävdas. Men det är också fascinerande att i ett verkligt nu uppleva hur rörelsen framåt läggs bit för bit, steg för steg. Detta var Samtida musiks sista konsert för säsongen. Ett program som varje gång jag varit med varit mitt i prick. För den som är intresserad av Christian Wolffs tankar kring sin musik rekommenderar jag en mycket intressant intervju Magnus Andersson gjorde med Christian Wolff i Nutida Musik # 2 2007.