Anders Eliasson vs. LjudOljud – och Anna Odell.

Igår var jag på Berwaldhallen och lyssnade på Anders Eliassons nya verk för orkester, kör och solist, Quo Vadis. Det var gott om folk och media var på plats - kritikerna från dagstidningarna skulle nu följa upp de inför konserten-porträtt som publicerats ett par dagar innan. I veckan har jag också varit på festivalen LjudOljud som arrangeras årligen av Musikhögskolan i Stockholm där de kompositionsstuderande på magister- och kandidatsnivå får sina avgångsverk framförda. Jag kan ha missat någon eller något, men när jag säger att media var representerad i form av endast mig har jag i alla fall rätt i princip. Sällan är det mer slående var medias prioritet ligger och vad det är som anses viktigt i musiklivet. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att dissa Anders Eliasson. Anledningen till att jag gick på konserten var för att jag var uppriktigt intresserad – alltså inte driven av någon "pliktkänsla". Men att i princip hela Svenska dagbladets musikredaktion (konstmusiken) är på plats, också för att dela ut tidningens operapris, ligger helt i linje med deras musikbevakning i stort: svenskt, orkester- och kammarmusik och "neo"-någonting. Var finns intresset för det nya och unga? Samtidigt äger, som de flesta nog känner till, Konstfacks elevutställning rum. Sällan har ett enskilt verk som Anna Odells fått så mycket uppmärksamhet – långt innan och också nu under utställningen. Jag skall inte kommentera verket här, ännu, för jag har inte varit och sett det. Men det är tydligt att konstvärlden, också de unga ännu inte färdigutbildade, förmår att gripa in i verkligheten och engagera. Det har jag hittills inte sett antydan av under någon konsert på Musikhögskolans festival. Vad beror detta på? Vill man inte? Kan man inte? Får man inte? Tänker man inte tanken? Som det ser ut nu får man nog finna sig i att all uppmärksamhet också i fortsättning riktas mot de stora pådragen på konserthusen.