torsdag 20 november 2008

Den förste postmodernisten med ett postmodernt skivsläpp

Härom dan landade det en skiva i min brevlåda. När jag såg vilken det var slogs jag av två tankar: Hur har jag missat detta? Denna måste ha åkt runt i postsystemet ett bra tag innan den äntligen hittade rätt! Men så såg jag att det stod 2008 som produktionsår och jag insåg att Mikael Edlunds skiva äntligen kommit ut! Jag tror det var någon gång i slutet av 90-talet, alltså för tiotalet år sen, som jag först hörde talas om denna skiva. Den "är på gång" fick jag höra från Caprice. Men så var det något med slutmixen som inte funkade och som skulle göras om. Och så skedde väl. Ryktet säger ju också att Mikael Edlund är en ytterst noggrann tonsättare som inte släpper ifrån sig vad som helst hur bra det än är, osv  Men jag förstår ändå inte. Det sista stycket på skivan är inspelat 2000. Vad har hänt sen dess? Ännu mer mystiskt blir det när man tittar lite noggrannare i bookleten. Förutom att medlemmarna i Kroumata och de som är från KarrarensembleN mm ser ut att vara ungefär 15 år yngre känns det som formgivning, text och hela patinan kommer från 1993. Men nu är den här och jag  ser verkligen fram emot att lyssna på detta. Och på att uppleva svensk 80/90-tal när det var som bäst. Mikael Edlund hade förresten ett tag ryktet om sig att vara den förste självuttalade svenske postmodernistiske tonsättaren. Ja, den som införde begreppet i den svenska konstmusiken. Detta var i en artikel i Nutida Musik 1981. "Jag skriver postmodern musik", eller något i den stilen lyder rubriken. I en intervju jag gjorde med honom i mitten av 90-talet, berättade han att detta hade han sagt ironiskt men det hade ingen förstått. En sann postmodernist. Och NU! har skivan kommit. Med posten.

2 kommentarer:

Kjell Perder sa...

Postmodernt sa Bull!
Trots att begreppet postmodernism varit i svang åtminstone sedan 1970-talet finns förbluffande litet substantiellt om musiken att hämta om man googlar eller botaniserar i NE och andra lexika. (Har jag missat något djupdykande temanummer i Nutida Musik så är jag tacksam för upplysning...)
Jonathan Kramer ställer upp vissa kriterier för postmodern musik, av vilka väldigt få stämmer in på ex Mikael Edlunds musik. Eller snarare "konstnärliga attityd", eftersom det väl i dessa sammanhang inte så mycket rör sig om stilistiska kännetecken; pluralism som egenvärde, kontamination av trendbrott och renodlande/utvecklande, multikulturell och tvärhistorisk polystilism, ironi, naivism och neoromantik, ifrågasättande av traditionella kvalitetsbegrepp, bejakande av den utommusikaliska kontextens betydelse för konstverket, förkärlek för poststrukturalistisk dekonstruktion, antireduktionism och relativism.
Hur sätter man fingret på sådant? Det är ju ingen strömning, inget estetisk förhållningssätt med klart urskiljbara konturer!
Skall vi se minimalismen som ett tidigt exempel? Neoexpressionisternas återerövrande av tonaliteten? Är dagens faiblesse för crossover-tendenser ett resultat av konstnärliga ställningstaganden eller en eftergift åt socio-politiskt tryck? (Skall väl i postmodern anda inte anses stå i något motsatsförhållande!) Schnittke, Pärt, Tavener, Hillborg, Rehnqvist och Sandström vandrar omkring i det gränslösa rike där nischandet blir en nödvändighet, men ingen garanti för konstnärlig angelägenhet...
Vem av oss kan förresten säga sig stå utanför det "postmoderna paradigmet", om man nu får använda sig av ett uttryck som luktar självmotsägelse lång väg. Å andra sidan lär ju postmodernismen hylla paradoxen!
Kjell Perder, tonsättare

Andreas Engström sa...

Om postmodernism i Nutida Musik: Joakim Tillman skriver två texter i # 2 och 4 1999 om postmodernism i konstmusik. Den första allmänt om begreppet med betoning på stil och den andra om svenska postmoderna tonsättare. Per F Broman skriver om "Från paleomodernism till neomodernism och postmodernism" i nr 3 1995. Det är vad jag kommer på just nu (eller rättare sagt, det jag kan finna kring mitt skrivbord). Nu var det ett tagg sen. Dags igen? Vi tar omvägen om ett nummer och diskuterar modernismens metamorfoser genom läsningen av ett par nya böcker.