Peter Lindroth på Teaterstudio Lederman och AF-klang

Jag var på Teaterstudio Lederman i går för att lyssna på Peter Lindroths nya sångcykel, The Wilfred Owen Songs för piano och basbaryton (Mårten Landström och John Erik Eleby). Jag hade förväntat mig att se ungefär samma ansikten som på Samtida musiks konserter (Peter Lindroth är ordförande i föreningen), men av de kanske 40-50-talet som var där var det inte många jag kände igen. Jag har varit på Lederman i musiksammanhang några gånger tidigare, men teatern är ju inte mest känds för sitt musikutbud. Ändå undrar jag: är det så att Teater Lederman, precis som Fylkingen, Nybrokajen 11 och Samtida musik, har sin trogna och exklusiva skara besökare av konserter för ny musik? Det innebär i så fall en ytterliga utvidgning av konstmusikscenen.

Verket utgjordes av en cykel på 12 sånger som tog ungefär en timma. Owens dikter som handlar om första världskrigets vedermödor stod verkligen i centrum. Det rörde sig om en tonsättning där varje sång hade sin specifika karaktär. Rentav en "stämningssättning". Lindroth är sparsam med medlen; det finns genomgående något deklamatoriskt över sångstämman där texten får tala och man blir aldrig översköljd av intryck. Pianot är sparsmakat och varje sång bygger i stort sett på en idé. Ofta tonalt och repetitivt utan att vara minimalistiskt eller starkt pulserande. Det var fint och stundvis gripande.

Efteråt pratade jag med min kompis Lisa Hansson om sång, klang och text. Jag gick i Adolf Fredrik till och med högstadiet och Lisa gick på Kungsholmens gymnasium (förlängningen av AF). Vi pratade om  var klangen bör ligga i kroppen för att texten skall bli tydlig och hur detta påverkas av registret och förhållandet till de övriga instrumenten. Lindroth stycke var var intressant för det var så tydligt, så avskalat. Det blev tydligt när och varför instrument lyfte fram rösten och texten, och jag kunde faktiskt relatera det till min tid på Adolf Fredrik (där jag hade Eleby som musiklärare).  Den AF-klang som man fick lära sig tycker jag Eleby representerar än i dag. Den ligger ganska "långt bak" och är "rumslig", för att säga det enkelt. I vissa lägen passar det textandet bra, i andra lägen mindre bra.