Francisco López och Sound Art – the Swedish Scene

Härom kvällen var jag på Fylkingen och lyssnade på Francisco López. Det var andra gången jag hörde honom på Fylkingen, dessutom har jag varit på en konsert i Berlin och en i Malmö tidigare i höst under Full Pull. López hanterar sina fältinspelningar utsökt. Ändå kände jag en viss besvikelse när jag efter kanske trekvart tog av mig ögonbindeln, jag lyckades inte lyssna fullt så djupt som tidigare. López eftersträvar det han kallar "profound listening" och vill inte att det skall finnas några visuella distraktionsmoment; en tanke som har sin parallell i den elektroakustiska teoribildningen kring det akusmatiska lyssnandet. Jag är knappast den som uppskattar starka ljudvolymer – jag brukar vara den första sätta händerna över öronen – men den konsert jag upplevde i Berlin 2006 innebar verkligen att hela kroppen lyssnade. Kroppen vibrerade och skakade, ibland mellangärdet, ibland tinningarna. Men det var aldrig plågsamt, och jag upplevde en unik känsla av panik och flyktbeteende och auditiv njutning. Denna gång var det endast en bra konsert men den rent taktila ahaupplevelsen av vad musik verkligen kan vara infann sig aldrig. Jag intervjuade även López. Resultatet av detta kan ni läsa i ett kommande nummer av Nutida Musik. 

Innan konserten blev det lite snack med en del Fylkingenmänniskor. Jag fick höra om ytterligare en reaktion på min sågning av Svensk musik dvd Sound Art – the Swedish Scene (i Nutida Musik # 2 2008). Även denna reaktion var positivt. De vid det här laget ganska många reaktioner jag fått har varit ganska samstämmiga, typ, "bra att nån rör om lite och säger precis så som det är, det som ingen vågar säga". Naturligtvis är det inkrökta kompiskotteriet man syftar på. Fast nu överdriver jag, alla har ju inte varit positiva. Lite skit har jag ju fått från gruppen bakom projektet, såklart. Men det hör väl till.