Martin Aagård kräver att Expo får priset.

Den svenska tidskriftsvärlden har länge varit politisk. Då menar jag inte specifikt tidskrifterna, utan den infrastruktur som omger den. Under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i morgon bjuder Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter (FSK) in till debatt om kulturtidskriftsstödet med anledning av Alliansens önskan av smalna av kulturtidskriftsbegreppet. Debatt är kanske fel ord. Snarare handlar det om en manifestation för de samhällsorienterade tidskrifterna – det är främst dessa som är representerade och frågan gäller. De flesta av dessa tidskrifter brukar dock sällan nämnas vid namn. De är ofta minoritetstidskrifter som det sällan skrivs om i media. Desto viktigare brukar det vara att försvara och hävda betydelsen av Bang och Arena och några till, vars medarbetare på olika sätt är starka aktörer i media. Nyligen har Socialpolitik och Scoop lyfts fram som tidskrifter som riskerar att drabbas. Dessa medverkar i FSK:s debatt.

Det hävdas ofta att Alliansen med kulturtidskrift framöver endast kommer avse dem som riktar in sig på "de sköna konsterna", som det ibland (tyvärr lätt nedlåtande) uttrycks. Jag skulle hävda att den stora oron snarare gäller avskaffandet av förlustkravet. Detta kan mycket väl komma att innebära att en mängd kommersiella tidskrifter får del av kulturrådets pengar, och att de mindre och specialiserade, såväl konst- som samhällsorienterade, får sina hårt åtstramade budgetar minskade och därför tvingas lägga ner.

I linje med detta och under intryck av sd:s framgångar i valet, "kräver" Aftonbladets Martin Aagård på sin blogg att tidskriften Expo ska få FSK:s pris för årets kulturtidskrift som delas ut på fredag. Han vill "markera mot det fullkomligt absurda medieklimat som regeringen uppenbarligen vill ha". Det Aagård skriver om är viktigt och i den stora världen är det vidrigt det som skett med sd:s intåg i riksdagen. I denna värld är det av yttersta vikt att en så viktig – och bra – tidskrift som Expo inte tvingas att lägga ner av ekonomiska skäl, snarare ska den stöttas mer än någonsin. I sammanhanget rör sig Nutida Musik i den "lilla världen". Men samtidigt är denna undervegetation grogrunden för ett rikt kulturliv, för mångfald och i förlängningen demokratin. Hur hotade de samhälls- och politiskt orienterade tidskrifterna än är så gynnas dessa ständigt i kulturdebatten och får mest mediaexponering. (Men då som sagt endast ett fåtal av dem.) Men det är lättare att politisera samhällsfrågor – och följaktligen lättare att skriva om.

Medielogiken kräver "markeringar" av Aagårds eller FSK:s slag, liksom den kräver en vinnare för att skilja ett riktigt pris från ett struntpris. Själv tycker jag att man gott kan strunta i att utse en vinnare. En utmärkt idé vore att som nu nominera fem "utmärkta tidskrifter", och sen på typ bokmässan på något sätt presentera dessa. Vad finns för likheter, vad har man gemensamt, vad skiljer dem åt? Detta är väl ett sätt om något att manifestera kulturbegreppet och en grund för att kunna visa upp kulturtidskrifterna rika flora!

Men FSK:s existensberättigande handlar om att skapa uppmärksamhet. Och Martin Aagård måste ju ha något att skriva om. I Aagårds värld kommer ingen bry sig om nominerade Nutida Musik vinner. Däremot kommer han och hans kollegor skriva så tangetbordet glöder om Expo gör det.

Från vår lilla värld kan jag i alla fall meddela att Nutida Musik är på gång med ett temanummer om "Entartete Musik" – "urartad musik" av idag. Förvisso om "de sköna konsterna" (eller "de fula") men som riktar sig mot omvärlden och naturligtvis är mer angeläget än någonsin.

Martin Aagård, jag kräver att du läser det!

Bloggtips: Strings Attached och Muzikbloggen

Här är två bloggar som jag vill tipsa om: Johan Landgren som skriver i Nutida Musik skriver om såväl pop som konstmusik på Strings Attached. Mikael Strömberg har nyligen startat en blogg på Aftonbladet, Muzikbloggen heter den där han skriver om "konstmusik, alternativ musik och allt som låter".

Nutida Musik # 2 2010 – Handgjort – ute!

Nutida Musiks nya nummer med tema "Handgjort" finns ute nu. Ledaren samt min artikel om Axess temanummer om "Tonalitetens revansch" kan läsas på tidskrift.nu

Kommentar till Kulturtidskriftsnomineringen.

Nutida Musik har i år blivit nominerade till priset "årets kulturtidskrift" av Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter (som inte längre lägger upp nyheter på sin hemsida – se Facebook). Det är naturligtvis roligt. Och på tiden. Nutida Musik skulle kunnat fått priset de senaste fem sex åren, men alltså först nu blivit nominerade. Naturligtvis finns det också andra tidskrifter som håller en hög kvalitet men som aldrig kommit i fråga. Rättvist är det sällan – nästan aldrig. Och det är nog betydligt mer än ett eller flera kvalitetsbegrepp som styr. Vilka är då de övriga nominerade – och vad kan man säga om dem?

Tidningen Expo har sedan tidigt 90-tal varit viktig i sitt djupa engagemang mot främlingsfientlighet och rasism. Vad de har presterat senaste tiden har jag ärligt talat ingen riktig uppfattning om. Men verksamheten är viktigt, inte minst "i dessa tider", som det brukar heta. Är kvaliteten intakt har jag inget emot om de får priset. Skulle de få priset kan man tolka det politiskt – inte minst får man här möjlighet att än en gång kunna markera att "samhällsdebatt också är kultur".

Den feministiska querorienterade tidskriften Ful vinner inte direkt på kvalitet. Texterna är ojämna, långt ifrån alltid bra. Men den är kaxig och alternativ, och betydligt roligare att bläddra i än Bang, så jag gillar den. Att ge Ful priset är naturligtvis politiskt helrätt och jag har väl egentligen inget emot det heller.

Filter har gjort sig kända för att skriva "rejäla reportage" – det är väl ungefär så som 95% av landets samlade kulturjournalister brukar karakterisera tidskriften. Delar man ut ett pris vill man ju visa upp sig litet, liksom sola sig i glansen av dem man ger priset till. Filter var från innan dag ett en tung aktör i mediavärlden med en stark lobbygrupp. Jag har svårt att se hur juryn skulle kunna stå emot tanken på hyllningarna från denna lobbygrupp, alltså den monolit av Sveriges samlade kulturjournalister. Filter får priset.

Paletten publicerar ett och annat läsvärt. Dock är nivån på tok för ojämn och tidskriften borde inte ha något med detta pris att göra. Det är heller inte vare sig politiskt korrekt eller inkorrekt att ge dem priset.

Nutida Musik då? Ja ... äh, det räcker med att snabbt ögna igenom den senaste årgången för att kunna konstatera att av de medverkande skribenterna är 23 kvinnor och 51 män. Exit. Men nästa årgång ser bättre ut än någonsin. Vi är alltid på gång!

Pärlor för Svin spelar kort och bra.

Ensemblen Pärlor för svin spelade huvudrollen igår. Ja, det gör de på sätt och vis också idag när de tar emot Nordic Composers Award for advancement of contemporary Nordic classical, electro acoustic and art music. Konferenciern för kvällen Catharina Backman berättade att "Svinen" under sitt första år 1995 enbart spelade på rock- och jazzklubbar för att "hitta sin form". Jag tror det där är viktigt; de är inget förklätt rockband, men det vet vad som är viktigt i framträdandet och låter denna tanke sträcka sig till själva verket de beställer. För även om de alltid håller sig till en ganska strikt konsertform med låt-mellansnack-låt finns det något otvunget med hela inramningen. Det är verkligen okej att komma och gå som man vill, det får surra litet. De spelar alltid korta stycken, och detta deras enda "tvång" är säkert anledning till att verken håller en generellt så hög nivå. Allt måste finnas där från början, det finns ingen tid till annat – och det vet tonsättarna. Då måste man komma ihåg att ensemblen ofta spelar musik också av väldigt unga och oerfarna tonsättare. I deras två set för kvällen trängdes också mycket bra: Tony Blomdal, Mattias Petersson, Simon Steen-Anderson, Marcus Fjällström ... När det blev litet längre tappades det i koncentration En iakttagelse som det lockar att upphöja till regel när jag tänker på de verk som Esbjerg Ensemble presenterade under kvällen. Annars var detta Mattias Peterssons stora dag. Tillsammans med George Kentros från "Svinen" spelade han hela There are no more Four Seasons – Vivaldi cut-upen för fiol och elektronik som blivit Petersons andra bidrag till den svenska elektronika-kanonen. Nu var det länge sedan jag hörde hela verket live men det är tydligt att det förändrat sig sen sist. Peterssons beats är hårdare, mörkare och tyngre och jag upplevde det som om det slets och distades mer än vanligt. Bra var det i alla fall.

Bild och ljud på Nordiska Musikdagar.

Fick mig just en lektion i synkronicitet. På Københavns musikteater visades nyss tre video- och ljudverk som på litet olika sätt ilustrerar en tendens i dagens elektroniska musik- och mediakonst. Bjørn Erik Haugens Regress var ett förhållandevis kort noisigt och brusigt stycke musik där bilden som visades på de två skärmarna korresponderade med detta dels vad gäller den visuella gråskalan och dels hur de abstrakta geometriska mönstren skiftade med minsta motoriska rörelse. Eyvind Gulbrandsens Still Life bygger på minnena när han som barn låg bak i bilen och tittade bakåt under det att han slumrade till den 80-talspop som strömmade ur bilstereon. Detta illustrerades genom bilder på en resa genom ett diffust landskap som försvinner bort från en bilruta och med behagligt invaggande "ytskikt" av poplåtar som liksom gungade i takt med att trafikljusen passerades ett efter ett. Mattias Peterssons och Fredrik Olofssons Ström avslutade. Vi fick nu höra andra halvan som är på cirka 30 minuter. Ström har blivit något av en svensk klassiker i genren avancerad minimalistisk elektronika och bygger just på synkroniciteten mellan musikens olika rytmer, pulser och knaster och rörelsen i de olika band som löper vertikalt över bildskärmen och som membran reagerar på ljuden. Uppbyggnaden sker gradvis och är perfekt avvägd. Ett verk som kan funka i precis vilken miljö som helst.

Nordiska Musikdagar i Köpenhamn.

Nordiska Musikdagar har märkligt nog de kanske bästa förutsättningar för en modern festival. När en festival som World New Music Days koncentrerar sig kring att dels visa upp det egna landets profil och dels har ambitioner att försöka spegla "hela världens" konstmusik, vilket lätt kan bli en väl ambitiös uppgift med krystat resultat, då tvingas Nordiska musikdagar att reflektera kring en "nordisk identitet" eller gemenskap. Denna ser som bekant annorlunda ut än innan Sveriges och Finlands EU-inträde för 15 år sedan, eller innan "murens fall" för drygt 20 år sedan, eller innan Island blev självständigt efter andra världskriget, innan Finland blev självständigt 1917 ... Nordiska musikdagar är i mångt och mycket en kvarleva från 1888, det år då festivalen grundades, vilket gör den till kanske världens äldsta festival för ny konstmusik. Men denna ideologiska anakronism och de påtvingade ställningstaganden som därmed krävs lade grunden till en enligt mig mycket lyckad festival i Oslo 2009 (min recension går att läsa i Nutida Musik 1-2 2009) och även festivalen i Norrköping 2007 kändes genomtänkt i dessa avseenden. Årets festival i Köpenhamn öppnade mycket lovande i går kväll i Grå hallen i Christiania med en lång konsert som pågick hela kvällen med Athelas sinfonietta, Danish National Girls Choir och inte minst trion Gáman. Denna trio bestående av blockflöjt, violin och dragspel bjöd på ett program där de växlade folkmusik från de nordiska länderna med nykompnerad musik av bland annat Henrik Hellstenius, Sunleif Rasmussen och Atli Ingolfson. De nya kompositionerna bildade helt naturliga övergångar mellan de olika traditionella melodierna (eller var det tvärtom?) och gav sammantaget intressanta material till hur och om "det nordiska" i någon mån fortlever också i den mest samtida konstmusiken.

Blogg om ljudkonst.

Ett tips om en sajt jag nyss ramlade på om ljudkonst, fältinspelningar och annat relaterat. Everyday Listening – Sonic Inspirations drivs av ljuddesignern och tonsättaren Hugo Werveij från Utrecht. Den senaste i hans serie av miniintervjuer är med konstnären och Nutida Musiks medarbetare Åsa Stjerna.

Poul Ruders Dancer in the Dark i Köpenhamn.

Igår såg jag Poul Ruders nya opera Dancer in the Dark på Operaen i Köpenhamn. Operan bygger som bekant på Lars von Triers film med Björk i huvudrollen. Jag är faktiskt positivt överraskad. Jag trodde att avsaknaden Björks musikaliska bidrag skulle vara ett för stort bortfall, eller åtminstone för mycket påverka mitt lyssnande. För inte skulle väl Ruders närma sig detta? Nej, han har komponerat en musik utefter sin linje, och förutom vid ett tillfälle på fabriken där Selmas musikaldrömmar övergår i en dansscen sker övergångarna sömlöst mot mer ett slags antydan av musikal, eller rent av Pucciniartade sånglinjer. Scenografin var mindre lyckad: det börjar vid slutet vid Selmas kista i en kyrka, och in denna kyrka finns även byggnadsställningar och en ramp – med så stora kulisser skapas inga smidiga övergångar mellan fabrik, hem, domstol och kyrka. Opera var också i kortaste laget. De 70 minuterna utan paus gör att det hela känns mer forcerat än dramaturgiskt komprimerat. Detta hade man kunnat göra en helaftonsopera av. Men så drar jag mig till minnes när jag senast såg en opera av Poul Ruders; Kafka's Trial i samma operahus år 2005. Denna var till skillnad mot Dancer in the Dark lång och höll inte samman vare sig dramaturgiskt eller musikaliskt.