Mer om elektroakustisk musik.

Den som efter att läst Nutida Musik nummer om elektroakustisk musik (# 3 2008) och vill läsa mer, rekommenderas att ta del av proceedings från EMS Networks konferens i Paris 2008. För svenskt vidkommande kan det vara av särskilt intresse att ta del av Sanne Krogh Groths paper om EMS tidiga år.

Curious Chamber Players perform Rebecca Saunders

Richard Craig has reviewed Curious Chamber Players' portrait concert of Rebecca Saunders. It is still difficult to upload on Nutida Musik's homepage (to read and navigate is no problem), therefore I publish the review here. A Swedish version will be published in next number of Nutida Musik.

Rebecca Saunders

Curious Chamber Players

26 april 2009, Capitol, Stockholm

by Richard Craig

One would think that the association of colour in music to the extent that Rebecca Saunders proclaims is somewhat worn, and even a facile attempt to bring the audience to terms with a troublesome idiom. Since many of these works required a "dry" canvas in which all sounds, even those on the very edge of audibility, are intrinsic to the music, Capitol was the ideal venue for such a concert, although Curious Chamber Players didn’t follow their usual course in using the concert space and themes, but rather focused on delivering a more straight forward approach to Saunders. This did achieve the right “tempo” for the concert, but perhaps the sculptural aspects of the works could have been explored a little more?

Throughout the concert the focus of the musicians and attention to detail was unwavering; often performing at the very edge of silence and with a precision that brought the “live musique concrete” aspect of Saunders alive. The larger ensemble works were those which where most successful, especially Into the Blue with its caustic whistling and creaking, juxtaposing moments of brittle grace and finesse, again, brought to life by utter dedication from the group, expertly guided by Rei Munakata. Similarly, the addition of accordion in Quartet added yet more nuance in the way that the instrument literally breathed life into the ensemble; only to result in stammering blocks of sound, frequently punctured by silence or interjections from the clarinet and piano. In both works the piano writing belies an almost nostalgic reflection of the music, although Anna Christensson (piano) resisted any temptation to trivialize this, performing with luminous sensitivity.

Vermillion (for guitar, cello and clarinet) was the strongest of the smaller pieces with the electric guitar functioning as the source of most of the material and both the clarinet and cello deftly weaving around the resulting sound. Despite the sometimes dominant nature of the electric guitar, moments of repose did come about with the silken glissandi that Mårten Falk produced, although these were soon rectified with the turbulent combination of quartertones in the clarinet and cello, which created yet another unexpected layer of rhythmic tension between the instruments in an otherwise static and minimalistic work.

Perhaps the most challenging or even frustrating element for the audience in this concert was the stubborn refusal of Saunders to break beyond the fragmentary nature that dominates her work, although if one considers that she has been, and still is, strongly influenced by the Irish author Samuel Beckett and his severe reduction of language and forms, one realizes that Saunders has distilled her aesthetic in a similar way to Beckett: austere and concise.

In the Underside of Green, glissandi fell from instrument to instrument, although often disturbed by mechanical protests from the piano in the form of a series of heavy stamps on the pedals: an insistence which perhaps corresponds to the stubborn nature of Saunders’ aesthetic, and one which eventually led to the piano lid being abruptly slammed onto the keyboard- a little melodramatic, but effective when one heard the resonances from the piano afterwards. Duo for violin and piano favoured a much more virtuosic approach. Despite the fiendish quartertone writing throughout the violin part, Hellqvist delivered the work with the utmost ease and musicality, shaping the intricate writing in perfect synchronisation with the piano. Overall, the polished performances of Curious Chamber Players and guests brought music, which could have easily been overlooked as simplistic into a realm where colour and nuance take new meanings and forms.

Richard Craig

Seminarium om Sound Art i Köpenhamn.

Just nu glider jag förbi ett skånsk vårgrönt landskap. Snart kommer det att börja lukta konstgödsel. Det gjorde det på väg ner. Sitter i X2000 på väg tillbaka till Stockholm efter ett par dagar i Köpenhamn. Tyvärr ett tåg försenat (inställt) så jag missar Curious Chamber Players konsert med Rebecca Saunders på Capitol – den som läser detta: gå dit, be om en fribiljett och skriv en recension för Nutida Musik! Igår gav jag ett föredrag om ljudkonst på Konstakademien i Köpenhamn. Detta var med anledning av avgångsutställningen på Museet for Samtidskunst Roskilde för de stundenter som gått magisterprogrammet i Nordic Sound Art, som ges av konsthögskolorna i Köpenhamn, Malmö, Oslo och Trondheim. Till utställningskatalogen har jag och Åsa Stjerna skrivit en gemensam text om svensk och nordisk ljudkonst. Nu gav vi var sin föreläsning. Övriga föreläsare på seminariet var Aeron Bergman och David Toop. Bidragen skilde sig mycket åt, minst sagt. Mitt och Åsas föredrag var klassiskt hållna papers. Bergman gjorde ett slags performance, och Toop läste upp en essä som handlade om lyssnande efter ljud i målningarna hos de nederländska 1600-talsmästarna. En något omarbetad version av min och Åsas text kommer också att publiceras i World New Music Magazine, som kommer ut i september. Nu fick jag visa biljetten. Blev placerad i första klass – pga platsbrist, så klart. Det står tydligt "ej mat"på biljetten. Naturligtvis, det är inte SJ:s fel att Öresundstågen krånglar. Det är aldrig någonsin någons ansvar.

Paneldiskussion om konstnärlig kvalitet

Jag utlovade senast en rapport från debatten om kultur och kvalitet. Tyvärr är det något märkligt fel på Nutida Musiks hemsida, så jag har inte lyckats med att lägga upp Håkan Lindgrens text. Jag publicerar den därför nedan här i bloggen.

Paneldiskussion om konstnärlig kvalitet
20 april 2009, Södra Teatern, Stockholm
av Håkan Lindgren

Kanske dröjer det ett par generationer innan vi på nytt kan säga något intressant om konstnärlig kvalitet. Efter att modernismen rivit ner ett föråldrat kvalitetsbegrepp och slitit ut sina egna (förnyelse, originalitet, det samtida) återstår bara ett vakuum på den plats där kärnan i kvalitetsbegreppet tidigare fanns. Det märks så fort det blir debatt: alla diskussioner om konstnärlig eller litterär kvalitet präglas av ett ständigt undvikande. I brist på förmåga att tala om kvalitet på ett nytt sätt, som skulle vara meningsfullt idag, talar man istället gärna om makt, en makt man sedan är snabb med att ta avstånd från. Makten, det är de andra.

Den 20 april hölls en paneldiskussion om konstnärlig kvalitet på Södra teatern i Stockholm. Diskussionen var det fjärde i en serie av fem seminarier som ordnas av Koalition för kulturdebatt som ett svar på kulturutredningen. Moderatorn, Ylva Gislén, avslutade det hela med att säga: ”Den estetiska omdömesfrågan är den mest politiska av alla frågor.” Och det var väl tur det, för annars skulle den ju inte vara viktig. Här syns kulturens dåliga självförtroende i förhållande till politiken: det enda sätt på vilket svenska kulturdebattörer kan legitimera sin verksamhet är att påstå att det de gör är politiskt.
Kunde man lära sig något nytt av debatten? Nej. Istället fick vi än en gång höra att kvalitetsbegreppet kan användas för att stänga ute vissa grupper, ett påstående som alla har lärt sig upprepa i sömnen. När den insikten först kom var den nödvändig och värdefull, men nu är det dags att gå vidare. Om vi fortsätter att upprepa ”kvalitetsbegreppet kan användas för att utesluta …” kommer vi aldrig att nå fram till nästa lika värdefulla insikt.

Mest fruktbart var något som Thomas Anderberg snuddade vid: att kvalitetsbegreppet faktiskt är de utanförståendes bästa verktyg mot kotterier och auktoriteter. En okorrumperad, någorlunda gemensam föreställning om konstnärlig kvalitet gör det möjligt för konstnärer att ta sig fram på egna meriter oavsett bakgrund; alternativet är ett kulturliv som består av folk vars föräldrar hade de rätta kontakterna. Det spåret hade panelen gärna fått utveckla längre.
Varje diskussion om konstnärlig kvalitet har en inbyggd svaghet. Redan från början kan man förutse att det viktigaste inte går att definiera. Det förblir ordlöst, ett problem som naturvetenskapsmän eller ekonomer inte ställs inför när de ska försvara sina verksamheter. Det betyder förstås inte att vi ska sluta prata om kvalitet (kulturutredningen vill för enkelhets skull stryka begreppet konstnärlig kvalitet ur de kulturpolitiska målen). Om konstnärer, författare och musiker undviker att diskutera kvalitet finns det alltför många andra, från ekonomer till populistiska politiker, som inte kommer att tveka att avgöra vilket slags konst som är önskvärd.

I debatten deltog Thomas Anderberg, musikkritiker på DN, Eric Schüldt, programledare på Sveriges radio, Kerstin Brunnberg, styrelseordförande för Kulturrådet och Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Tyst teater.

Håkan Lindgren

Två debatter blev noll – men båda följs upp.

Det debatteras som aldrig förr i kultursverige. Kulturutredningen gav Skuggutredningen, och båda leder till att kulturens förutsättningar, fundament och existensberättigande diskuteras. Känns bra! Tidigare ikväll var det två debatter som kolliderade och jag hade gärna gått på båda. Dels var det om frilansmusikernas situation, och dels om kulturutredningens ifrågasättande av det konstnärliga kvalitetsbegreppet. Nu blev det ingen. Jag valde den senare debatten men lyckades ta fel på tiden och kom precis när det hela var över. Hade ändå ett trevligt eftersnack med Håkan Lindgren från Agamemnon.se och bloggen the Loser på Kvarnen – trevligt ställe att befinna sig på när Bajen besegrar Djurgården med 3-1. Håkan kommer att skriva en text från debatten på Nutida Musiks hemsida, och George Kentros som ledde debatten om frilansmusiker har ordnat så att även denna dokumenteras. 

Weekendfestival med B Tommy Andersson

Det finns konserthus, dessa huserar orkestrar, och då måste man spela musik för orkester. Och då funkar det med B Tommy Andersson. Vill man vara elak kan man säga att valet av Andersson knappast lockar någon ny publik till konserthuset samtidigt som den inte skrämmer bort de med abonnemang som helst vill höra klassikerna. Musiken är nämligen väldigt lagom; från ett tidigt verk, som Intrada, för blåsare och slagverk från 1989, som Andersson skrev som 25-åring, till det uruppförda The Garden of Delights. Det finns så mycket tradition här. Bach såklart, Passacaglia för stor orkester är utväxten av vad som först var en ren orkestrering av en passacaglia. Musiken bygger på rytm och melodi, det är nära till det tonala och klangpaletten bjuder på grundfärger från den sakligare musiken från första hälften av 1900-talet. Det förekommer inga alternativa spelsätt, samtidigt är musiken tillräckligt rytmisk och livlig för att lagom utmana musikerna. Säkert väldigt roligt att spela. B Tommy Andersson är som bekant också dirigent. "Det får inte vara för svårt, och han anpassar sig efter musikerna, typiskt en dirigent", sa en bekant till mig efter konserten. Jag tyckte bäst om det nya The Garden of Delights. En tresatsig orkesterdikt, får man väl kalla det, efter en triptyk av Hieronymus Bosch. I första satsen växlar hurtiga Strauss-bleck med Starvinsky-artade rytmer, mittsatsen speglar en idyll – så idyllisk adagion à la Mahler och Bruckner nu kan vara – och avslutningen är en rivigt rytmisk sak. Dock knappast vad jag skulle kalla en helvetesskildring. B Tommy Anderssons musik är sympatisk och musikantisk. Skickligt gjord utan att vara torr. Synd att jag personligen inte uppskattar den mer än jag gör.

Torben Sangild kommenterar Brian Kane

Många läsare har visat uppskattning över Brian Kanes artikel "Den mytiska akusmatiken" i Nutida Musiks nummer om elektroakustisk musik (# 3 2008). Den danske kritikern och forskaren Torben Sangild, som själv medverkade i samma nummer som recensent, skriver nyligen på sin blogg en kortare essä utifrån Kanes text. Sangild forskar om elektronisk musik vid Köpenhamns universitet och redogör kort för vissa resonemang i sin egen forskning. Bland annat skriver han om hur vår kognitiva apparat egentligen hela tiden är inställd på att försöka lokalisera vad som sker omkring oss. Denna funktion har vi på också när vi lyssnar på musik. När vi talar om musiken som "lätt", "tung", "rastlös", etc, är det inte endast metaforer utan "konkrete, kropslige erfaringer af at musiken gestaltar virtuelle objekter, bevaegelser, atmosfaerer." De konkreta bilderna vi talar om i vår upplevelse av musik är inte en "tilsmudsning af det musikaliske – det er selve den musikaliske erfaring." Det är naturligtvis en ståndpunkt som skjuter hela idén om reducerat lyssnande i sank.

Postklassiskt i Lira

I senaste numret av Lira går det att läsa ett reportage om den så kallade postklassiska musiken. I artikeln blir jag citerad och fyller väl den retoriska funktionen av den som avvisar genren fullständigt. Det är en helt ok artikel och det är kul hur George Kentros uttalar sig nyanserat och balanserat samtidigt som han skjuter skarp när han menar att man utan en musikalisk grund riskerar att slå in öppna dörrar, och att begreppet lätt kan lånas "för att ge stadga till något som egentligen inte har det". Fler sura uppstötningar från mig om postklassisk finns i senaste numret av Nutida Musik och fortsättning följer i numret därpå.

SM-uttagning i Poetry Slam

Igår kväll var jag på poetry slam på en restaurang på Söder, uttagning till SM-finalen. Jag kan inte påstå att jag i någon större utsträckning brukar frekventera spoken word- eller poetry slamevenemang och påstår därför inte att mina iakttagelser har några generella anspråk.  Kan likafullt konstatera att det fanns ett förhållandevis stort inslag av 1) "socialrealistiska" teman, och då mest hämtade från arbetar/småstads/förortsmiljö; 2) köns- och genusfrågor; 3) invandrar/främlingsproblematik sett utifrån ett "insiderperspektiv". Vidare låg ett slag subkulturellt punk- och hiphoplager över både arrangemang och framträdandena, däremot inte en endaste "högkulturell" litterär referens (om man bortser från Bibeln som dök upp i ett sammanhang). En "hemlig gäst" framträdde. Bob Hansson, naturligtvis. Han är väl cirka fyrtio år vid det här laget och presenterades som den svenska poetry slam-genren viktigaste företrädare någonsin, vilket väl säger något om genrens ålder. Det återstår väl att se vart denna poesiformen tar vägen, men av detta möte med vad som ändå torde vara rätt framstående och kanske representativa företrädare, har den unga estradpoesin en tematisk markör som skiljer den från i princip all annan samtids konst.

Artikel om Sound Art/Klangkunst i Organised sound

Jag har tillsammans med Åsa Stjerna skrivit en artikel i Organised sound, "Sound Art or Klangkunst". Artikeln bygger på en läsning av litteraturen i ämnet och handlar om hur olika akademiska diskurser, har definerat ljudkonstområdet olika beroende på engelskt eller tyskt språkbruk. Artikeln ingår i en temanummer om sound art. 

Martin Q Larssons debattartikel och Tritonus

De som ännu inte läst Martin Q Larssons debatttext om tonsättarnas arbetssituation rekommenderas att titta in på tritonus.se. Tritonus har för övrigt nyligen styrt inriktningen mot en mer blogginriktad och rätt hårt nischad sajt. Låter bra tycker jag.