Grammis till Sonanza.

Igår delades Grammisprisen ut. De 21 kategorierna domineras totalt av populärmusik. Det finns dock en kategori som heter "Årets klassiska". Bland de 10 nominerade i denna kategori var 3 med helt ny musik: Sonanzas Unheard of – again (Phono Suecia) och Ylva Skogs Terra Firma (dB-Productions) och B Tommy Anderssons Satyricon (Phono Suecia). Det blev Sonanza som knep priset med sin blandskiva. En bra skiva! Men det är en märklig kategori denna, som mixar komponerad musik under flera århundraden. Detta medföljer uppenbarligen att den nya konstmusik som nomineras rör sig inom de traditionella formerna kammarmusik och orkestermusik. Jag har svårt att tänka mig denna kategori vara öppen för samtida improvisationsmusik, elektroakustik av olika slag, eller annat, alltså hela det breda fält om dagens (och för all del även gårdagens) konstmusik inbegriper. Detta vittnar om ett splittrat fält. Idag talar man nämligen om "klassiskt" också om viss samtida konstmusik, medan annat absolut inte passar in. Om dessa tre skivor kan bli nominerade i denna kategori kan i alla fall jag finna ytterligare ett tiotal som också vore värda en nominering. Men å andra sidan hade jag valt att inte kalla kategorin för "klassisk". Det hör för övrigt till saken att de skivbolag som anmäler sina utgivningar måste betala för detta. Har svårt att tänka mig att alla de mindre svenska etiketter skulle tycka det vara värt att göra detta. Nils Hansson skriver i DN idag om Grammisgalans minskade status och det splittrade musiklivet – utifrån ett populärmusikperspektiv förstås. Det samma gäller även konstmusiken (även om Grammisgalan aldrig varit någon värdemätare för detta). Det finns för övrigt en kategori som heter "kompositör". Denna upptas helt av populärmusiken. Eftersom konstmusiken trots allt finns med på ett hörn kan det tyckas litet märkligt.

Weekendfestival med B Tommy Andersson

Det finns konserthus, dessa huserar orkestrar, och då måste man spela musik för orkester. Och då funkar det med B Tommy Andersson. Vill man vara elak kan man säga att valet av Andersson knappast lockar någon ny publik till konserthuset samtidigt som den inte skrämmer bort de med abonnemang som helst vill höra klassikerna. Musiken är nämligen väldigt lagom; från ett tidigt verk, som Intrada, för blåsare och slagverk från 1989, som Andersson skrev som 25-åring, till det uruppförda The Garden of Delights. Det finns så mycket tradition här. Bach såklart, Passacaglia för stor orkester är utväxten av vad som först var en ren orkestrering av en passacaglia. Musiken bygger på rytm och melodi, det är nära till det tonala och klangpaletten bjuder på grundfärger från den sakligare musiken från första hälften av 1900-talet. Det förekommer inga alternativa spelsätt, samtidigt är musiken tillräckligt rytmisk och livlig för att lagom utmana musikerna. Säkert väldigt roligt att spela. B Tommy Andersson är som bekant också dirigent. "Det får inte vara för svårt, och han anpassar sig efter musikerna, typiskt en dirigent", sa en bekant till mig efter konserten. Jag tyckte bäst om det nya The Garden of Delights. En tresatsig orkesterdikt, får man väl kalla det, efter en triptyk av Hieronymus Bosch. I första satsen växlar hurtiga Strauss-bleck med Starvinsky-artade rytmer, mittsatsen speglar en idyll – så idyllisk adagion à la Mahler och Bruckner nu kan vara – och avslutningen är en rivigt rytmisk sak. Dock knappast vad jag skulle kalla en helvetesskildring. B Tommy Anderssons musik är sympatisk och musikantisk. Skickligt gjord utan att vara torr. Synd att jag personligen inte uppskattar den mer än jag gör.