Postklassiskt i radio och Christ Johnson-priset

Idag var jag med i Nya vågen i P1. Eric Schüldt pratade med mig och min forna Nutida Musik-kollega, DN:s Johanna Paulsson, om etiketten "postklassisk musik" och om två nya skivor med Max Richter och Jóhann Jóhannson. Jag tycker att det blev ett bra samtal. Inte just för att vi var överens om det mesta utan för att argumenten och åsikterna lades fram klart och tydlig, bra tempo, man lyssnade på varandra. Ett bra samtal, helt enkelt. En sak vi diskuterade var hur populärkulturmaffian (mitt ordval) omfamnat den här typen av musik. Som alltså är ett hopplock av den klibbigaste klassiska musikens allra mest schablonmässiga sentimentala gester. Som man sen loopar och så lite lätt laptopknaster på det. Jóhansson fick visst högsta betyg i SvD för den här skivan. Jag säger bara stackars, stackars, stackars Kristin Lundell i SvD. Om hon som recensent tycker att detta är så fantastiskt, vad tvingas hon då inte uthärda övrig tid? (Nya vågen går i repris tis 14.03 och ons 18.15.)

Per Mårtensson fick KMA:s stora Christ Johnson-priset för sin flöjtkonsert. Det var ju ett ypperligt val. Detta är musik som utmanar, överraskar och förbluffar. Det är virtuost skrivet och spelat av flöjtisten Anders Jonhäll. Tidigare i år släpptes detta på cd (Phono Suecia) och är enligt mig ett av årets finaste svenska skivsläpp. Det är verkligen vacker musik. Eller som Tobias Pontara skriver i förra numret av Nutida Musik: "en värld så rik på idéer att varje nytt möte med den öppnar ständigt nya dimensioner".  Det är annat än den där vädjande "postklassiska" stilen. För säga vad man vill om den, men är det något den inte gör så är det att öppna nya dimensioner. Allt finns där direkt, och när man hört stycket en gång finns det inget mer att upptäcka.  Lilla Christ Johnson-priset gick till Mirjam Tally för orkesterstycket Turbulence. Jag hörde stycket live i Vilnius några veckor sen. Konsertens höjdpunkt, utan tvekan. Och då hade hon ändå konkurrens av Heiner Goebbels (som dock misslyckades, se inlägg 31 okt)  och hemmahoppet Raminta Serksnyte med ett nyskrivet stycke. Efter Serksnytes retroromantiska frossande – men så snyggt! – var Mirjam Tallys Turbulence en frisk fläkt med den lite brutala nästan maskinlika klangen. Imorgon ska jag till Gotlands tonsättarskola och föreläsa. Mirjam Tally jobbar där (det gör för övrigt också Per Mårtensson ...). Jag får gratulera henne då.

Den förste postmodernisten med ett postmodernt skivsläpp

Härom dan landade det en skiva i min brevlåda. När jag såg vilken det var slogs jag av två tankar: Hur har jag missat detta? Denna måste ha åkt runt i postsystemet ett bra tag innan den äntligen hittade rätt! Men så såg jag att det stod 2008 som produktionsår och jag insåg att Mikael Edlunds skiva äntligen kommit ut! Jag tror det var någon gång i slutet av 90-talet, alltså för tiotalet år sen, som jag först hörde talas om denna skiva. Den "är på gång" fick jag höra från Caprice. Men så var det något med slutmixen som inte funkade och som skulle göras om. Och så skedde väl. Ryktet säger ju också att Mikael Edlund är en ytterst noggrann tonsättare som inte släpper ifrån sig vad som helst hur bra det än är, osv  Men jag förstår ändå inte. Det sista stycket på skivan är inspelat 2000. Vad har hänt sen dess? Ännu mer mystiskt blir det när man tittar lite noggrannare i bookleten. Förutom att medlemmarna i Kroumata och de som är från KarrarensembleN mm ser ut att vara ungefär 15 år yngre känns det som formgivning, text och hela patinan kommer från 1993. Men nu är den här och jag  ser verkligen fram emot att lyssna på detta. Och på att uppleva svensk 80/90-tal när det var som bäst. Mikael Edlund hade förresten ett tag ryktet om sig att vara den förste självuttalade svenske postmodernistiske tonsättaren. Ja, den som införde begreppet i den svenska konstmusiken. Detta var i en artikel i Nutida Musik 1981. "Jag skriver postmodern musik", eller något i den stilen lyder rubriken. I en intervju jag gjorde med honom i mitten av 90-talet, berättade han att detta hade han sagt ironiskt men det hade ingen förstått. En sann postmodernist. Och NU! har skivan kommit. Med posten.

En blandning man inte kan motstå?

Jag har köpt en iPod. Har faktiskt inte haft någon tills nu. Jag lyssnar hemma vid stereon, från datorn eller i min bärbara cd-spelare. När jag är ute och springer föredrar jag tystnaden och naturen. Men, det kunde vara praktiskt osv, så jag köpte en. När jag exporterade från, förlåt synkroniserade med mitt itunes fick jag automatiskt med hela biblioteket. Varför inte ...! När jag sen började utforska funktionerna fastnade jag särskilt för "blanda spår" (ja, ni har alla säkert redan lekt med denna, men det här är nytt för mig!). Jag inbillar mig att jag har en ganska brokig samling musik i mitt bibliotek, så jag blev genast nyfiken vad denna skulle sätta ihop för blandning musik som tydligen skall passa ihop. För jag antar att urvalet måste baseras på några former av digitala parametrar som inte uteslutande bygger på redan hävdvunna kategorier... Detta kan ju tillföra musikanalysen något – jag menar vad är det som är karakteristiskt för en låt och hur förhåller denna sig till andra? Eviga frågor men i ny form. Det började med 21 sekunde François Bayle och  första stycken i sviten L'experience Acoustique. Detta följdes av 17 minuter Brian Eno Music for Airports 1. Mönstret är tydligt, lungt, icke rytminskt, men kanske också baserat på någon vag kategori som avantgarde/ambient/electronic. Efter detta följde Françis Dhomont som bekräftar det konsekventa urvalet (som dessutom bestod i att välja förstaspår från olika album. Sen ... Franco och Orchestre Kinshasa. Vi snackar alltså om kongloesisk rumba från ca 1957. På den tiden när det hetaste i Västafrika var imitera kubansk son, vilket även inbegrep att sjunga på spanska. (Något som särskilt slog i de länder där den aspirerande självständigheten hade den kubanska revolutionen som modell.) Nog är just denna låt relativt lugn, inte befriad från rytm och puls, men knappast så porlade och ploppande som den kongloesiska rumban kom att bli några år senare. Nåväl, detta följdes av Pierre Schaeffer, mer Bayle, ett mindre repetitiv spår från Oval samt Joni Mitchell från hennes i mitt tycke bästa album Blue. Denna funktion kommer jag att ha mycket roligt med.

I morse testade jag att gå ut och springa med musik. Jag valde the Who: Who's next. Full fart de första fem minuterna till Baba O'Riley, sen gick det tyngre. Fick i alla fall bra flyt på upploppet med Won't get fooled again. Säger kanske något om skivan – eller om mig.

Peter Lindroth på Teaterstudio Lederman och AF-klang

Jag var på Teaterstudio Lederman i går för att lyssna på Peter Lindroths nya sångcykel, The Wilfred Owen Songs för piano och basbaryton (Mårten Landström och John Erik Eleby). Jag hade förväntat mig att se ungefär samma ansikten som på Samtida musiks konserter (Peter Lindroth är ordförande i föreningen), men av de kanske 40-50-talet som var där var det inte många jag kände igen. Jag har varit på Lederman i musiksammanhang några gånger tidigare, men teatern är ju inte mest känds för sitt musikutbud. Ändå undrar jag: är det så att Teater Lederman, precis som Fylkingen, Nybrokajen 11 och Samtida musik, har sin trogna och exklusiva skara besökare av konserter för ny musik? Det innebär i så fall en ytterliga utvidgning av konstmusikscenen.

Verket utgjordes av en cykel på 12 sånger som tog ungefär en timma. Owens dikter som handlar om första världskrigets vedermödor stod verkligen i centrum. Det rörde sig om en tonsättning där varje sång hade sin specifika karaktär. Rentav en "stämningssättning". Lindroth är sparsam med medlen; det finns genomgående något deklamatoriskt över sångstämman där texten får tala och man blir aldrig översköljd av intryck. Pianot är sparsmakat och varje sång bygger i stort sett på en idé. Ofta tonalt och repetitivt utan att vara minimalistiskt eller starkt pulserande. Det var fint och stundvis gripande.

Efteråt pratade jag med min kompis Lisa Hansson om sång, klang och text. Jag gick i Adolf Fredrik till och med högstadiet och Lisa gick på Kungsholmens gymnasium (förlängningen av AF). Vi pratade om  var klangen bör ligga i kroppen för att texten skall bli tydlig och hur detta påverkas av registret och förhållandet till de övriga instrumenten. Lindroth stycke var var intressant för det var så tydligt, så avskalat. Det blev tydligt när och varför instrument lyfte fram rösten och texten, och jag kunde faktiskt relatera det till min tid på Adolf Fredrik (där jag hade Eleby som musiklärare).  Den AF-klang som man fick lära sig tycker jag Eleby representerar än i dag. Den ligger ganska "långt bak" och är "rumslig", för att säga det enkelt. I vissa lägen passar det textandet bra, i andra lägen mindre bra.

Francisco López och Sound Art – the Swedish Scene

Härom kvällen var jag på Fylkingen och lyssnade på Francisco López. Det var andra gången jag hörde honom på Fylkingen, dessutom har jag varit på en konsert i Berlin och en i Malmö tidigare i höst under Full Pull. López hanterar sina fältinspelningar utsökt. Ändå kände jag en viss besvikelse när jag efter kanske trekvart tog av mig ögonbindeln, jag lyckades inte lyssna fullt så djupt som tidigare. López eftersträvar det han kallar "profound listening" och vill inte att det skall finnas några visuella distraktionsmoment; en tanke som har sin parallell i den elektroakustiska teoribildningen kring det akusmatiska lyssnandet. Jag är knappast den som uppskattar starka ljudvolymer – jag brukar vara den första sätta händerna över öronen – men den konsert jag upplevde i Berlin 2006 innebar verkligen att hela kroppen lyssnade. Kroppen vibrerade och skakade, ibland mellangärdet, ibland tinningarna. Men det var aldrig plågsamt, och jag upplevde en unik känsla av panik och flyktbeteende och auditiv njutning. Denna gång var det endast en bra konsert men den rent taktila ahaupplevelsen av vad musik verkligen kan vara infann sig aldrig. Jag intervjuade även López. Resultatet av detta kan ni läsa i ett kommande nummer av Nutida Musik. 

Innan konserten blev det lite snack med en del Fylkingenmänniskor. Jag fick höra om ytterligare en reaktion på min sågning av Svensk musik dvd Sound Art – the Swedish Scene (i Nutida Musik # 2 2008). Även denna reaktion var positivt. De vid det här laget ganska många reaktioner jag fått har varit ganska samstämmiga, typ, "bra att nån rör om lite och säger precis så som det är, det som ingen vågar säga". Naturligtvis är det inkrökta kompiskotteriet man syftar på. Fast nu överdriver jag, alla har ju inte varit positiva. Lite skit har jag ju fått från gruppen bakom projektet, såklart. Men det hör väl till.  

Rumänskt på Nybrokajen 11

Tillbaka till Stockholm och direkt iväg till Nybrokajen 11 för att höra Pärlor för svin spela bland annat ny rumänsk musik. Det var en bra konsert: Henrik Strindbergs Lågmälda göranden, ett egenartat stycke av kanadensaren Claude Vivier, och ett nytt fint av Pär Lindgren, Soirée de Noël. Några av de rumänska styckena var i ärlighetens namn däremot inte så roliga. Det jag var mest nyfiken på var Diana Rotarus nya stycke, Tremurcuttremur. Jag har hört Rotarus musik live några gånger tidigare, bland annat i Vilnius förra veckan där hennes konsert för saxofon och orkester Shakti kammade hem segern i ISCM-IAMIC Young Composer Award. Saxofonkonserten inleddes lysande med intressanta klangbehandlingar för att senare kännas lite ostrukturerad och lös i konturerna. Men kanske beror det delvis på att den saxofonist som framförde stycket i Vilnius fick hoppa in med kort varsel och lär (vet faktiskt inte exakt hur det förhåller sig) ha improviserat lite vissa stunder. Detta var faktiskt bättre! Stycket var en uppvisning i koncentration. Små enkla pilsnabba rörelser kombinerat med flageolettanstruken tonbild och en koncentration i formen. Klangen är verkligen Diana Rotarus signum och däri ligger släktskapet med hennes mor Doina Rotaru vars klanger ligger både rumänsk och annan folkmusik nära. Doina Rotaru tycker jag är en av de absolut främsta rumänska tonättarna (det är jag inte ensam om att tycka), och dottern Diana förutspås även hon en lysande framtid. 

 

Fluxus East i Tallinn

Det var min kollega från musikvetenskapen Jacob Derkert som gjorde mig uppmärksam på hur gräsligt ful Swedbanks logga är med den skrikiga orangea färgen. ”Jag skulle aldrig placera mina pengar i Swedbank”, sa Jacob när vi vat tillsammans på den nordiska musikvetarkonferensen i Oslo i augusti tidigare i år. Ett uttalande helt grundat på estetik (typ: om man har så gräslig smak så kan man väl inte …). Tiden verkar givit Jacob rätt. Nu sitter jag på ett kafé i Tallins gamla stad efter att varit på det nybyggda (2006) Kumu konstmuseum. Utanför entrén står ett slags minimalistisk stålskulptur i fem pjäser – K-U-N-S-T – och i K:et har Swedbank präntat in sin logga. De är verkligen över allt här i Baltikum. De har tydligen köpt upp Hansabank, vilket på estniska heter Hansapank. Det tycker jag är rätt kul.
Jag har tillbringat kanske två timmar på utställningen Fluxus East. Det är en imponerande samling med dokument, affischer, partitur, filmer och intervjuer med medverkande. Det tar tid att ta sig igenom utställningen. För en retrospektiv utställning om Fluxus är ju trots allt ingen som kan upplevas som konst i direkt mening. Det handlar om just dokument, affischer, filmer, intervjuer mm – man måste läsa mycket. Hur som helst är det fantastiskt intressant att på ett och samma ställe kunna ta del av den brokiga historia som Fluxus i Östeuropa har. Det handlar ofta om hur engagemanget från vissa individer satt ett avtryck av något slag, i form av en utställning eller några konserter, men också hur detta sedan tystnade för en tid framåt. Man hörde talas om en happening och bestämde sig för att göra något liknande – även om den information man hade om vad som pågick utomlands ofta inskränkte sig till någon enstaka kanal. Fluxus East i denna mening handlar om olika former av gränsöverskridande performancekonst, som ibland kunde kallas Fluxus, och ibland något annat. Som i Estland där aktiviteterna gick under namnet instrumental teater – ungefär som i Sverige vid samma tid. Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Tallinn innan utställningen stänger den 25 november. Jag fick höra av utställningskuratorn Petra Stegmann att den troligtvis kommer till Oslo 2010 och då lite omgjord. Skall bli mycket intressant att se hur Norge presenteras i detta sammanhang. Min uppfattning är att man inte var särskilt öppen i vårt västra grannland. Förutsättningarna var väl bättre i Öst där denna konst kunde uppfattas som subversiv på så många fler nivåer. Eller som en polsk Fluxus-aktivist uttryckte det: Fluxus fanns i vardagen. Plötsligt kunde du se en person komma gående längs gatan med toalettpapper virat runt halsen. Den allmänna bristen på saker gjorde att vardagen kunde ta sig absurda uttryck.