Jurgis Maciunas bro över floden Vilna

Trots att jag gått till hotellets gym fyra gånger denna vecka – brukar vanligtvis inte "gymma" –känner jag mig seg på det där sättet man gör, eller rättare sagt jag gör, när jag druckit två glas vin/öl varje kväll i en vecka. Men det beror säkert också på miljön. När jag inte varit på hotellrummet har jag varit i en konsertsal eller på en restaurang och promenaderna har varit få. Jag har saknat frisk luft. Tog en promenad till stadsdelen Uzipus och gick längs med floden Vilna. Trots att detta ligger så centralt är luften fantastisk och går inte att jämföra med till exempel Hagaparken i närheten av där jag bor i Stockholm. Det var vad jag behövde. Där passerade jag vid konsthögskolan bron som är uppkallad efter Fluxus grundare George Maciunas, eller Jurgis Maciunas, som han heter här i Litauen där han är född. Jag upplever det som att man håller på att göra anspråk på denna mytolgiska (och omstridda) konstnär, som aldrig återvände till Litauen som han lämnade i tonåren tillsammans med sina föräldrar. Men här talar man om honom som om han vore en litauisk konstnär. Och fel är det ju inte, men ... Jag tänker på gårdagens konsert med Heiner Goebbels kora/sång-konsert. Idén att uttrycka svårigheten att sammanföra kulturella skillnader, eller ämnen som kulturimperialism och identitet är ju intressant och fruktbar, höll jag på att säga. För det är väl fruktbar som den inte är. Den problematik som kan uttryckas i litteratur och konceptuell konst – eller som kanske inte behöver vara konceptuell – kan inte gestaltas i konstmusiken. I varje fall inte om man som Goebbels, hur många intressanta idéer han än må ha beträffande musikalisk gestaltning, väljer att utrycka dessa sceniskt och som musik. Detta är något som Fluxus och den med denna utvecklade performancekonsten förmår att gestalta. Fluxus har ju en stark musikalisk bakgrund och det är knappast något som vare sig förnekas eller glömts bort – jag tänker på den imponerande utställningen av Fluxuspartitur som jag såg på Museet för samtidskonst i Roskilde för ett par månader sen. Men den intermediala konsten, performancekonsten befinner sig i ett tillstånd där den, även om den bygger på ljud, inte är strikt musik. Och det är denna hemlöshet som gör det möjligt att uttrycka eller gestalta idéer liknade Goebbels. Som han misslyckades med in sin traditionella konsert. Anledningen till att jag ska förbi Tallin på vägen hem är för att se den ambulerande utställningen Fluxus East, som handlar om Fluxus utbredning i Östeuropa. En mycket intressant intervju med Litauens förste president efter självständigheten, musikvetaren, och den som introducerade Fluxus i Litauen på 60-talet, Vytautas Landsbergis, gjord av Petra Stegmann, kurator till utställningen, finns att läsa i World New Music Magazine.

Debatt om musikkritik och avslutning på generalförsamlingen

Igår medverkade jag i en paneldebatt om musikkritik. Medverkade gjorde även Reinhard Oehlschlägel från MusikTexte, Jan Topolski som driver polska tidningen Glissando samt rumänske tonsättaren Sorin Lerescu. Det blev helt misslyckat. Jag skötte mig väl i och för sig ok, dvs jag talade ganska kort och koncist och visste någorlunda vad jag ville säga. Tyvärr tog det en timma och 15 minuter innan de fyra medverkande hade presenterat sitt statement. Nu blev det därför ytterst lite tid över till själva debatten och frågor/synpunkter från publiken. Några ämnen som skymtade fram var den om hur musikkritiken och kritik i allmänhet delvis befinner sig i andra fora än de stora medierna och hur en alltmer fragmenterad, splittrad eller specialiserad musikvärld också gör det möjligt, eller kanske kräver, andra perspektiv än den traditionella musikvetarens och musikkritikerns Det är självklarheter tycker jag. Tyvärr måste man ofta i såna här sammanhang ägna lite för mycket tid till att bemöta gammaldags argument, ofta från Östeuropa, som att en kritiker måste kunna läsa noter (visserligen ingen nackdel, tycker jag) för att kunna göra de exakta analyserna och komma fram till tonsättarens intention. Ungefär som man skall lösa en ekvation med ett enda korrekt svar.

Innan presenterade jag lite kort arbetet med World New Music Magazine. Jag har tidigare enbart fått lovord för den och det var väl egentligen inget nytt som sades, varken av mig eller av generalförsamlingen. Till nästa år skall vi jobba med marknadsföring och distribution av tidningen. Och förutom ett redaktionsråd som ser ut ungefär som tidigare kommer det även finnas en svensk redaktion – namnen presenteras senare – som skall jobba med att ta fram en tidning på temat svensk musik. En riktig utmaning faktiskt. 

Det var lite uppbrottsstämning i går. Flera mottagningar och en mängd tacktal och avtackningar. Och så har ISCM:s exekutiva kommitté fått delvis nytt utseende med John Davis (Australien) och Peter Swinnen (belgiska Flandern) som president respektive vice-president; två mycket kunniga, intelligenta, vidsynta och ödmjuka människor. Jag är övertygad om att detta är det bästa valet, och det verkade alla rörande eniga om. Den med Ryssland och några gamla sovjetrepubliker utvidgade Skandinavska Alliansen lyckades få in Tapio från Finland i ex-kom. Han verkar mycket sympatisk, även om jag inte känner honom. Men jag litar ju på mina svenska kollegor! Musiken då? Fortsatt om inte alltid bra så åtminstone intressanta konserter. Som till exempel Heiner Goebbels som först triumferade i media-teaterstycket Museé des phrases där han iscensatt klassiska stråkkvartetter från 1900-talet. För att sedan fala platt till marken i en konsert för kora, traditionell sång från Västafrika och orkester. Som konsert betraktat var det banalt. Men Goebbels är naturligtvis inte så endimensionell. Detta var "kritiskt komponerande" vilket innebar att det var bristerna och glappen mellan kulturer och världsbilder som skulle exponeras. En problematik som tyvärr inte gick fram. Dagen har just börjat men det känns mest som en lång transportsträcka till det att jag tar bussen mot Tallin i kväll kl 21 för en ny transportsträcka.

200,55 litas

Jag ska medverka i en paneldebatt här i Vilnius om musikkritik. För detta blev jag lovad "lite fickpengar". Jag fick först skriva under tre papper för att få ett litet vitt kuvert. I det låg en sedel på 200 litas (ca 600 kr). Jämnt och bra. Men, i kuvertet låg också några mynt, närmare bestämt en 50 och en 5 centare. Det är ju fantastiskt att bli så exakt värderad! Nu ska jag i väg till generalförsamlingen för att presentera World New Music Magazine. Jag har ju huvudsakligen fått lovord för den, men jag kan tänka mig att jag kommer få en och annan tillrättavisning. Som att sektionernas årsrapporter borde vara med eller till och med att tidningen blivit för flashy. För en hel del delegater var saker trots allt bättre "förr".

Sverige och Swedbank

Jag är övertygad om att anledningen till Ensemble Cantus misslyckande handlar om att ensemblne är så odemokratiskt styrd. De kanske inte tycker illa om Berislav Sipus, men som ensembleslav känner man kanske ingen direkt entusiasm. Jämför bara det med svenska ensembler som KararensembleN, Gagegoo! för att inte tala om Pärlor för svin. Där får alla medlemmar säga sitt – har jag fått för mig. Apropå den Svenska Modellen: I går firade Sverige nya triumfer med en konsert med Magnus Andersson som bland annat spelade Christopher Anthins Playmaster – märkligt att se stycket framföras av någon annan än Mårten Falk. Nu börjar det dra ihop sig för röstning till exekutiva kommittén. Jag fick höra att de engelska kandidaterna (Irland, USA, Kanada) är spända på hur den nordiska falangen kommer att rösta och om de har snackat ihop sig. Det har de, kan jag säga. De har också bestämt sig vem av de engelska de ska stödja: Kanada. Vid frukost fick jag frågan av en tysk journalist hur det kommer sig att ISCM har valt ut så många svenska verk. Jag sitter faktiskt inne med svaret. När jag var i Vilnius under Jauna Muzika i april fick jag reda på att man fått in väldigt många "konvensionella" verk som inte hade beaktat festivaltemat. Men de svenska förslagen låg just "in-between". Samma journalist undrade om huvudsponsorn Swedbank kunde ha något att göra med den höga andelen svenska verk. Det trodde jag såklart inte, men man vet aldrig ...

Kroatisk maktfullkomlighet?

Nej, gårdagens konserter var inga höjdare. Kroatiska Cantus var som väntat. Halvtrist program och halvslappt spel. Cantus är ISCM-ensemble i år och spelade fyra juryutvalda verk. Om man bortser från det kroatiska stycket får man förmoda att de inte spelat dem tidigare. I början av september hörde jag dem under Gaudeamus-festivalen. Även där spelade de jury-verk och förmodligen för dem helt nya. De har en uppenbarligen hög omsättning och verkar vara lite av festivalslavar. "De är nog billiga i drift", sa George (Kentros) till mig. Han syftade främst på kvaliteten. George var upprörd, ja förbannad till och med efter konserten. Så oegnagerade musiker har han inte upplevt sen 80-talet. Ungefär. Det blir då lite märkligt att höra hur en ISCM-delegat, vi kan kalla denne X, vars omdöme jag brukar ha tilltro till (och som brukar vara mycket kritisk), prisade ensemblen för en annan delegat, som vi kallar Y! Är det ytterligare en aspekt av det där taktiska spelet? Jag vet att X som lovordade Cantus aspirerar på en plats i exekutiva kommittén. Fiskade han efter den Y:s röst? Vet han om att Y har något att göra med Cantus-ensemblens närvaro i Vilnius (jag vet inte, kanske är det så?)? Hur som helst har Y tidigare direkt eller indirekt engagerat ensemblen för en festival i sitt hemland – och då vore det ju fel taktik av X att kritisera ensemblen ... Kanske hatar musikerna i Cantus dirigenten Berislav Sipus, eftersom det är han som fixar jobben men också är den som bestämmer precis allt? Georges teori, och den känns inte helt omöjligt. Sipus är en "big shot" i Kroatien: Cantus, Zagreb biennalen med mera. Och nog sjutton är det hans ensemble.

Swedbank och Eötvös regerar i Vilnius

Vilnius, Världsmusikdagarna. Jag var knappast den ende av svenskarna här som blev förvånad över att se heltidesannonser för Swedbank i programboken för World Music Days i Vilnius. Swedbank är en av huvudsponsorerna till festivalen. En massa frågor uppstår, men man kan väl sammanfatta dem enklast enligt följande: hur kommer det sig att Swedbank sponsar ett evenemang för ny konstmusik i Litauen? Vad vinner de på det (för något handlar det väl om)? Och har Swedbank någonsin sponsrat konstmusiken, eller kultur över huvud taget, i Sverige? Två konserter om dan ligger genomsnittet på. Ganska lagom. Eftersom jag inte är en officiell svensk ISCM-representant behöver jag heller inte sitta med i generalförsamlingen och diskutera byråkrati (men lite spännande är det allt nu när det börjar dra ihop sig för val av nya delegater till styrelsen – alltid kul med lite tjuv- och rackarspel). Några möten om World New Music Magazine har det blivit, samt lite allmänt hangaround. Konserterna har varit lite upp och ned. Mest upp, måste jag säga. Vilnius filmarmonier var lite skakiga, men musiken har mestadels varit bra. Kul också att få lyssna på så mycket musik av en så fanastisk tonsättare som Jonathan Harvey. Den andre festivaltonsättaren, Peter Eötvös, skulle jag kunnat klara mig utan. På konserten med Ensemble Modern fick vi först höra två fantastiska stycken av en malaysisk tonsättare och en ung oetablerad australier. Och så ett par av Eötvös. När det sista äntligen var över och jag hade skänkt den fantastiska ensemblen en lagom dos applåder försvann jag först av alla ut för att fort slänga i mig något innan nästa konsert. Först in på toa. Väl tillbaka i foajén hör jag hur de börjat spela igen. Extranummer. Typiskt, jag som är hungrig. Jag öppnar dörren till konsertsalen och hör att de stående ovasionerna ensemblen och dirigent Eötvös fick, fick honom att koma på den briljanta idén att spela det sista av sina stycken en gång till!!! Nu dags för middag, sen konsert där jag ser fram emot ett nytt stycke av Harvey. Sen konsert med kroatiska Cantus-ensemblen. Den ser jag inte fram emot. Senaste gångerna jag hört dem har det varit så trist musik.

Mot vilnius

Nu har World New Music Magazine anlänt i Vilnius! Skönt. Och i morgon reser jag dit. Rapportering följer här.

World New Music Magazine har anlänt!

Idag kom äntligen Schenker med en pall med World New Music Magazine – ISCM:s tidning om ny konstmusik som jag är redaktör för. Min sändning var endast en dag försenad, hoppas att det går lika smidigt med sändningen till Litauen! Annars blir jag tvungen att ta med mig en packe när jag reser till Vilnius och World Music Days på fredag, och de extrakilona känner jag verkligen inte för att släpa på. WNMM ger ut en gång per år och handlar om ny musik i det land som festivalen äger rum i. Förra året var det Hong Kong, i år Litauen och nästa år Sverige.

Är det någon som är intresserad av ett antal superintressanta texter om Litauisk konstmusik?Skicka ett mail! Tidningen är på 120 sidor och det ingår en cd.