Pärlor för Svin spelar kort och bra.

Ensemblen Pärlor för svin spelade huvudrollen igår. Ja, det gör de på sätt och vis också idag när de tar emot Nordic Composers Award for advancement of contemporary Nordic classical, electro acoustic and art music. Konferenciern för kvällen Catharina Backman berättade att "Svinen" under sitt första år 1995 enbart spelade på rock- och jazzklubbar för att "hitta sin form". Jag tror det där är viktigt; de är inget förklätt rockband, men det vet vad som är viktigt i framträdandet och låter denna tanke sträcka sig till själva verket de beställer. För även om de alltid håller sig till en ganska strikt konsertform med låt-mellansnack-låt finns det något otvunget med hela inramningen. Det är verkligen okej att komma och gå som man vill, det får surra litet. De spelar alltid korta stycken, och detta deras enda "tvång" är säkert anledning till att verken håller en generellt så hög nivå. Allt måste finnas där från början, det finns ingen tid till annat – och det vet tonsättarna. Då måste man komma ihåg att ensemblen ofta spelar musik också av väldigt unga och oerfarna tonsättare. I deras två set för kvällen trängdes också mycket bra: Tony Blomdal, Mattias Petersson, Simon Steen-Anderson, Marcus Fjällström ... När det blev litet längre tappades det i koncentration En iakttagelse som det lockar att upphöja till regel när jag tänker på de verk som Esbjerg Ensemble presenterade under kvällen. Annars var detta Mattias Peterssons stora dag. Tillsammans med George Kentros från "Svinen" spelade han hela There are no more Four Seasons – Vivaldi cut-upen för fiol och elektronik som blivit Petersons andra bidrag till den svenska elektronika-kanonen. Nu var det länge sedan jag hörde hela verket live men det är tydligt att det förändrat sig sen sist. Peterssons beats är hårdare, mörkare och tyngre och jag upplevde det som om det slets och distades mer än vanligt. Bra var det i alla fall.