Bild och ljud på Nordiska Musikdagar.

Fick mig just en lektion i synkronicitet. På Københavns musikteater visades nyss tre video- och ljudverk som på litet olika sätt ilustrerar en tendens i dagens elektroniska musik- och mediakonst. Bjørn Erik Haugens Regress var ett förhållandevis kort noisigt och brusigt stycke musik där bilden som visades på de två skärmarna korresponderade med detta dels vad gäller den visuella gråskalan och dels hur de abstrakta geometriska mönstren skiftade med minsta motoriska rörelse. Eyvind Gulbrandsens Still Life bygger på minnena när han som barn låg bak i bilen och tittade bakåt under det att han slumrade till den 80-talspop som strömmade ur bilstereon. Detta illustrerades genom bilder på en resa genom ett diffust landskap som försvinner bort från en bilruta och med behagligt invaggande "ytskikt" av poplåtar som liksom gungade i takt med att trafikljusen passerades ett efter ett. Mattias Peterssons och Fredrik Olofssons Ström avslutade. Vi fick nu höra andra halvan som är på cirka 30 minuter. Ström har blivit något av en svensk klassiker i genren avancerad minimalistisk elektronika och bygger just på synkroniciteten mellan musikens olika rytmer, pulser och knaster och rörelsen i de olika band som löper vertikalt över bildskärmen och som membran reagerar på ljuden. Uppbyggnaden sker gradvis och är perfekt avvägd. Ett verk som kan funka i precis vilken miljö som helst.