Oberoende musikjournalistik – fördjupande musikjournalistik?

I senaste numret av tidskriften Opera kritiserar redaktören Sören Tranberg dagskritikerna i allmänhet och DN:s Thomas Anderberg i synnerhet för att inte fördjupa sig tillräcklig i det de ska recensera. Han kritiserar även kritikerna för att vara för dåligt allmänbildade och inte resa runt i Europa och bredda repertoarkännedomen. Expressens Gunilla Brodrej menar på sin blogg att Tranberg visserligen kan ha en och annan poäng, men en sak vänder hon sig starkt emot: Tranberg ger uttryck för hur viktigt det är att kunna följa en föreställnings utveckling från instudering till premiär, vilket Brodrej tolkar som att sätta sig i knäna på institutionerna. Men framför allt vill hon inte veta hur det hela gått till. Hon vill gå på föreställningen och där se och höra om det funkar, eller ej. (Därmed inte sagt att hon inte skulle förbereda sig för arbetet.) Det är lätt att hålla med. Är det bra så är det bra. Men funderar man litet så håller inte argumentet. Jag är knappast ensam om att tycka att konst växer med kunskap. Bidragande till denna fördjupningsprocess finns mötet med tankar, reflektioner, underbyggda åsikter om och kring konst. För detta krävs kunskap, engagemang, eftertanke, och fördjupning – kanske en närkontakt med – och är man kritiker handlar det om något helt annat än att (enbart) "våga" leverera "ärliga" intryck rakt av. Det kan föralldel finnas vissa jävproblem inom kritikerkåren. Men det behöver inte vara ett problem, framför allt är det inte det största. Den gamla idén om kritikern som oantastligt objektiv blir nämligen till en svaghet för dagstidningarna, när kritikerna håller sig på hemmaplan, inte läser internationella tidskrifter och kliniskt betar av konserthusens program, för att under sommarmånaden ta den obligatoriska utflykten till Vadstena. Problemet är den förutsägbarhet som uppstår med det allt smalare synfältet som zoomar in det nationella och det synliga. Det finns tvärtom en uppenbar brist på kontakt med musiklivet och därmed även för förståelse av konstnärliga processer. Här finns en djup klyfta som man fyller med löpandeband-recensioner och en och annan "sensation". Även om Thomas Anderberg och hans recension av Spader Dam är ett mindre väl valt exempel sätter Tranberg fingret på dagstidningskritikens djupa problem. För precis som Brodrej själv antyder – inte har de väl råd med fördjupning?