Fortsättning på debatten i Expressen

Jag skrev i ett snabbt svar till debatten i Expressen, som de valde att inte publicera för att min text, som kulturchefen uttryckte det "inte för saken vidare för en bredare publik." Då var den "debatten" överstökad. Ida Lundén skrev träffande på Facebook att "Gunilla B verkar tro att det är hemma-hos-reportage hos orkestern du efterfrågar, och det är det väl inte?" Nej det är det inte, och problemen jag tar upp är litet andra än de Brodrej verkar tro det rör sig om. Vilket säger en del om hennes referenser – och det är väl just detta jag ser som ett problem. Här är min replik:

Det blir uppenbart man läser Gunilla Brodrejs svar på min artikel (båda 19/8), att vi har olika syn på vad närkontakt med musiklivet skulle innebära.
Det är en sak att genom möten med aktiva inom kulturlivet skapa en grund för fördjupad förståelse för tendenser som rör sig estetiskt och idémässigt. Det handlar inte om fakta om ekonomi, replokaler eller hantverk. Nej, utan om ett möte med hela komplexet som utgör dagens estetiskt och kommunikativt hyperglobaliserade musikkultur. Att konstant och kontinuerligt få ingångar till överblick och djupförståelse är fundamenten för en samtidskritik.
Det är en helt annan sak att som frilansare ena dan skriva en recension för att nästa skriva en programkommentar eller promotiontext – vilket i princip är samma sak – åt någon institution. Alltså ankdammsproblemet. Men också denna konflikt rör betydligt mer än om att sittandes på två stolar skriva om samma konstnär eller institution. Vilken strukturell makt utövar man genom att i en recension ge en ljudkonstnär hyfsad kritik och att i en programtext skriva om en annan? Denna problematik påpekar mycket riktigt Brodrej.
Men jag upprepar. Det är inte här problemet ligger. Vad innebär frånvaron av närkontakt, när de fasta, eller regelbundet verksamma, musikrecensenterna faller in i ett eget referenssystem, som på pappret må vara objektivt men som är resultat av ett begränsat umgänge med den nya musiken – och då menar jag inte barhäng utan närvaro vid såväl nollbudgetkonserter som vid internationella festivaler? När Brodrej menar att ”kontakterna i vår del av ankdammen redan är för täta” avslöjar hon sina egna referensramar.
Två saker har slagit mig de senaste åren i mina möten med dagstidningskritiker. Det ena är med den stolthet man talar om tidningens objektivitetsprinciper: att en skribent absolut inte får skriva ”porträttet” inför en festival och sen recensera festivalen. Att sen kritiken är lika uddlös som det neutralt insmickrande porträttet, alltså mer eller mindre en spegling av, verkar dock inte föresväva. Det andra är hur kritiker, i artiklar, samtal, debatter, verkar sakna insikt i vad som faktiskt sker i musiklivet i det stora hela – vilket kanske är i det lilla. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst, men nöjer mig med att hänvisa till min förra text; tendensen att beta av de svenska konsert- och operahusens repertoar speglar oförmågan att se musiklivets olika schatteringar. Nutida Musik har i år också varit på Konserthusets Weekendfestival och i Vadstena. Men är också i Donaueschingen, Venedig (musikbiennalen), Viitasaari och Linz. Förmågan till relevanta analyser av samtiden handlar om att befinna sig i miljöer där det händer – olika saker. Närkontakt handlar om att skaffa sig erfarenhet: läsa andra tidskrifter än the Wire, beställa texter av internationella kritiker, och konstnärer. Där, i denna mångfald uppstår den verkliga kritiken av samtiden.
Visst, tidskrifterna och dagstidningarna har litet olika ”uppgifter”. Men den utveckling som jag ser är likafullt att man sällan numer kan tala om dagstidningskritik. Och kritik handlar absolut inte om att skriva en essä om varje föreställning.
Andreas Engström