Weekendfestival med B Tommy Andersson

Det finns konserthus, dessa huserar orkestrar, och då måste man spela musik för orkester. Och då funkar det med B Tommy Andersson. Vill man vara elak kan man säga att valet av Andersson knappast lockar någon ny publik till konserthuset samtidigt som den inte skrämmer bort de med abonnemang som helst vill höra klassikerna. Musiken är nämligen väldigt lagom; från ett tidigt verk, som Intrada, för blåsare och slagverk från 1989, som Andersson skrev som 25-åring, till det uruppförda The Garden of Delights. Det finns så mycket tradition här. Bach såklart, Passacaglia för stor orkester är utväxten av vad som först var en ren orkestrering av en passacaglia. Musiken bygger på rytm och melodi, det är nära till det tonala och klangpaletten bjuder på grundfärger från den sakligare musiken från första hälften av 1900-talet. Det förekommer inga alternativa spelsätt, samtidigt är musiken tillräckligt rytmisk och livlig för att lagom utmana musikerna. Säkert väldigt roligt att spela. B Tommy Andersson är som bekant också dirigent. "Det får inte vara för svårt, och han anpassar sig efter musikerna, typiskt en dirigent", sa en bekant till mig efter konserten. Jag tyckte bäst om det nya The Garden of Delights. En tresatsig orkesterdikt, får man väl kalla det, efter en triptyk av Hieronymus Bosch. I första satsen växlar hurtiga Strauss-bleck med Starvinsky-artade rytmer, mittsatsen speglar en idyll – så idyllisk adagion à la Mahler och Bruckner nu kan vara – och avslutningen är en rivigt rytmisk sak. Dock knappast vad jag skulle kalla en helvetesskildring. B Tommy Anderssons musik är sympatisk och musikantisk. Skickligt gjord utan att vara torr. Synd att jag personligen inte uppskattar den mer än jag gör.