Paneldiskussion om konstnärlig kvalitet

Jag utlovade senast en rapport från debatten om kultur och kvalitet. Tyvärr är det något märkligt fel på Nutida Musiks hemsida, så jag har inte lyckats med att lägga upp Håkan Lindgrens text. Jag publicerar den därför nedan här i bloggen.

Paneldiskussion om konstnärlig kvalitet
20 april 2009, Södra Teatern, Stockholm
av Håkan Lindgren

Kanske dröjer det ett par generationer innan vi på nytt kan säga något intressant om konstnärlig kvalitet. Efter att modernismen rivit ner ett föråldrat kvalitetsbegrepp och slitit ut sina egna (förnyelse, originalitet, det samtida) återstår bara ett vakuum på den plats där kärnan i kvalitetsbegreppet tidigare fanns. Det märks så fort det blir debatt: alla diskussioner om konstnärlig eller litterär kvalitet präglas av ett ständigt undvikande. I brist på förmåga att tala om kvalitet på ett nytt sätt, som skulle vara meningsfullt idag, talar man istället gärna om makt, en makt man sedan är snabb med att ta avstånd från. Makten, det är de andra.

Den 20 april hölls en paneldiskussion om konstnärlig kvalitet på Södra teatern i Stockholm. Diskussionen var det fjärde i en serie av fem seminarier som ordnas av Koalition för kulturdebatt som ett svar på kulturutredningen. Moderatorn, Ylva Gislén, avslutade det hela med att säga: ”Den estetiska omdömesfrågan är den mest politiska av alla frågor.” Och det var väl tur det, för annars skulle den ju inte vara viktig. Här syns kulturens dåliga självförtroende i förhållande till politiken: det enda sätt på vilket svenska kulturdebattörer kan legitimera sin verksamhet är att påstå att det de gör är politiskt.
Kunde man lära sig något nytt av debatten? Nej. Istället fick vi än en gång höra att kvalitetsbegreppet kan användas för att stänga ute vissa grupper, ett påstående som alla har lärt sig upprepa i sömnen. När den insikten först kom var den nödvändig och värdefull, men nu är det dags att gå vidare. Om vi fortsätter att upprepa ”kvalitetsbegreppet kan användas för att utesluta …” kommer vi aldrig att nå fram till nästa lika värdefulla insikt.

Mest fruktbart var något som Thomas Anderberg snuddade vid: att kvalitetsbegreppet faktiskt är de utanförståendes bästa verktyg mot kotterier och auktoriteter. En okorrumperad, någorlunda gemensam föreställning om konstnärlig kvalitet gör det möjligt för konstnärer att ta sig fram på egna meriter oavsett bakgrund; alternativet är ett kulturliv som består av folk vars föräldrar hade de rätta kontakterna. Det spåret hade panelen gärna fått utveckla längre.
Varje diskussion om konstnärlig kvalitet har en inbyggd svaghet. Redan från början kan man förutse att det viktigaste inte går att definiera. Det förblir ordlöst, ett problem som naturvetenskapsmän eller ekonomer inte ställs inför när de ska försvara sina verksamheter. Det betyder förstås inte att vi ska sluta prata om kvalitet (kulturutredningen vill för enkelhets skull stryka begreppet konstnärlig kvalitet ur de kulturpolitiska målen). Om konstnärer, författare och musiker undviker att diskutera kvalitet finns det alltför många andra, från ekonomer till populistiska politiker, som inte kommer att tveka att avgöra vilket slags konst som är önskvärd.

I debatten deltog Thomas Anderberg, musikkritiker på DN, Eric Schüldt, programledare på Sveriges radio, Kerstin Brunnberg, styrelseordförande för Kulturrådet och Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Tyst teater.

Håkan Lindgren