Sound of Stockholm – fin Ninjutsu, intressant debatt, EMS tveksamma bokningar och fina Saxar!

Den så kallade mangaoperan Ninjutsu av Lars Bröndum, Ingrid Falk och Lisa Ullén var mycket fin. Sångerskan Ingrid Falk introducerade föreställningen med att berätta att den handling som kommer att utspelas är den som sker i vår fantasi. Det var alltså ingen scenisk opera i den meningen att de fyra musikerna agerade utifrån en handling. Det var en ljudberättelse, emellanåt agerad, samtidigt som podiet var arrangerat med utspridda mangaalbum, a4 ark på vilka det antyddes känslor och händelser, och därtill löpte en abstrakt video i fonden. Musiken var återhållen, associativ och spelade på subtila nyanser i de sinsemellan olika instrumenten (piano, elektronik, flöjt och sång).

Operan är planerad för endast ett framförande, och musikerna, liksom de flesta på denna alternativfestival Sound of Stockholm, spelar utan betalning. Mot bakgrunden av dessa förhållanden går det att reagera på den konsert som var på Fylkingen kvällen innan, med DJ Sniff, Zan Lyons, The Space in Between (som består av Nikka och Alba). DJ Sniff körde ett intressant och riktigt bra dj-set där han återanvände huvudsakligen en mängd trumljud och skapade på så sätt sitt eget friimprovisatoriska flöde. Men de andra två akterna var betydligt tveksammare. Jag skulle associera dem till ett slags populärmusik som rör sig mot det experimentella och alternativa, men som saknar pregnans och kvalitet – både för att vara pop eller experiment. Man kan här fråga sig vad EMS som finansierar dessa tveksamma bokningar håller på med. För mig framstår det som en kombination av dåligt omdöme och sviktande estetisk kompass. Samtidigt skall man komma ihåg att i de kulturpolitiska omvälvningar som skett de senaste åren har Rikskonserter fått lägga ned medan EMS lever vidare, med större stöd från musiklivet än kanske någonsin. Det händer hela tiden saker kring EMS, och mot denna bakgrund får man kanske räkna med denna typ av missar. Söker man efter framtidens, eller samtidens, progressiva musik måste man våga ta risker. Det står klart att EMS hittar nya lyssnargrupper och samarbeten. Vad jag ändå önskar är att EMS kunde finna en estetisk kvalitativ kärna i sin inriktning, och skala bort de tendenser till att försöka vara på, rätt och hipp som emellanåt så tydligt skiner igenom.

Musikalliansens debatt från i torsdags "Hur når vi ut?" följdes upp av en paneldiskussion som hade rubriken "Vad händer när pengarna läggs i koffert 2011?" Mika Romanus från Kulturrådet hade den goda smaken att inte inta en försvarsposition, utan var i stället föredömligt tydlig, resonerande. Hon visste vad hon snackade om. Övriga paneldeltagare bjöd på mycket intressanta perspektiv från sina respektive horisonter: Det talades om betydelsen att kunna jobba långsiktigt, som bland annat residenceverksamheten vid till exempel CoMA i Växjö har inneburit (som Musik i Syd valt all lägga ned); om det odynamiska förhållandet mellan institutioner och det fria musiklivet; om vikten av att även föreningar skall kunna söka pengar för verkbeställningar; om avsaknaden av en kultur kring, och kompetens bland, producenter i Musiksverige; om vikten av att fylla den administrativa luckan efter Rikskonserter; om betydelsen av dialog mellan det fria musiklivets aktörer och regionerna. Någon sa till mig att Mika Romanus menade att detta var ett av få möten på länge där hon faktiskt fått något att ta med sig och lärt sig av. Tack Ivo Nilsson, Sven Rånlund, Max Käck, Rita Fröberg och George Kentros! Hoppas att det kommer en skriftlig sammanfattning av detta.

Fullsatt sen på Capitol med Stockholms Saxofonkvartett. Vi fick bland annat höra ett ganska nytt stycke av Rumäniens blivande superstar Diana Rotaru. Saxarna har nu en ny line-up efter det att Per Hedlund slutat. Jag kommer inte ihåg namnet på det unga tillskottet, men det lär jag väl få reda på. Han var i alla fall utmärkt. Fin konsert!

Sound of Stockholm – det viktigaste någonsin!

Sound of Stockholm är det viktigaste som hänt konstmusiken länge. Man skulle nästan kunna säga den viktigaste någonsin. I ett politiskt läge där egentligen all alternativ, ickekommersiell, nyskapande musik och konst är ifrågasatt, samlar sig den fria konstmusikens alla aktörer till en gemensam manifestation, en nollbudgetfestival och gör det ... som man alltid gjort! Stockholm är verkligen en fantastisk musikstad – och då syftar jag på konstmusik, alternativmusik eller vad man väljer att kalla det. Inga arenor i världen kommer att göra Stockholm till en metropol för populärmusik. Men på konstmusikens område ligger Stockholm verkligen långt fram. Stan är betydligt mindre än Berlin. Men tar man det i beaktande finns faktiskt ett utbud som kan mäta sig. Sound of Stockholm är nödvändig som manifestation. Festivalen genomsyras av en positiv anda och det verkar få medialt genomslag. Fylkingen har haft Babyrave i minst ett år. Men det krävs en presskonferens, stort pådrag, ett massivt utbud, för att media skall tycka att detta är nytt och fräscht och haka på. Samma med mycket annat. På gott och ont måste man spela med i den mediala logiken.

Efter en dags festival kan man ana nya tendenser och enorma möjligheter. Konserten i helt nya Audiorama visade att det faktiskt händer en del inom den svenska paradgrenen akusmatisk musik (eller EAM), också i den yngre generationen. På EMS har man på senare år mest lyft fram liveelektronik medan EAM mer eller mindre skuffats undan i ett hörn. Jag är övertygad om att den (faktiskt ännu inte helt färdigställda) nya konsertsalen Audiorama har redan stimulerat till nytänkande inom den rumsligt orienterade elektroakustiska musiken. Och dessutom kommer att bli viktig för radiokonst av olika slag. Det var i alla fall en fröjd att få lyssna till riktigt fina stycken av bland annat Leo Correia de Verdier, Daniel Karlsson, Mattias Petersson, Sebastian Lakatos, Per Magnusson – ja allting!

"Vi måste hålla koll på vad som händer med den här lokalen", sade Jan Risberg i mellansnacket under konserten med Sonanza. Capitol, Kroumatas enastående lokal mitt i smeten på Sankt Eriksgatan är hett återtraktat av Lidl som vill öppna en ny butik där. Igår var det andra gången på kort tid man kunna höra kammarmusik i världsklass. New European Ensemble för några veckor sedan och Sonanza igår. Risberg drog några skrämmande exempel på hur snaran dras åt kring den nya musiken. Liksom KammarensembleN, Curious Chamber Players och andra har de ingen replokal. När KammarensembleN för en tid sedan bad om att få låna slagverk från Sveriges radio fick de ett erbjudande om att hyra för 40 000 kronor.

Att offentlig verksamhet skall drivas som vinsdrivande företag är inget nytt. Frågan är bara av varför mina skattepengar skall gå till det.

Sveriges radio är för övrigt ett sorgligt kapitel. P2 har visat sig tämligen ointresserade av denna festival. Och en debatt i Nya Vågen om varför den nutida konstmusiken inte når ut i media är den värsta smörja jag hört på år och dar. Frågeställningen är inte fel – bland annat detta diskuteras i ett panelsamtal idag, på Capitol – men hur man kan fylla etern med så mycket klyschor, trams och vanföreställningar av folk som inte har minsta förankring i vad som händer är helt ofattbart.

Nu till Capitol och konserten kl 12 med Carlsson, Nakamura med flera!