Sound of Stockholm – det viktigaste någonsin!

Sound of Stockholm är det viktigaste som hänt konstmusiken länge. Man skulle nästan kunna säga den viktigaste någonsin. I ett politiskt läge där egentligen all alternativ, ickekommersiell, nyskapande musik och konst är ifrågasatt, samlar sig den fria konstmusikens alla aktörer till en gemensam manifestation, en nollbudgetfestival och gör det ... som man alltid gjort! Stockholm är verkligen en fantastisk musikstad – och då syftar jag på konstmusik, alternativmusik eller vad man väljer att kalla det. Inga arenor i världen kommer att göra Stockholm till en metropol för populärmusik. Men på konstmusikens område ligger Stockholm verkligen långt fram. Stan är betydligt mindre än Berlin. Men tar man det i beaktande finns faktiskt ett utbud som kan mäta sig. Sound of Stockholm är nödvändig som manifestation. Festivalen genomsyras av en positiv anda och det verkar få medialt genomslag. Fylkingen har haft Babyrave i minst ett år. Men det krävs en presskonferens, stort pådrag, ett massivt utbud, för att media skall tycka att detta är nytt och fräscht och haka på. Samma med mycket annat. På gott och ont måste man spela med i den mediala logiken.

Efter en dags festival kan man ana nya tendenser och enorma möjligheter. Konserten i helt nya Audiorama visade att det faktiskt händer en del inom den svenska paradgrenen akusmatisk musik (eller EAM), också i den yngre generationen. På EMS har man på senare år mest lyft fram liveelektronik medan EAM mer eller mindre skuffats undan i ett hörn. Jag är övertygad om att den (faktiskt ännu inte helt färdigställda) nya konsertsalen Audiorama har redan stimulerat till nytänkande inom den rumsligt orienterade elektroakustiska musiken. Och dessutom kommer att bli viktig för radiokonst av olika slag. Det var i alla fall en fröjd att få lyssna till riktigt fina stycken av bland annat Leo Correia de Verdier, Daniel Karlsson, Mattias Petersson, Sebastian Lakatos, Per Magnusson – ja allting!

"Vi måste hålla koll på vad som händer med den här lokalen", sade Jan Risberg i mellansnacket under konserten med Sonanza. Capitol, Kroumatas enastående lokal mitt i smeten på Sankt Eriksgatan är hett återtraktat av Lidl som vill öppna en ny butik där. Igår var det andra gången på kort tid man kunna höra kammarmusik i världsklass. New European Ensemble för några veckor sedan och Sonanza igår. Risberg drog några skrämmande exempel på hur snaran dras åt kring den nya musiken. Liksom KammarensembleN, Curious Chamber Players och andra har de ingen replokal. När KammarensembleN för en tid sedan bad om att få låna slagverk från Sveriges radio fick de ett erbjudande om att hyra för 40 000 kronor.

Att offentlig verksamhet skall drivas som vinsdrivande företag är inget nytt. Frågan är bara av varför mina skattepengar skall gå till det.

Sveriges radio är för övrigt ett sorgligt kapitel. P2 har visat sig tämligen ointresserade av denna festival. Och en debatt i Nya Vågen om varför den nutida konstmusiken inte når ut i media är den värsta smörja jag hört på år och dar. Frågeställningen är inte fel – bland annat detta diskuteras i ett panelsamtal idag, på Capitol – men hur man kan fylla etern med så mycket klyschor, trams och vanföreställningar av folk som inte har minsta förankring i vad som händer är helt ofattbart.

Nu till Capitol och konserten kl 12 med Carlsson, Nakamura med flera!