Jesper Nordin och Stora Christ Johnsonpriset.

Det har skrivits om att Jesper Nordin fått ganska litet uppmärksamhet för Stora Christ Johnsonpriset, Sveriges största tonsättarpris, som han tilldelades av Kungl. Musikaliska Akademien. Gunilla Brodrej jämförde det med Augustpriset: Christ Johnsonpriset har en nästan dubbelt så stor prissumma, men får i jämförelse en ytterst liten bråkdel i uppmärksamhet. Jag kan hålla med om att det är trist. Samtidigt är det också i någon mån en avspegling av inte konstformernas men av prisens publika förankring, och prisens syften. Även om Nordin fått ett pris för orkestermusik, det vill säga musik som har en potentiellt stor publik, så går det inte att jämföra det med Augustpriset, som visserligen belönar kvalitetslitteratur men samtidigt är ett pris för den kommersiella bokbranschen. Augustpriset inrättades av Svenska Förläggareföreniningen som ett "bokbranschens litteraturpris" och där uppmärksamheten priset kan generera branschen i stort tycks vara en drivkraft. Detta är säkert en viss drivkraft också för musikaliska akademien samtidigt som dess explicita mål är att "främja tonkonsten och musiklivet" och att "gagna musikkulturen". Frågan är i vilken mån och hur detta kan förenas med bättre marknadsföring – med resultat i form av större kulturellt kapital och intresse inom den kulturella allmänheten? Till exempel, som Brodrej påpekade, skulle man kunna undvika att tillkännage priset samma dag som Augustpriset. Ikväll kan man höra ett nya verk av Jesper Nordin och Malin Bång av KammarensembleN på Liljevalchs i Stockholm.

Sound of Stockholm – fin Ninjutsu, intressant debatt, EMS tveksamma bokningar och fina Saxar!

Den så kallade mangaoperan Ninjutsu av Lars Bröndum, Ingrid Falk och Lisa Ullén var mycket fin. Sångerskan Ingrid Falk introducerade föreställningen med att berätta att den handling som kommer att utspelas är den som sker i vår fantasi. Det var alltså ingen scenisk opera i den meningen att de fyra musikerna agerade utifrån en handling. Det var en ljudberättelse, emellanåt agerad, samtidigt som podiet var arrangerat med utspridda mangaalbum, a4 ark på vilka det antyddes känslor och händelser, och därtill löpte en abstrakt video i fonden. Musiken var återhållen, associativ och spelade på subtila nyanser i de sinsemellan olika instrumenten (piano, elektronik, flöjt och sång).

Operan är planerad för endast ett framförande, och musikerna, liksom de flesta på denna alternativfestival Sound of Stockholm, spelar utan betalning. Mot bakgrunden av dessa förhållanden går det att reagera på den konsert som var på Fylkingen kvällen innan, med DJ Sniff, Zan Lyons, The Space in Between (som består av Nikka och Alba). DJ Sniff körde ett intressant och riktigt bra dj-set där han återanvände huvudsakligen en mängd trumljud och skapade på så sätt sitt eget friimprovisatoriska flöde. Men de andra två akterna var betydligt tveksammare. Jag skulle associera dem till ett slags populärmusik som rör sig mot det experimentella och alternativa, men som saknar pregnans och kvalitet – både för att vara pop eller experiment. Man kan här fråga sig vad EMS som finansierar dessa tveksamma bokningar håller på med. För mig framstår det som en kombination av dåligt omdöme och sviktande estetisk kompass. Samtidigt skall man komma ihåg att i de kulturpolitiska omvälvningar som skett de senaste åren har Rikskonserter fått lägga ned medan EMS lever vidare, med större stöd från musiklivet än kanske någonsin. Det händer hela tiden saker kring EMS, och mot denna bakgrund får man kanske räkna med denna typ av missar. Söker man efter framtidens, eller samtidens, progressiva musik måste man våga ta risker. Det står klart att EMS hittar nya lyssnargrupper och samarbeten. Vad jag ändå önskar är att EMS kunde finna en estetisk kvalitativ kärna i sin inriktning, och skala bort de tendenser till att försöka vara på, rätt och hipp som emellanåt så tydligt skiner igenom.

Musikalliansens debatt från i torsdags "Hur når vi ut?" följdes upp av en paneldiskussion som hade rubriken "Vad händer när pengarna läggs i koffert 2011?" Mika Romanus från Kulturrådet hade den goda smaken att inte inta en försvarsposition, utan var i stället föredömligt tydlig, resonerande. Hon visste vad hon snackade om. Övriga paneldeltagare bjöd på mycket intressanta perspektiv från sina respektive horisonter: Det talades om betydelsen att kunna jobba långsiktigt, som bland annat residenceverksamheten vid till exempel CoMA i Växjö har inneburit (som Musik i Syd valt all lägga ned); om det odynamiska förhållandet mellan institutioner och det fria musiklivet; om vikten av att även föreningar skall kunna söka pengar för verkbeställningar; om avsaknaden av en kultur kring, och kompetens bland, producenter i Musiksverige; om vikten av att fylla den administrativa luckan efter Rikskonserter; om betydelsen av dialog mellan det fria musiklivets aktörer och regionerna. Någon sa till mig att Mika Romanus menade att detta var ett av få möten på länge där hon faktiskt fått något att ta med sig och lärt sig av. Tack Ivo Nilsson, Sven Rånlund, Max Käck, Rita Fröberg och George Kentros! Hoppas att det kommer en skriftlig sammanfattning av detta.

Fullsatt sen på Capitol med Stockholms Saxofonkvartett. Vi fick bland annat höra ett ganska nytt stycke av Rumäniens blivande superstar Diana Rotaru. Saxarna har nu en ny line-up efter det att Per Hedlund slutat. Jag kommer inte ihåg namnet på det unga tillskottet, men det lär jag väl få reda på. Han var i alla fall utmärkt. Fin konsert!

Debatten på Sound of Stockholm. Och fantastiskt hörspel på Audiorama.

Besökte Audiorama igen. Denna gång var det En kung lyssnar, ett hörspel av Erik Peters (musik), Magnus Berg (regi) och med Lena Samuelssons surroundmix. En kung lyssnar har sedan det först sändes 2006 blivit ett omtalat verk, och detta trots att den egentliga premiären ägde rum igår. En kung lyssnar är tänkt för surroundsystem och Audiorama är alltså byggt för just dessa slags verk. Det var en omtumlande upplevelse att sitta i "kungens" sweet spot och bli översköljd av hans tankar och omgivning. Tyvärr blev jag tvungen att sticka litet innan det en timme långa verket var slut.

Jag drog vidare till Capitol där jag tillsammans med Sven Rånlund först presenterade Nutida Musik och Soundofmusics nya skivpris, Nutida Sound. Glädjande nog har vår gemensamma ansträngning för marknadsföringen lett till att TT/spektra gjort en notis om det, som jag sett i Svenska dagbladet, en rad andra dagstidningar och faktiskt också i Metro.

Därefter följde en debatt i arrangemang av Musikalliansen. Temat var "Hur når vi ut?" som handlade om hur det kommer sig att den nya konstmusiken får allt mindre plats i media – och om det faktiskt är så – och vad man kan göra åt det. Det var en stor panel på sex personer. I alla fall jag upplevde som så ofta i situationer som dessa att det är svårt att riktigt komma till tals. Detta försvåras också inte minst av den naturlag som lyder att ju större organisation man företräder, ju större är självgodheten och ju mer snackar man. Jag har både lyssnat till och suttit i ett antal liknande debatter de senaste åren, och ofta får man höra samma visa där tidningars redaktörer och anställda blandar självgodhet med ömklighet; hur bra jobb man gör och hur jobbigt det är att hantera all information. Ett undantag från denna regel var SR P1:s kulturchef Mattias Berg, som hela tiden var stringent i sin argumentation och även har ett uppenbarligen analytiskt sätt att förhålla sig till kulturmedielandskapets utveckling. Det jag mest reagerade på var hur både GP:s kulturchef Gabriel Byström och SvD:s nyhetschef Jenny Leonardz (framför allt Byström) så explicit uttrycker att de vill ha information om konst som det naturligt kan berättas en historia kring. Man vill ha "hjälp". Detta är inga nyheter, och jag säger ungefär som jag sa då: Det är slappt. Slöfockar (sa jag inte då). Arbetar man på en kulturredaktion måste man själv ha både analytisk förmåga och eget omdöme. Och detta är det tyvärr dåligt ställt med på dagstidningarnas kulturredaktioner. Leonardz tycker det är trist när hon efter att arbetat hårt för att få in ett reportage om konstmusik över huvud taget, får mail där man gnäller över att fel person porträtterats. Gnäll inte. Men fortsätt att uttrycka era åsikter, är min uppmaning. Kulturredaktionerna styrs i på tok för hög grad av en medielogisk dramaturgi. Denna måste man anpassa sig efter, men också ifrågasätta. Bland det största problemet med dagstidningarnas kulturbevakning är den totala avsaknaden av självanalys.

Nu ska jag iväg på Mangaopera. Sen fortsätter jag och brassar på med kritiska åsikter om konserten på Fylkingen igår kväll.

Sound of Stockholm – det viktigaste någonsin!

Sound of Stockholm är det viktigaste som hänt konstmusiken länge. Man skulle nästan kunna säga den viktigaste någonsin. I ett politiskt läge där egentligen all alternativ, ickekommersiell, nyskapande musik och konst är ifrågasatt, samlar sig den fria konstmusikens alla aktörer till en gemensam manifestation, en nollbudgetfestival och gör det ... som man alltid gjort! Stockholm är verkligen en fantastisk musikstad – och då syftar jag på konstmusik, alternativmusik eller vad man väljer att kalla det. Inga arenor i världen kommer att göra Stockholm till en metropol för populärmusik. Men på konstmusikens område ligger Stockholm verkligen långt fram. Stan är betydligt mindre än Berlin. Men tar man det i beaktande finns faktiskt ett utbud som kan mäta sig. Sound of Stockholm är nödvändig som manifestation. Festivalen genomsyras av en positiv anda och det verkar få medialt genomslag. Fylkingen har haft Babyrave i minst ett år. Men det krävs en presskonferens, stort pådrag, ett massivt utbud, för att media skall tycka att detta är nytt och fräscht och haka på. Samma med mycket annat. På gott och ont måste man spela med i den mediala logiken.

Efter en dags festival kan man ana nya tendenser och enorma möjligheter. Konserten i helt nya Audiorama visade att det faktiskt händer en del inom den svenska paradgrenen akusmatisk musik (eller EAM), också i den yngre generationen. På EMS har man på senare år mest lyft fram liveelektronik medan EAM mer eller mindre skuffats undan i ett hörn. Jag är övertygad om att den (faktiskt ännu inte helt färdigställda) nya konsertsalen Audiorama har redan stimulerat till nytänkande inom den rumsligt orienterade elektroakustiska musiken. Och dessutom kommer att bli viktig för radiokonst av olika slag. Det var i alla fall en fröjd att få lyssna till riktigt fina stycken av bland annat Leo Correia de Verdier, Daniel Karlsson, Mattias Petersson, Sebastian Lakatos, Per Magnusson – ja allting!

"Vi måste hålla koll på vad som händer med den här lokalen", sade Jan Risberg i mellansnacket under konserten med Sonanza. Capitol, Kroumatas enastående lokal mitt i smeten på Sankt Eriksgatan är hett återtraktat av Lidl som vill öppna en ny butik där. Igår var det andra gången på kort tid man kunna höra kammarmusik i världsklass. New European Ensemble för några veckor sedan och Sonanza igår. Risberg drog några skrämmande exempel på hur snaran dras åt kring den nya musiken. Liksom KammarensembleN, Curious Chamber Players och andra har de ingen replokal. När KammarensembleN för en tid sedan bad om att få låna slagverk från Sveriges radio fick de ett erbjudande om att hyra för 40 000 kronor.

Att offentlig verksamhet skall drivas som vinsdrivande företag är inget nytt. Frågan är bara av varför mina skattepengar skall gå till det.

Sveriges radio är för övrigt ett sorgligt kapitel. P2 har visat sig tämligen ointresserade av denna festival. Och en debatt i Nya Vågen om varför den nutida konstmusiken inte når ut i media är den värsta smörja jag hört på år och dar. Frågeställningen är inte fel – bland annat detta diskuteras i ett panelsamtal idag, på Capitol – men hur man kan fylla etern med så mycket klyschor, trams och vanföreställningar av folk som inte har minsta förankring i vad som händer är helt ofattbart.

Nu till Capitol och konserten kl 12 med Carlsson, Nakamura med flera!

Nutida Sound – nytt musikpris för kreativt skapande.

Jag har tillsammans med mina kollegor i Nutida Musik och Soundofmusic precis inrättat ett nytt pris för nyskapande musik på skiva Nutida Sound. Priset presenteras på en presskonferens idag tors kl 15.45 på Capitol, Sankt Eriksgatan 82. Efter det följer en debatt som jag också medverkar i som handlar om musikjournalistik och musik i media. Kom dit. Det blir superintressant! Pressmedelandet nedan.

2010-11-10

Nyskapande musik belönas:

Nutida Sound

Tidskrifterna Nutida Musik och Soundofmusic instiftar ett pris – Nutida Sound – för årets främsta skivor inom den nyskapande musiken.

Nej, det går inte att tävla i musik. Ett pris kan ha andra syften än att presentera en vinnare. Priset Nutida Sound delas ut till tre vinnare och det är inte fråga om guld, silver och brons – priset ges till tre av Sveriges viktigaste insatser inom det kreativa musikskapandet som hamnat på skiva.

Bakom priset Nutida Sound står två tidskrifter: Nutida Musik, som är Nordens ledande tidskrift för samtidsmusik, och Soundofmusic, som är Sveriges enda nättidning för experimentell musik. Priset kommer årligen att uppmärksamma tre originella verk på den breda, nutida musikens område.

Bakgrunden till priset är den oväntat positiva utvecklingen inom skivutgivningen. När många predikar skivproduktens död till fördel för nedladdad och strömmad musik, är trenden inom den nutida och ickekommersiella musiken precis den motsatta. Utgivningen tilltar, nya skivbolag bildas, egna produktioner ges ut i gamla och nya format som cd, vinylskivor, usb-minnen och kassetter. Upplagorna är ibland stora – ibland så begränsade att de får betraktas som unika konstverk i sig.

Skivan som konstnärligt verk står därför starkare än någonsin. I en tid när det samtidigt blir allt svårare att navigera i det musikaliska landskapet är alltså nytänkandet oerhört vitalt.

Nutida Sound har tillkommit för att uppmärksamma denna vitala kraft och lyfta fram tre musikaliskt spännande och viktiga insatser som gjorts under året.

I prisjuryn medverkar konstnärer samt kritiker från Sveriges två främsta tidskrifter för samtidsmusik.

Nutida Sound är ett hederspris och värt mer än pengar. Priset delas ut i februari 2011.

Priset presenteras tors 11 november 15.45 på Capitol, Sankt Eriksgatan 82 i samband med debatten Hur når vi ut?

Kontakt:

Andreas Engström: andreas.engstrom@nutidamusik.se, tel 0739-842489

Sven Rånlund: sven@soundofmusic.nu, tel 0703-319276

Nutida Musik: www.nutidamusik.se. Soundofmusic: www.soundofmusic.nu

Fin föreställning på Aliasteatern.

Aliasteatern är en av Vasastans många privata småteatrar. Där visas just nu måndagar en föreställning man inte bör missa. Ur röken och Ylva Nyberg Bentancors soundscape träder skådespelaren Björn Andersson fram tillsammans med slagverkarna Jonny Rönnlund, Olof Olsson, ackordionisten Leif Ottosson och dansaren Sara Ruddock. Det som alltid är ... kretsar kring Anderssons recitation av den fina finlandsvenske poeten Gösta Ågrens lyrik, vilket understöds och tolkas av musikerna och dansaren. Nästa föreställning är nu på måndag 8 november kl 19.