Stödmanifestation för CoMA i Växjö.

I går, lördag, ägde en viktig manifestation för den samtida konstmusiken rum. En busslast tonsättare, musiker och annat musikfolk reste tidig morgon från Stockholm till Växjö för att där sluta upp med dem som redan var på plats. En tre timmar lång konsert med bland annat Stockholms Saxofonkvartett, Pärlor för Svin och GothenburgCombo gavs på Växjö konsthall. Detta var det fria musiklivets stöd till den Växjöbaserade föreningen CoMA som av outgrundliga anledningar för alla verksamma inom den samtida musiken kommer att läggas ned under 2010. Detta är för att Musik i Syd som tidigare tillsammans med Rikskonserter stöttat centrumbildningen väljer att prioritera annat – oklart dock vad. Det är knappast en överdrift att påstå att alla verksamma inom samtidsmusiken upprörs och förundras över detta beslut. Växjö och CoMA har varit ett regionalt kraftcentrum med ett stort och brett utbud som därtill haft både nationell och internationell räckvidd. Kort efter den fantastiska framgången med arrangemanget av World New Music Days i september 2009 – en av de mest lyckade festivalerna under 2000-talet (inte minst i jämförelse med den som nyligen ägde rum i Sydney, som jag besökte – se min kommentar nedan) beslutades det om nedläggningen. Den stundande nedläggningen är ett exempel på baksidan av den nyordning som innebär att regionerna skall få mer att säga till om hur musiklivet skall organiseras och där personliga preferenser och agendor riskerar att ödelägga vad som byggts upp. I våras initierades ett upprop för stöd till CoMA, en förfrågan om hur man på Musik i Syd resonerar kring beslutet – "Varför läggs CoMA ned? – utan att något vettigt svar inkommit. Och nu denna aktion. Det är bara att hoppas att det kan leda till ett resultat. Uppenbarligen har Musiksverige en vilja – hoppas att denna hörsammas.

Enno Poppe på Italienska kulturinstitutet.

I torsdags begav jag mig till Italienska kulturinstitutet för säsongens sista konsert i serien double double. Musik av den tyske tonsättaren Enno Poppe stod på programmet med ensemble mosaik, som Poppe är något av hustonsättare hos och som han ofta själv leder, som under denna konsert. Poppes musik är knappas av det lättillgängligare slaget, men stundvis mycket fascinerande, framför allt i hur han arbetar med klangfärger, instrumentation och mikrointervall. Finast var trion för piano, cello och violin; enkel och glasklar inledningsvis med en struktur som vartefter tätnar och blir komplex, men där grunden förblir transparent. Kammarmusik på hög nivå. Tyvärr verkar marknadsföringen inte funkat något vidare, en inte speciellt stor skara infann sig. En presentation – ja, recension, helt enkelt – av Enno Poppes tre senaste (?) cd-skivor går att läsa i Nutida Musik # 3 2006.

Aki Onda på Weld.

Mitt i den värsta hysterin med att få klart Nutida Musiks teaternummer han jag förra veckan ändå med att gå på ett par fina konserter. I onsdags var jag på Den alltid lika öppna och nyfikna performancescenen Weld i Vasastan som gästades av den i New York bosatte japanske musikerna Aki Onda. Onda jobbar nästan uteslutande med kassetter på vilka han spelat in ett slags ljuddagböcker som han spelar upp. Detta gör han genom att helt enkelt på scen byta kassetter, spela upp ett avsnitt och även genom att manipulera ljuden eller sina walkmans på scen. Som mest fascinerande var det när ljuden fungerade som ett slags ready-made som han rakt upp-och-ned spelade upp. Hans oerhört dynamiska och slående sceniska framtoning bidrog till detta.

Releasefest och uppläsning av Pär Thörns Röda rummet (alfabetisk).

Jag hade tänkt hinna med ett ytterligare blogginlägg innan jag åkte till Fylkingen igår. Hade tänkt skriva en rad om releasefesten för Pär Thörns bok Röda rummet (alfabetisk). Men det hann jag inte – tyvärr. Istället träffar jag Pär på tunnelbanan, också på väg till Fylkingen. Thörn har sorterat orden i varje kapitel av Strindbergs roman i bokstavsordning. På releasen på Weld lästes kapitlen simultant av 29 personer – en för varje kapitel. Vad jag tyckte? Ja, jag fick frågan, och svarade, ungefär. De akustiska upplevelser i form av övertoner som Pär menade att vissa hört ... tja ... jag vet inte. Ärligt talat tycker jag att idén i sig är kul. Alltså man smittas av den direkt. Men sen då? Effekterna i denna uppläsning var lätta att förutse. Först fullt ös och en kakofonisk ljudmatta. Ganska snabbt blev läsarna litet trötta och drog ned på tempot (möjligt undantag var Pär Thörn själv som verkade vältränad och läste det längsta kapitlet på 16 sidor snabbare än Daniel Karlsson som med ett på 14 sidor var den som blev kvar till sist). Vartefter läsarna blev klara med sina insatser och blev färre började man kunna urskilja rösterna och orden, och någon gång, som när Pär matade på med "Sverige" och Daniel med "upp", uppstod ett litet lustigt ordmöte. Stor konst var det inte, denna konsert eller performance – jag upplevde det mest som studentikost. Men kanske kan det bli annorlunda i en annan lokal. 12 juni sker uppläsningen igen i Skånes konstförening i Malmö, i en akustiskt annorlunda beskaffad lokal, berättade Pär.

Examenskonsert i Ljudkonst på Fylkingen.

Efter att under maj månad upplevt olika sidor och miljöer i det australiska musiklivet var det spännande att i skiftet maj/juni kastas in i den febrila konsert- och utställningsaktiviteten som är så typisk Stockholm denna tid på året. Spännande kanske främst som en konstrast. Vad som blev tydligt Down Under är de höga skranken mellan de "institionaliserade" konst- och musikmiljöerna och alternativscenerna. På Fylkingen – alltså en "alternativscen" – kunde man härom dagen ta det av examensarbetena från den kurs i ljudkonst som sedan ett år ges i samarbete av Dramatiska institutet och EMS – alltså institutioner. En akademisk masterutbildning för en alternativmusik som inte passar i definitionen av konstmusik, eller musik ... I Sverige gifter sig, som väl är, allt detta sig lyckligt. Sällan har jag upplevt en sådan publiktillströmning på Fylkingen. Eller, det har jag väl. Eller som Mattias S sa till mig – det är alltid många som kommer på examenskonserterna. Det var tydligen lika fullt på LjudOljud, musikhögskolans examensfestival veckan innan, som jag tyvärr precis missade. Vad verken beträffar är jag litet konfunderad. Inte mycket ljudkonst i egentlig mening. Och utgår man från att en examensutställning säger något om utbildningen så så blir jag inte riktigt klok på vad denna egentligen gått ut på. Dessutom få verk som verkligen på allvar utforskar själva ljudmaterialet; genom rumsligheten, materialet. Hélène Hedsunds 4-kanaliga klangligt mättade dronestycke Nav, med videor, är ett undantag i den meningen. Starkast på utställningen lyste – oerhört starkt, för den delen – Imri Sandströms Judit dödar Holofernes; en audiovisuell utforskning av barockkonstnärens Artemisia Gentileschis målning med visuella och konceptuella överlagringar och en superbt gestaltad dramaturgi. Nu skall jag strax iväg på del två av utställningen. Vad jag förstått är det den alltid lika framåt Anna Linder som helt tagit över och nu har soloshow.