Examenskonsert i Ljudkonst på Fylkingen.

Efter att under maj månad upplevt olika sidor och miljöer i det australiska musiklivet var det spännande att i skiftet maj/juni kastas in i den febrila konsert- och utställningsaktiviteten som är så typisk Stockholm denna tid på året. Spännande kanske främst som en konstrast. Vad som blev tydligt Down Under är de höga skranken mellan de "institionaliserade" konst- och musikmiljöerna och alternativscenerna. På Fylkingen – alltså en "alternativscen" – kunde man härom dagen ta det av examensarbetena från den kurs i ljudkonst som sedan ett år ges i samarbete av Dramatiska institutet och EMS – alltså institutioner. En akademisk masterutbildning för en alternativmusik som inte passar i definitionen av konstmusik, eller musik ... I Sverige gifter sig, som väl är, allt detta sig lyckligt. Sällan har jag upplevt en sådan publiktillströmning på Fylkingen. Eller, det har jag väl. Eller som Mattias S sa till mig – det är alltid många som kommer på examenskonserterna. Det var tydligen lika fullt på LjudOljud, musikhögskolans examensfestival veckan innan, som jag tyvärr precis missade. Vad verken beträffar är jag litet konfunderad. Inte mycket ljudkonst i egentlig mening. Och utgår man från att en examensutställning säger något om utbildningen så så blir jag inte riktigt klok på vad denna egentligen gått ut på. Dessutom få verk som verkligen på allvar utforskar själva ljudmaterialet; genom rumsligheten, materialet. Hélène Hedsunds 4-kanaliga klangligt mättade dronestycke Nav, med videor, är ett undantag i den meningen. Starkast på utställningen lyste – oerhört starkt, för den delen – Imri Sandströms Judit dödar Holofernes; en audiovisuell utforskning av barockkonstnärens Artemisia Gentileschis målning med visuella och konceptuella överlagringar och en superbt gestaltad dramaturgi. Nu skall jag strax iväg på del två av utställningen. Vad jag förstått är det den alltid lika framåt Anna Linder som helt tagit över och nu har soloshow.