Stockholm-Berlinaxeln

Igår var jag och lyssnade på konsertserien Laborsonor på KuLe i Berlin. KuLe ligger är en liten scen i ett ockuperat hus i centrala Berlin och en av de 4-5 viktigaste spelplatserna för den berlinska scenen som brukar kallas Echtzeit. (Ett utförlig artikel om Echtzeit av Thomas Millroth finns i Nutida Musik # 4 2007). Dessa scener drivs av musiker och tillika eldsjälar som spelar på dörren. Här åtnjuter man inte några bidrag från vare sig kommun eller kulturråd. Detta är inte rätt ställe att hala fram presskortet. Jag var lite tidig. Jag slog mig ned i baren (fanns f ö ingen annanstans att "slå sig ned"). De första två jag pratade med visade sig båda känna svenska musiker – närmare bestämt EMS/Fylkingenkretsen – och en av dem, Andrea Neumann, är ju själv nära på ett inventarium på just EMS och Fylkingen. Sen dök den ena svensken efter den andra upp. Som bor i Berlin eller är på besök. Precis som förra gången jag var i Berlin för att lyssna på Echtzeit, vilket var för 3-4 månader sen, då på Raumschiff Citrone. Är Echtzeit-scenen det paradigmatiska exemplet på det kulturella kapitalets dragningskraft? Här finns inget att hämta varken ekonomiskt eller publikt, nätt och jämt medialt. Men det är hit man dras. Jag pratade lite med min kroatiska väninna (som för övrigt talar svenska). Hon forskar om Echtzeitscenen och menar, om jag förstod det rätt, att det finns en viss hierarki också bland de olika ställena. Laborsonor och KuLe lär visst ligga i toppen. Så där samlades vi, berlinare, inflyttade, svenskar en argentinsk gruppering, amerikaner, kroater, musiker, tonsättare, musikforskare och skribenter. Såg förresten på Facebook att Mattias P kommer ner till Berlin över nyår. Jag antar att vi lär ses. ;-)

Rikskonserters nya styrelse

För några dagar sen fick jag reda på att Rikskonserters gamla styrelse är kickad och att en ny har tillsats. Idag frågade Sven Rånlund mig vid lunchen när jag fått reda på det. Vi konstaterade båda att detta inte direkt har tagits upp i media och vad det kunde bero på. Visst, idag kom det ett pressmeddelande och Mitt i musiken informerade om det idag, men i övrigt? Jag kan ha missat något och det kanske kommer, men det är inte enda poängen. Intressantare är att ingen tidigare verkar ha gjort annat än att informera om det faktumet att RK har 10 miljoner mindre i budget för nästa år och inte bara måste låta många ur personalen gå utan även låta stora delar av  verksamheten ligga i träda under 2009. Vad innebär detta för musiksverige? Tyvärr är musikjournalisterna i Sverige för få och inte tillräckligt engagerade/insatta/kompetenta etc ... I stort sett finns recensenter, de som skriver förhandsartiklar och så de som skriver lite notiser och reportage. Men var finns den som på allvar skriver de dagsaktuella fördjupande kommentarerna? Jag pratade med KMA:s Åke Holmqvist om detta för en tid sen. Inte bara med honom, förresten. Idag, under samma lunch sa George Kentros att om hela Riksteaterns styrelse hade bytts ut hade det blivit ett helt annat drag. Det är vid såna här tillfällen – bland annat – som man märker bristen på fördjupning och uppriktigt intresse bland Sveriges musikjournalister.

Opus 1 och den manliga utvecklingsromanen

I det nya numret av Nutida Musik (# 3 2008) kan man läsa om filmen Opus 1. Härom dan fick jag möjlighet att också själv se denna omtalade kultklasiker om en ung elektronmusiktonsättares väg till det första större framträdandet. Handlingen utspelas kring EMS i Stockholm och resan går mot elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg där Ett moln av kristall skall få sitt uruppförande. Opus 1 har ryktet av att vara en en film där underhållningsvärdet helt ligger i att den är en kalkon. Efter att sett den tycker jag det stämmer men endast delvis. Det kalkonartade ligger framför allt i filmningen och klippen och den därmed extrema övertydligheten. Det är fantastiskt underhållande. Den unge tonsättarens tankar kring konsten i form av långa monologer är visserligen påfrestande i sin själupptagenhet, men jag tycker att man lyckats ganska bra med att förmedla vad elektronmusik kan vara för något, hur man arbetar med ljud och vilka nya världar som kan öppna sig. I den mån filmen fick spridning på landets gymnasier såddes det säkert ett och annat frö. Filmen är från 1989 och i den mån kvinnor förekommer är de beundrarinnor till konstnären eller sekreterare på kommunen. Kunde man verkligen inte gjort det på något annat sätt än som en manlig utvecklingsroman? Idag skulle det skett annorlunda, eller?

Teatr Weimar i Subtopia

Och i går kväll var jag ute i Alby, Botkyrka och hörde Teatr Weimar och Ars Nova från Malmö framföra sceniska hörspel av Olga Neuwirth/Elfride Jelinek och Erik Enström/Annika Nyman. De flesta som var på Sonanzas konsert kvällen innan verkade ha varit på Teatr Weimars föreställning i måndags på Teater Giljotin. De som hade missat det tänkte ta tåget ut till Alby och jag var en av dem. Så i stället för att promenera några kvarter hemifrån fick jag sitta på röda linjen i en halvtimma. Subtopia ligger inte ens i Alby centrum utan man måste gå i 10-12 minuter. Inget fel i det och det är en fantastiskt fin lokal. Men ... jag hörde att det var fullt med folk på Teater Giljotin – jag räknade till 19 i Subtopia. Och de flesta (alla?) som var där verkade komma någon annanstans ifrån. Inte från Alby. Jag tror att Subtopia har potential, som det heter. Visst är det viktigt med exklusiva besök. Men scenen måste förankras också lokalt. Det är ingen lätt uppgift – men samtidigt en utmaning. Alby är ju invandrartätt, för att uttrycka det enkelt. Och referenserna till vad som är samtida musik är delvis andra. Jag har vid ett par tillfällen gjort en del research kring olika minoriteters musikscener i Stockholm och även skrivit några texter om det. Senast en om kurdisk musik. Det finns en fantastisk potential att ta tillvara på, och som också tas tillvara på av de inblandade. I många år nu har arabiska, kurdiska, persiska världsstjärnor – också inom konstmusik – framträtt för utsålda sporthallar och konserthus. Mitt råd till Ny Musik i Subtopia är att de också och i högre grad riktar sig utåt mot den kultur man befinner sig i. Detta kan innebära i sig intressanta möten med andra musik- och framförandeformer. Annars är risken att man blir en av andra regionalpolitiskt motiverade enklaver och en satelitscen till Fylkingen och Samtida Musik. Och det behövs inte.

Sonanza, Strindberg och svensk minimalism

Puh! Förutom att missat konserter för att jag har varit bortrest eller inte har haft tid känns det som jag inte gjort annat än att gått på konserter sista veckorna. Fylkingens 75-årsjubileum följdes av Sonanzas 25:e födelsedag i förrgår. Det är sällan man kan tala om publiken i "hundratals", men tror att säkert tvåhundra hade tagit sig till Nybrokajen 11. Dirigenten Jan Risberg berättade att man till jubileet ville ha dels några äldre och dels några yngre tonsättare. Publikt säkert ett smart val. På så sätt fick man en stor publik spridning över generationerna och fyllde upp den stora konsertsalen riktigt bra. Henrik Strindbergs presentation av sitt nya stycke var intressant. Han såg detta som en länk i den svenska tradition av minimalisminfluerade stycken som började med Arne Mellnäs USA-resa 1964. De verk och tonsättare Strindberg sen nämnde var ganska exakt de som jag skrev om på 90-talet, långt innan man talade om en svensk minimalism. Strindbergs Tidslinje tycker jag är ett av hans mest typiska verk i denna tredje generationens minimalism (mer renodlad minimalism finner man i t ex Hustle'n Bustle från mitten av 80-talet). Strindberg var en av de "äldre" tonsättarna. Dessutom bjöds det på flera uruppföranden av några 70-talister. Jag återkommer med en recension på www.nutidamusik.se