Debatten på Sound of Stockholm. Och fantastiskt hörspel på Audiorama.

Besökte Audiorama igen. Denna gång var det En kung lyssnar, ett hörspel av Erik Peters (musik), Magnus Berg (regi) och med Lena Samuelssons surroundmix. En kung lyssnar har sedan det först sändes 2006 blivit ett omtalat verk, och detta trots att den egentliga premiären ägde rum igår. En kung lyssnar är tänkt för surroundsystem och Audiorama är alltså byggt för just dessa slags verk. Det var en omtumlande upplevelse att sitta i "kungens" sweet spot och bli översköljd av hans tankar och omgivning. Tyvärr blev jag tvungen att sticka litet innan det en timme långa verket var slut.

Jag drog vidare till Capitol där jag tillsammans med Sven Rånlund först presenterade Nutida Musik och Soundofmusics nya skivpris, Nutida Sound. Glädjande nog har vår gemensamma ansträngning för marknadsföringen lett till att TT/spektra gjort en notis om det, som jag sett i Svenska dagbladet, en rad andra dagstidningar och faktiskt också i Metro.

Därefter följde en debatt i arrangemang av Musikalliansen. Temat var "Hur når vi ut?" som handlade om hur det kommer sig att den nya konstmusiken får allt mindre plats i media – och om det faktiskt är så – och vad man kan göra åt det. Det var en stor panel på sex personer. I alla fall jag upplevde som så ofta i situationer som dessa att det är svårt att riktigt komma till tals. Detta försvåras också inte minst av den naturlag som lyder att ju större organisation man företräder, ju större är självgodheten och ju mer snackar man. Jag har både lyssnat till och suttit i ett antal liknande debatter de senaste åren, och ofta får man höra samma visa där tidningars redaktörer och anställda blandar självgodhet med ömklighet; hur bra jobb man gör och hur jobbigt det är att hantera all information. Ett undantag från denna regel var SR P1:s kulturchef Mattias Berg, som hela tiden var stringent i sin argumentation och även har ett uppenbarligen analytiskt sätt att förhålla sig till kulturmedielandskapets utveckling. Det jag mest reagerade på var hur både GP:s kulturchef Gabriel Byström och SvD:s nyhetschef Jenny Leonardz (framför allt Byström) så explicit uttrycker att de vill ha information om konst som det naturligt kan berättas en historia kring. Man vill ha "hjälp". Detta är inga nyheter, och jag säger ungefär som jag sa då: Det är slappt. Slöfockar (sa jag inte då). Arbetar man på en kulturredaktion måste man själv ha både analytisk förmåga och eget omdöme. Och detta är det tyvärr dåligt ställt med på dagstidningarnas kulturredaktioner. Leonardz tycker det är trist när hon efter att arbetat hårt för att få in ett reportage om konstmusik över huvud taget, får mail där man gnäller över att fel person porträtterats. Gnäll inte. Men fortsätt att uttrycka era åsikter, är min uppmaning. Kulturredaktionerna styrs i på tok för hög grad av en medielogisk dramaturgi. Denna måste man anpassa sig efter, men också ifrågasätta. Bland det största problemet med dagstidningarnas kulturbevakning är den totala avsaknaden av självanalys.

Nu ska jag iväg på Mangaopera. Sen fortsätter jag och brassar på med kritiska åsikter om konserten på Fylkingen igår kväll.